"-Nu, då, ni, vi - Människor !"

Året lider mot sitt slut, men min resa har bara börjat.

Funderar tillbaka på året som gått & de började verkligen inte på bästa sätt. 

I januari, separation. I februari, flytt. - de vart på nått sätt öppningen som behövdes för att nå botten på bara några månader, de vart lättare, inte någon som ständigt vart ett problem & försvårade, de som för mig närmast hjärtat, på ett vis jag aldrig någonsin förstått. Förrens i sommras.

 

Då tänkte jag, vafan gör jag här..

Dom är ju heelt väck, som anser att dehär är ett ställe för mig. 

- Jag var heelt väck.. de var så de var.

 

Funderar på hur mycket som hänt, och vilka saker som jag har fått möjligheten att se & lära om mig själv. Se mig själv precis så som jag varit, men även, att jag har en möjlighet att bli den jag verkligen är. De är spännande att börja lära känna sig själv. Något helt nytt. De är mycket kvar, men jag tror att jag är påväg. 

 

Tänker på alla människor jag mött, de är dom som hjälpt & gett mig allt. Lärt mig se saker på ett helt nytt sätt, människor som jag öppnat en del av mig själv för, den jävligaste biten, jag är fortfarande accepterad, trots de.

Människor som sett mig, som velat se mig, som velat veta hur jag mår, som kunnat & sagt posetiva sakert till & om mig, på ett sätt som jag aldrig kunnat lägg märke till förut.

 

Alla skratten jag fått, & fått dela, de är helt magiskt, på de mest konstiga sätt som jag inte trodde var möjligt. De har bara varit vi, så som vi är & vad vi är på väg mot att bli, men dessa skratt, jag saknar de massor då jag tänker på de. Här möts vi en massa okända människor, men ändå så lika. Vi känner inte ens oss själva, vi vet inte vilka vi är, men andra ser oss, andra ser vilka vi är kapabla till att bli, andra ser vilka vi är meningen att vara. Allt detta på en så kort tid som några dagar.

 

Hur de än må vara just nu, i mitt indre kaos, som går upp & ner, av förtvivlan, förvirring, och en känsla av otrillräcklighet, betydelselös & ensam & ilska, men ändå tacksam. 

 

Jag klarar mig, jag vet att jag kommer över dessa tankar. 

 

Jag har fått känna glädje på ett helt nytt sätt & känslor jag kännt som jag inte visste att jag hade, eller att jag kunde känna. De är svårt med att kunna känna en massa saker, som man inte riktigt kan placera, bara att de känns, någonting som är så stark, att man inte har en aning. Jag har problem med de, jag har problem att lita på mina känslor. Därför skapar de problem. Men jag har fått känna en massa saker & jag har kännt mig sedd, och betydelsefull, viktig och omtyckt, de är stort. Jag är tacksam för de alla de människor jag träffat gett mig, ni är de som gjort mitt tillfrisknande möjligt. Jag saknar er ofta, och jag önskar ibland att jag bara kunde gå in i ett rum & så var ni där om jag ville. De var en skön känsla, att veta att ni fanns för mig om jag ville, sen att ni även såg mig när jag inte ville att ni skulle se mig.. Såg ni mig.. Ni räddade mig många gånger. Hur de än må vara, om vi pratar än eller inte, har ni alla en plats i mitt hjärta & många av er kommer aldrig att försvinna därifrån heller. Jag hoppas & önskar att jag ska få ha kvar er i mitt liv på ett eller annat sätt. Hålla kvar de som jag känner att jag hittat i många av er. Jag vill inte tappa de. Jag vill inte tappa er. Ni är så viktiga för mig & kommer alltid vara del av den störta förändring in mitt liv, och de kommer jag alltid minnas !

 

Delade liv & olika historier som vi delat, men ändå så lika. 

De är nå speciellt.

De är inte jag - utan VI, så som vi var, så som vi ska komma att bli. 

