"- Nu vart då allt männens fel !!"
Började skriva nått helt annat, men asså hejn vart då typ mansirritation av alltihopa. Tar ni åt er så är ni nog de män jag skriver om (:
Typiskt "kvinnor" att vrida sig till de som hon tror sig att hon ska vara för att mannan i fråga ska vilja ha henne. (jag vet inget annat sätt att annars förklara det jag menar) Stryker håren medhårs för att inte ta för stor plats.. Men alltså varför ?! Ja känner bara fan ibland att jävla män ! & vad är de med män som gör att vi kvinnor tror att vi måste vara på ett speciellt sätt för att bli accepterade som ett godkänt objekt ?
& varför väljer vi de män som fan är idioter !? (Eller hur man nu vill uttrycka det, kvinnor kan ju också vara idioter, så nöjda?) Vi väljer det män och de relationer som skadar oss mer än vad de ger oss kärlek eller trygghet. Stomigt och stökigt ska det vara. Helst ska man inte alls känna sig speciellt omtyckt, men man ska ändå stanna kvar med denna människa, och vi ska ge och ge och ge, medans vi inte ens får hälften tillbaka. Ibland tror jag verkligen att vi är från helt olika planeter eller kanske till och med från helt jävla olika universum!? Alltså ibland är det solklart, medans männen står och kliar sig i huvudet och ba "ja men jag har haft fullt upp i 2 veckor, it trodde jag det var så viktigt att ringa eller besvara samtalen.. Jag var ju så trött. Varför är du arg?"
Sen kan jag tycka att det är fel att det är försvarbart att ha vissa beteenden bara för att man är man. "Ja men män, dom är ju sådär."
Ja så män är alltså från taget ansvaret av vanligt sunt jävla förnuft bara för att de är män.. Ja så är de ju. Och jag känner bara fyfan. Jag skulle vilja ge alla kvinnor makten att bara säga dra åt helvete, knulla deras kompis och sen kunna gå vidare och få 50 highfives för detta. Men det går inte.. DU är ju kvinna.. Det är skevt. Männen har ofta oddsen på sin sida att kunna vara otrogna utan vidare hemskheter som följd eller ens att något skulle yttra ord som jävla hora, till en man. Men har du snippa, ska du fan it hålla på !
Nä asså ja kände bara att jag vart jävligt less helt plötsligt och hejn liksom bara flög ut ur mig, och så kan de ju få vara efter som att vi har yttrandefrihet här i landet så att.. Jaa (:
"-Vad skrev jag ens just !"
Något som jag verkligen anammat är vikten av att kunna leva för mig själv, se mig själv, och något som jag kämpar med är att fråga mig själv - Vad vill du ? Alltså vad jag vill.
För mig är de den svåraste frågan jag någonsin får. Vad vill du ? Eller vad vill jag ?
Jag blir väldigt fundersam när jag tänker på detta. Ja alltså vad vill jag.. Detta är en pågående process, får jag vet många gånger inte bara sådär på rak arm, jag måste alltid fundera. Ibland en dag eller två.
Jag tror det är viktigt att verkligen försöka se sig själv, och göra sig själv hörd, inför en själv. Vare sig du är i en relation eller lever själv, har barn, eller inte, så är du ändå en individ. Du har likt alla dina egnan behov som måste bli tillgodosedda. Frågan du måste ställa dig är. - Vilka är mina behov ?
Det kanske finns saker som inte blivit tillgodosedda när de behövdes, och någon gång så tror jag helt klart att detta kommer ikapp en. Men man måste lära känna sig själv och försöka lyssna vad det undermedvetna vill säga dig. Kroppsliga symtom så som stress, sömnlöshet eller värk, kan mycket väl bero på att känslor är undergömda eller att vi inte lyssnar till vår egen inre röst.
Detta är inte bara ett ansvar som ligger på din familj, eller dina vänner, inte heller på din partner. Om du själv inte vet vad du vill, eller vad de är du saknar, eller om du inte själv ger dig det du behöver. Så hur ska vi då kunna förvänta oss att andra ska lösa detta åt oss ?
Ett grund behov som många tar förgivet eller tror att de tillgodoser sig själv är nog kärlek. Vikten av att känna sig älskad, hur viktigt är de egentligen ? Själv har jag aldrig funderat över detta eller ansett det vara av något störra vikt hurvida man är älskad eller inte. Men ju äldre jag blivit så ser jag att det jag först trott att jag ansett om detta, alltså att jag inte brytt mig är fel. Självklat vill även jag känna min uppskattat och omtyckt, ja kanske rent av älskad. Vilken jag måste säga att jag skäms för att erkänna. Vilket är en störd del i mig sjäv, som jag måste arbete med. Att även jag har mänskliga behov. Jag får bli ledsen och sårad iställer för att bli arg, vilket jag har svårt för eftersom alla känslor mellan arg och glad, är obekanta för mig. Även detta måste jag lära mig, 25 år gammal.. Jag har letat denna kärleks bekräftelse hos andra, speciellt personer som jag vet inte kan ge mig detta, personer som jag får ge mer till än vad jag får. Varför ? Ja säg de. Kanske har jag trott att jag inte förtjänar annat.
Men men men, redan där hade jag fel. Sökandet efter bekräftelse måste jag leta i mig själv. Detta försöker jag göra, omän det inte alltid är så lätt men men träning så. Jag tänker ofta på att jag får unna mig, det kan vara att jag kan ligga och se en film mitt på dagen, att jag inte behöver göra en massa saker hemma hela tiden. Omän detta är förjävla svårt.. Haha. Kontrollbehovet och perfektionisten i mig gör detta väldigt svårt. Samtidigt som det orsakar en jävla massa stress, och stress är verkligen inte något jag behöver just nu. Men jag försöker se mig själv som en egen indivit, jag lägger bort att jag är, mamma, jag lägger bort alla måsten och ibland funderar jag bara, på mig Ellen, vad vill jag !? Detta tror jag är nyttigt för oss alla att kunna göra ibland.
Saker vi unnar oss ibland så som vi säger, unnar vi oss verkigen det. Jag gör varje liten sån grejj till en stor grejj. Exempelvis köpte jag nytt smink här i veckan, och varje gång jag nu använder det så uppskättar jag det verkligen.. Det låter ju helt skruvat, men behöver jag egentligen förklara det mer.. Nä (:
