Vissa menar att det finns bara en sak här i världen och de är Kärlek. Om man tror på detta fenomen trots hur världen ser ut, men krig, svält, död, och inte minst de egna erfarenheterna kring orden Kärlek. Det lämnar jag till individerna själva. Men är det kanske inte ändå så att detta delvis är en sanning. Kärlek som man får som spädbarn, av sina föräldrar, kärlek man får inför ett intresse, ett djur, en vän, eller första kärleken. Detta ord är med oss genom livet från de att vi vart till, (och vi hoppas de var av kärlek) och var de inte de så var en stor del av oss ändå älskade när vi kom, fast vi inte var planerade. Kunde sen inte våra biologiska föräldrar älska oss så som de önskade, fanns de alltid någon som kom att göra de. Alla kanske inte hittar sin kärlek i blodsband, utan det är för individen/individerna som bildar ett alldeles eget band mellan varandra, en familj, detta blir kärlek.

Sen kan kärlek också tydligen bli fel, man kan ge för lite kärlek, vilket tydligen kan leda till en massa olika trauman. Man kan även ge för mycket kärlek, som tydligen kan leta till att man kväver en annan människa, och dödar kärleken som en gång fanns. Vi kan prata om kärlek för en vän, för en sport, för en sak, för ett minne, för ett barn, en förälder, ett syskon, eller en älskade. Alla samma saken, men ändå så olika. Kärlek till ett syskon och för ett djur, är ju inte densamma och känns inte på samma sätt. Jag menar, skulle man kunna ta beslutet att avliva sitt syskon pga av diskbråck.. Inte troligt. Ett jävligt komplicerat ord. Hur kan de vara svårt? Jag tror kärlek var enklare när man var liten, när man inte tänkte och blandade in tankar och man lyssnade på känslan och hjärtats röst. Något som dör i många av oss när vi växer upp. Jag tror nog att vi borde lära oss av barnen lite mer, och lyssna och se till hur dom går igenom livet och se hur små stunder i vardagen ger ljudliga skratt och kärleksfulla kramar. Så fyllda av kärlek utan att dom vet det själv.

Jag önskar de vore enklare. Jag har alltid tyckt att de varit patetiskt att längta efter kärlek till en annan människa, att känna så för någon, eller att någon annan ska känna så för en själv. Nu är jag där själv, längtar och hoppas att kärleken kan finna även mig, i form av en annan vuxen människa. Jag undrar om man kan bli svält född på kärlek, att det är de som gör att det känns som att det är de enda som saknas. Men ska de vara skam i att sakna efter en annan människa som man kan älska och hålla av? Ska de vara skamfyllt att längta efter att bli älskad? Jag tror de är när man börjar inse att man förtjänar kärlek som det blir en längtan efter den. När man  gått utan den förlänge är de nästan som att de hoppar upp och biter en i arslet och rädslan för att dö oälskad känns hemsk. Tankar om att ingen någonsin kommer att se en så som man vill. En grävande känsla i själen.

Sen har kärlek regler, och även spel, skulle jag kanske kalla de för "lovegame". Man ska gå igenom stadier, man ska dejta, man ska lära känna, man ska vinkla, vrida, inte alltid vara tillgänglig, och passa sig för att binda upp sig om någon snyggare eller bättre står runt hörnet. Ingen går säker i detta spel. Hur länge nån ska älska dig blir aldrig upp till dig, eller om dom ens kommer göra de alls. Du har ingen makt över de. Sen kan du bli lämnad när som helst. Hus, barn, ring på fingret eller inte. Helt plötsligt slutar personen du håller av att älska dig, och du kan inget göra mer än att se på när denne går. This love stuff is a motherfucker.. Fyfan jag säger då det. Våga och vinn sägs de, men samtidigt kan man vinna men samtidigt försvinna. Är människan menad för att leva monogamt? Förr var det inte så, vi var som djuren, drifter som skulle ut, kärlek var inte inblandad då. Är de nått som har kommit senare? Själv vill jag tro på att kärlek finns någonstans för alla, och att alla kan få uppleva den utan att bli sårad, bedragen eller lämnad. Sen finns de alltid konflikter att reda ut och problem att ta tag i, men kan man bara vara ärlig och trogen, så skulle de väl ändå gå, livet ut!? Eller ja just de, kärleken måste finnas där. Men vad händer om den dör ut. Love is a losing game, hörde jag. Någon som låter precis som jag tänker men som jag ändå inte vill ska vara sant. Bara man är Kär och har Roligt tillsammans, ska de inte funka då Kär&Lek. Eller menas de som ett kodord att man är kär i en, men drifterna för lek finns ändå kvar och för det behöver man inte vara kär. Spridandet av sin kroppsvätska är nått som är naturligt inbyggt i oss och de är bara så de är? Finns de någon som inte varit otrogen? Sen behöver ju inte otrohet betyda att de inte finns kärlek kvar, eller att man inte älskar sin partner.. Men, isåfall.. Varför sker de?

Skulle kunna fortsätta i evigheter, men jag stannar här för ikväll & önskar att alla

även jag får den Kärlek vi behöver