Skrev en dikt i skolan, då jag gick 7an, lärarna tog mig åt sidan och dom grät.. Jag förstod ingenting, tyckte dom var blödiga och fjantiga, vuxna människor.. Jag hade skrivit om pappa. Sen började karusellen, av att jag fick börja gå hos kuratorn, pbu, psykologer, ect.. Till & från tills jag var 19, tror ja.. Minns inte ens de senaste åren så som jag borde. Jag blir rädd, av att jag förträngt så mycket av mitt liv. Sen att jag trott mig må så jävla bra, när mitt inre egentligen har skrikit. Även de har jag tryckt undan, har isolerat mig i perioder från och till hela livet, antligen helt ensam, eller kompisar hela tiden. Den enda delen av mitt liv, som jag hållit fast vid, som är min röda tråd, de är mitt missbruk av allt möjligt, besattheter, av alkohol, människor, städning, en bra yta, sånt jag kunde kontrollera för att hela jag har varit ett kaos som jag inte velat ta tag i. Sen även andra droger, nu innan allt barkade totalt. Att jag sen i flera flera års tid kunnat dölja att de skulle vara ett problem, de har jag lyckats med, mest för mig själv. Skulle någon säga annat, var de dom de var fel på. Alla gånger man kommit, bakis & full på skolan, slockat i bänken. Gått & spytt på toan, men de är ingen som har sett de.. Eller har dom bara inte sagt något.. Jag vet inte. Jag hade ändå aldrig tagit de till mig, för jag har inte förstått. Inte ens när jag inte kunde blåsa igång lastbilen på skolan, då jag skulle övningköra, så sa inte ens läraren nått. Hjärnan, av förnekande & försvar har styrt mig genom livet, nått som jag inte alls, sett. Jag har nog spelat mitt spel bra, ända tills jag inte orkade bry mig längre, men att jag hade problem de har jag aldrig förstått. Avstängde sen jag var så liten, sen ska man dra fram skiten, släppa ut känslorna, de är fan de svåraste jag varit med om.. Har mycket kvar där.

Folk har ofta sagt att jag är kall & obrydd. Något som jag varit tvungen till för att kunna överleva, och ta hand om allt runt omkring. Sen har jag ju ett jävla medberoende, med allt vad de innebär.

Jag kan försöka förklara vad de egentligen är jag har pysslat med, men de är omöjligt för någon som inte har gått igenom de sjäv.

Stulit bilen, dragit från skolan till alko. Lob, böter, ersättningsskyldig på hål i dörrar, brännmärken i golv i lägenheter jag haft, pga av mina fester. Stödfamilj, socutredning, en massa gånger, både för mig, som mindreårig, familjen & nu för mitt missbruk & mina barn, sagt upp lägenheten, hoppat av gymnasiet för att kunna vara mer i älvsbyn för att kunna vara med dom som drack lika ofta som mig, eller folk jag visste att jag kunde dra med, om jag inte ville vara själv. Vansinne. Sen sett till att jag haft ett stort nätvärk med kompisar, olika gäng, olika helgen, olika fester.

Världens bästa mamma, visst jag vet att de finns i mig, med är de inte en sjukdom så säg vilken normal person som hade tagit joppen, dunken eller flaket, killen, istället för sina egna barn, om dom stod brevid varandra.. Den skuld, skam & känslorna av värdelöshet, av att veta att jag klarar inte av de, jag orkar inte.. Att barnen oftast har känts som en belastning, min frustration, mina orealistiska förväntningar på någon som är två år. Att dom fått ta del av den kamp som pågått inom mig, min sinnesfrånvaro, orkeslös, stressad, arg, ledsen. Jag har flytt från de genom kemiska substanser. Alla pengar jag sponsrat bolaget med genom dessa år, vill jag inte veta. De går sönder inom mig.. Men att jag måste se de, eränna de, acceptera de, lämna de, & att jag sen måste förlåta mig själv för de.. De finns inte i min värld, sen att veta att jag inte kan förlåta mig själv, hur ska någon annan människa någonsin kunna göra de. Kommer mina barn att kunna förlåta, mig, visst dom är små, de spelar ingen roll. De är straffet jag får ta antar jag. Att de enda som funnit är att jag väntat på att få varva ner med en bira, ect. Tunnelseende, på nått som jag varit helt jävla förslavad under.. Att erkänna de, tankar jag tänkt. Jag har fruktansvärt svårt att lägga in känslorna i dedär, jag är livrädd. De stängs av om jag pratar om de, eller så måste jag byta samtalsämne. Sen hur man egentligen hade mått i allt dehär, kan man ju bara föreställa sig. De knyter sig i magen då jag skriver dehär, men de är något jag måste leva med, de är sanningen så som den varit.. Göra om, göra rätt. Skulle kunna fortsätta att skriva om dehär, man tror jag stannar här för tillfället..

Människor som jag sett ner på, dom har ett problem, inte jag, vänskap som förstörts pga, mig. Familjerelationerna, jag tagit förgivna, skicket som dom sett mig, de ögon dom sett mig genom har jag ingen bild av, ingen aning om. De är en annan historia, som inte dras upp nu.