Ni är de mest fantastiska människorna ja träffat, och jag är otroligt tacksam. 

Ni har alla lämnat spår efter er.

♥

---

Nästa gång du ser en av oss, så som du kanske ser på oss, på gatan, eller i parken.

När du går omvägar & fnyser, tänker än de ena än de andra.

Alkoholist & Narkoman, de är skällsord i samhället. 

 

De är vad du ser, jag ser oss, i kön på konsum, jag ser, chefer, egna företagare, dagisfröken, frissan, tanten i bibblan & han som kommer hem för att lägga golv hos oss. Vi finns överallt & runt omkring oss är de minst 4-5 personer som lider av medberoende, men ingen säger nått, de är så de är.

 

95% av oss dör. I bilolyckor, i drunkning olyckor, självmord, mord, fallolyckor..

Olyckor, kallar dom de, de är vad som står i tidningen.

Men när farsgubben går upp & ska laga taket efter några snappsar för mycket, ska sträcka sig efter ölen, snubblar, och ramlar och bryter nacken.. Olyckor..

 

Vi är människor som lider av Beroende sjukdomen, en kronisk, obotlig & genetisk sjukdom.

En sjukdom som kan yttra sig i annat än i droger. Du kanske har en farfar som är beroende, medans eran pappa aldrig är hemma för att han jobbar 24timmar om dygnet. Du kanske har en Mamma som är alkoholist & de enda din lillebror har tid för är att träna. Du kanske är en Mamma som käkar en massa piller, du har ju så ont, du mår ju dåligt. (& läkaren har ju skrivit ut de åt mig) Men råkar du inte dricka lite väl mycket också.. Så läkaren tror att du är deprimerad., Medans din dotter har massor med relationer, och en massa problem med de, de är de enda hon tänker på.. - Förstår du ?

 

Nästa gång du fnyser åt nån på parkbänken.. 

Tänk på att denne person är bara en av många, som efter år & år, har nått botten.

 

 

En person med en historia & med ett helt liv bakom sig som du inte ens har läst om i böcker, som du aldrig kan tänka dig eller förstå. Tänk på de, istället för på trasiga skor.

 

 

En människa, vars dennes barn har dött i deras armar.

En människa som har sett sin bästavän bli mördad mitt framför dennes ögon.

En människa som har fått sälja sig själv för att kunna ge sina barn mat.

En männsika som har sett hur dennes pappa försökt skära halsen av sin mamma.

En människa vars uppväxt har fått utstå övergrepp av dom som ska skydda en då man är liten.

En människa som vart så mobbad i skolan att denne sökte flykt i droger, för att föräldrarna inte brydde sig.

Dom hade ju problem, med droger,

En människa, vars känslomässiga sida är helt avstängd, så för att hitta nått som kunde hjälpa, hittade drogen.

En människa som har beroende sjukdomen.

En människa.

 

 

Hurvida man anser att de är en sjukdom, eller inte, de får stå för var & en.

Men med facit framme, barnen i ena handen & drogen i andra. 

Av egen erfarenhet så vet jag ju vad som vägde absolut tyngst & mina barn är de finaste jag har. 

Inte ens kärleken till mina egna barn, fick mig att kunna lägga de andra åt sidan.

-Så är de inte en sjukdom, säg mig, vafan är de då ?

 

 

Oj så fint skrivet! Och för att inte vara allt för olikt mig, så kom såklart en hel del tårar! <3

Det märks att du fått insikt i det hela, du reflekterar och tänker efter vilket bara det är ett stort steg i rätt riktning. Du ska absolut inte skämmas eller känna dig sämre än andra, känn dig istället stolt! Du har mer vetskap, du är bättre än alla andra just för att du har den här insikten. Du ser människprna och inte drogen. Du ser, du förstår och du ser varken snett eller med medlidande på dem. Du har kommit så mycket längre! JAG är iaf stolt över dig.