Har sovit som en jävla ja jag vet it vad, inte nå bra iaf, har vakna och somna och ja så håller de på. Är helt död nu, och klockan är ju för tusan mycket. Solen skiner ju då, och de är ju skönt, om man nu orkar ut ens.. Är grymt sugen på kaffe, om de skulle kunna pigga upp, men jag har inge maito, typiskt ! Får se om jag kanske går över och dricker en kopp med Anna (: Annars så saknar jag min kärlek som tusan, borta två veckor i sträck, de är skit jobbigt, men de måste ju gå så, man får tänka posetivt så mycket som de nu går. Idag blir de troligtvis middag med Anna och Pojk, korvstroganoff och ris, mumma ! Nykter i lördag, skönt som fan, ska fan vara nykter jämt hela tiden, man missar ju ändå it nå som ändå händer varje helg eller kommer hända, oftast är de ju samma sak. Men då är de ju om man står emot grupptrycket, haha.

Ska någonsin karusellen ta slut ? Vad är de som är så himla svårt att förstå, ja man blir så less..

Jaa, man vet som inte riktigt vad man ska säga så, jaa.. Idag har jag alltså varit på skolan, de hände väl inte så himla mer än vanligt. Vi slutade då tillslut iaf, och jag och Lovisa drog på byn, jag skulle handla en hudkräm, väldigt efterlängtat faktiskt ! Sen gick vi då alltså hemmåt, (till oskar). Drack lite kaffe och surrade lagomt mkt, och nja, jag drack kaffe. Sen drog Lovisa och käka, medans så åt också och surrade med älsklingen i luren ett tag. Hojna kom då alltså sen tillbaka och jag hon och maami surra ett tag, sen drog vi och målade världens vackraste bidler till våra karlar ! Haha ! For till Lovisa sen och stal nå låtar av henne och nu sitter jag då alltså här. De var ju inte så värst jävla intressant kanske, men så äre. Sen, så vi borde jävla dra Lovisa, även om de inte blir i sommar så, skulle vara äckligt kul ;) Sovmorgon imorrn till 10.00 så nu funderar ja om jag skulle duscha ikväll eller om de får vänta tills morgonen gryr. Menmen, nu ska jag fortsätta lyssna på min Lovisa musik och filosofera och klura lite (:

Vad är de som gör att vissa människor går så fantastiskt bra ihop, vänner, pojk/flickvänner, allt de där. Vad är de som gör att de helt enkelt klickar mellanvissa människor ? I vissa fall märker man direkt att man klickar, man har hittar nya vänner och man går hur bra ihop som helst. Man har kul tilsammans och de känns som att men verkligen kommer vara vänner för evigt. Man behöver egentligen inte alls vara lika varandra, man kan vara som natt och dag och ändå funkar de liksom. Kanske är de så att man klickar bäst med människor som kompleterar en, och man kompliterar varandra. Att de hålls på en lagom nivå. Är då man kan bli osams med den man är närmast, kanske ett tag, men att man alltid löser de och pratar om de, är de då man känner sånna band till någon att, de inte spelar någon roll hur ofta man träffas eller hur mycket man pratar med varandra, så vet man att man alltid finns kvar för varandra. Även om man skulle bli osams, tar man de imellan varandra och inte blandar in andra, är de då äkta vänskap. Att man kan vara glad för en annan människa helt och full, att man känner att man vill göra allt för att hjäpa om de behövs, även om man inte hörts av på väldligt länge så vet man. De är nog äkta vänskap, jag har den, ibland mer eller mindre, men de spelar ingen roll för den finns där hela tiden. Det gör att man känner sig trygg. Äkta vänskap är faktiskt då personerna i fråga tycker om dig hur än du är, men även vågar konfrontera dig, och påpeka och hjälpa dig med dina brister. Det finns tusentals olika vänskaps relationer, ingen är den andra lik, är man samma människa med alla man umgås med, men tar kanske fram de olika beroende på i vilket sällskap man är i då ? De tror jag nog att man ganska ofta gör. Finner man vänskapen av en slump och sen funkar de bara ? Detta är en vänskap som består även om åren går, de spelar ingen roll hur många år, eller att man förändras så är den alltid kvar. Jag tror att de enda jag kan kalla de är - Vackert !

Sen finns de vänskaps relationer som inte längre är kvar, de kan istället övergått till - irritation, ingenting alls, eller till och med till hat.

Relationerna man haft med människor som sen övergått till igenting, varför blir de då så ? Man har gjort allt tillsammas, haft bra och dåliga stunder, man har inte bråkat, utan helt plötsligt hörs man inte av längre. Beror de på att man bara har lessnat, att man har sakta men säkert hamna i annat umgänge, bytt skola, flyttat ? Men om man ändå har varit så bra vänner sen måste väl något annat än en flytt kunna hålla vänskapen vid liv ? Detta blir till en föredetta relation som man tänker tillbaka på och minns, som man kan små le för sig själv och tänka tillbaka på den tiden. Något som har lämnat ett spår inom en och som man inte skulle byta bort mot något annat. Undrar vad dom gör och hur dom har de. Tänker att
de skulle vara kul om man kunde återuppta kontakten. Trots detta hör man inte av sig till varandra, utan man låter de bara vara, och man pratar inte heller om de. Utan nöjer man sig bara med att ha de i tanken istället för att försöka göra något åt de ? Det blir kanske helt enkelt för besvärligt, då måste man ju hitta varandra igen, och blir de inte exakt som de var förut så kommer man bli besviken. Människan är så jävla egoistiskt så man vill inte utsätta sig själv för de, utan då är de helt enkelt enklare att ha dessa minnen i tanken, och ta fram och le åt dom då och då.
Jag tror de enda jag kan kalla de är - Oförglömligt !

Relationerna som har varit intensiva, helt otroliga och kortvariga existerar även de. Man träffas man har den mest intensiva vänskapen som kan göra att man nästan försummar dom riktiga vännerna. Mycket i tron att nu har man träffat någon som kommer att kunna hamna i den kategorin. Man gör allt tillsammans, hur man någonsin kunde ha så här kul, visste man inte existerade. Är de så att de blir en kick, någonting nytt. Man är så otroligt lika och passar som handen i handsken - Man ska alltid vara vänner, inget ska någonsin skilja oss åt ! Detta rus, om man kan kalla de så, blir så stort att de nästan förblindar och gör att man kan såra andra utan att man ens ser de själv. Sen ser man att de börjar ta en ny vändning de blir mer och mer, sorgset. Det är mer dåliga saker man pratar om, någonting har tagit bort den dära riktiga gnistan som fanns från börjar. Man försöker, men vad man än gör blir de fel. Är detta ett tecken på att man var för lika, kanske inte så lika som man trodde, eller helt enkelt att man har fått ett nytt synsätt på relationen än man tidigare hade. Snart inser man att, de inte kommer bli den där djupa vänskapen, där man alltid finns, där man glädjs åt den andra. De blir istället den motsatta effekten. Egentligen kanske man inte förstår någonting, fast man ändå förstår allt. Blir allt bara mer och mer fel, att man sen bara inte orkar ? Kan man försändras så mycket som människa att man inte längre passar, eller är de relationen som förändras och man inte vill att den tar vändning, så att man då istället flyr från den ? Är de då vänskap blir till hat ? Blir då de man trodde var den bästa vänskapen blir sen den bittraste ?
Jag tror de enda jag kan kalla de är - ?

Kanske är de dags att tänka om och komma ihåg alla dom som finns, har funnit, och kommer alltid att finnas i era liv. I alla relationer man haft finns de alltid något bra att tänka tillbaka på, och även de saker som är mindre bra kan man inte annat än att lära sig av dessa.


För oavsett vilka relationer ni har eller har haft så är ni alla en liten del av alla ni mött !

Livet och människor är nog lite som en jätte stor tårta, med lager på lager. Kan man jämföra de så, med olika smaker, olika dofter, olika konsistens och dekoration. Man lägger på allt möjligt som kan tänkas passa. Med massor med olika smaker, dofter, konsistenser och sen täcker man de hela, täcker över, sen pyntar man på de med dekoration. Nu har man där framför sig något som ser ut som de bästa ögat skådat, och man vill helst bara kasta sig över den för att känna hur den smakar. Sen då man bjudit alla gäster och alla har en bit av allt de där goda framför sig, ser man hur alla tar en tugga och.... allas reaktioner är så olika, någon visar avsmak, flackande blickar, konstiga munrörelser, petande och letande för att bara äta just de lagret som dom tycker om. Man ser allt de där, men sen så säger ändå alla, hur god den är och att man gjort ett jätte bra jobb, sen tackar alla för sig med ett leende och lämnar tallriarna med någon form av rest. Då dörren stängts så pratar dom sen om alla dessa lager och att de inte alls var gott, bara vissa vissa lager. Men de är väl så de är, alla har olika tycken och gillar olika saker. Bara för att de ser ut som världens godaste och finaste tårta, så när man väl smakat vill man helst bara spotta ut och aldrig smaka igen. Man vill inte heller berätta att tårtan till viss del var dålig, till den som gjort den. Utan de sägs till någon annan, på samma sätt som människor pratar bakom ryggen på varandra. Människor påpekar väldigt sällan en persons brister till personen i fråga, utan påpekar de till en tredje part. På samma sätt som att bagaren då inte kan förbättra sin tårta, kan inte heller människan förbättra sina bra eller mindre bra lager. Tänk att få äta samma tårta varje gång den bakas och man gillar den inte, men man säger inget, på samma sätt som att gång på gång få uppleva något som man inte gillar från en annan person som kan ändras, men istället tiger man. De har gått till de skedet att man inte ens kan tala öppet om hur vida man gillar de man stoppar i munnen, eller andras val av kläder. Ärlighet på detta plan behöver inte vara elak eller dryg, man kan vara ärlig med något man inte gillar på ett trevligt sätt, som inte heller gör de inblandade sårade. Skulle man hellre inte uppskatta ärlighet på ett snyggt sätt, än prat bakom ryggen, då någon har en åsikt eller tycke som man inte framför.