"Beroende - se hit, hjälp ! Ser ni Sjukdom, eller Tillfrisknande ?"
Tanke - Känsla - Handling..
Men jag har ju sett, att de är inte så enkelt..
Jag skulle vilja ändra de, i vissa avseenden.
Till, Tanke - Handling - Känsla. För att de är oftast på känslan de faller, att ta sig till handling, efter som att i våran tanke vet vi ofta vad som är rätt att göra, vi kan få bekräftat av andra att de är rätt tänkt, men när våra känslor som är starkare än tanken inte stämmer överens, hur ska vi ta oss till handling då. (?)
När vi knappt vet vad våra känslor är, eller hur vi ska hantera eller agera på dom, hur ska de kunna leda oss till rätta beslut. Visst kanske vissa gånger, men jag tror att man lär sig den hårda vägen då,
om man överhuvudtaget lär sig nått alls.
Jag har fått uppleva nått, jag hade tankar, massor med tankar, jag visste att dom var de rätta, men jag kunde inte känna att jag ville att de skulle vara så som mina tankar sa åt mig. När jag sen beslutade mig att strunta i känslorna, alla vad dom nu än var, eller hur de kändes i mig, så agerade jag och tog beslut som jag i mitt förstånd trodde och hoppades skulle bli de bästa. Så jag agerade på tankarna jag visste var rätt.. Alltså agerade sen ut tankarna i handling ! Lyssnade inte på känslorna. Vilket gav mig känslosvall, humörsvängningar, ironi, förkrossad, obrydd, sårat, rätt, ja alla känslor man kan tänka sig, de kom efteråt, men jag lät de bara vara så.
Sen nu, ju mer tiden går, så kommer de till mig, jag kan se hur de hjälper mig att jag gjorde så, jag kan känna att de blir bättre & jag kan förstå att mina tankar var rätt, hade jag gått på känsla hade jag snurrat runt i nått som fortfarande skulle ha varit kaos, hit och dit, upp och ner. Jag kan känna att tankarna, som jag sen agerade på, alltså handling, har gett mig känslan, en bra känsla, att nu kan jag se reultatet och känna i känslan, mer och mer, hur varför, och känna att de är så jag måste tänka, för att göra de så lätt för mig som möjligt. Visst har jag fått vänta på känslan & haft de kaosartat & jätte jobbigt ett tag, eftersom jag hoppade över den.. Men de jag känner & ser nu, resultatet.. Det har helt klart varit värt de. Då fick jag chansen att känna alla känslor, efteråt, då jag redan agerat på tanken som ja visste var den rätta. Men då var de redan gjort, så känslorna skapade inte några "käppar i hjulet", mer än att jag fick gå igenom dom, och se att jag klarar av de. För att förstå att de funkar, så tror jag att man måste se resultatet, sen, sen kommer den rätta känslan..
Eller ?
"-Det förändrar ingenting !"
Jag minns första gången jag såg dig.. Du vet vad jag tänkte, de har jag berättat. Men de skulle visa sig att det som jag föreställde, inte alls kom att stämma in på hurdan du egentligen var, precis där & då. De märkte jag ganska snabbt. Jag kände de som att jag tidigt kunde se saker med dig som jag såg, att du inte alls såg själv. Men de är väl så de oftast funkar, andra ser de vi inte har en aning om..
Sol & hur varmt som helst, kom jag till de stället där jag hade tänkt genom lida lite tid, och avbryta efter några veckor.. Inställd på att tiden, skulle bli plågsam, genomlidas i trisstess, med människor som inte alls jag var de minsta lik. Jag hade fel. Där mitt i massan var du, jag la märke till dig direkt.. (haha, ja hur ja tänkte då ! Mupp !) Nu ser jag tillbaka och skulle gärna vrida tillbaka tiden, om och om igen, har träffat människor jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att ha kvar i mitt liv. Men i våran bransch så är tyvärr inte detta möjligt.. Från en dag till en annan, kan man ha "förlorat" någon man står nära och har delat sitt innersta med. Detta fick jag uppleva även under min behandling, mer än en gång. Saker händer, människor runt omkring går tillbaka, och där står man helt maktlös, men ändå är man så säker att man ska kunna hjälpa. Det är en omöjlighet.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.
Skratt, sol, värme, djupa & meningslösa konversationer, blickar, beröring, närhet utan att vara nära. Detta vart börjar på nått som jag inte har varit med om förut. Där man möttes på botten, fick se en människa utifrån skiten som man gått igenom, eländet som man ställt till med, vidriga historier om de man orsakat andra, hur man har behandlat sig själv, de var början, men hela tiden syntes någonting annat. Jag såg dig, så som du var, just där du var just då, de var där vi möttes, precis där i nuet, inte då och inte sen. Där skulle vi nog ha stannat. Jag vet att jag inte förstod vad som höll på att hända, jag slog bort de som andra påpekade, jag kunde inte tro att de var sant. Jag fick kanske de som jag behövde just då, men när nuet är så som de är, vet jag inte vad jag ska tro på, om de var ödet, eller jag som skapade mina egna problem. Sena kvällar, tidiga mornar, med ett flertal blickar som brännde igenom de mesta av de jag hade byggt upp, jag kunde inte förstå. Jag släppte och lät de komma, de kom, de kändes och vart tillslut så mycket, att jag vart livrädd, och gjorde de mesta för att stänga bort de och sakta ner. Jag kunde inte göra annat, jag vågade inte ta tag eller placera allt som jag kännde och tänkte, de kunde bara inte vara möjligt att man skulle kunna känna sådär, de kunde inte vara så. Du försökte verkligen att få mig att sluta analysera sönder allt, och att jag skulle låta de vara precis som de var. Jag lyssnade, men jag tillät de inte att vara som de var. Jag gjorde de mesta möjliga för att hålla undan de som redan hade hänt..
Känslor..
Please let me take you
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you're gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There's no need to go and blow the candle out
Because you're not done
You're far too young
And the best is yet to come
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you're gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There's no need to go and blow the candle out
Because you're not done
You're far too young
And the best is yet to come
Där och då, och vi så som vi var, där vi var, de vi gjorde, de som sas, de som inte sas. Där jag öppnade de innersta, med en 100%ig ärlighet lät jag dig se mig precis så som jag hade varit, var, och vad jag önskade att bli. Jag berättade, jag förklarade, beteenden, då, nu, hur, varför, innersta tankar. Lämtat ut allt, gav bort alla delar av mig själv, där du kunde se, precis allt. Jag hade öppnat upp och du klev in, och där har du blivit kvar. De är snart 7månader sen, jag mötte dig. Såg dig, redan där, så var de som ingen återvändo, varken för dig eller mig. 7månader där jag gjort en otrolig resa, som jag delat med dig, varit med i varandras mot och framgång. Har kunnat blotta allt, men samtidigt där jag legat brevid dig, kännt att de skulle inte finnas någon annanstans jag hellre skulle vilja vara, än just där med dig, de jag fått uppleva på de sättet som jag fått tillsammans med dig, psykiskt och fysiskt. Att bara vara precis vi, med alla fel och brister, men att de kunde kännas så perfekt, de är nått som jag inte kan förstå, fortfarande. "Vad är de som händer, vad gör du med mig?" Jag har försökt med allt, avstånd, då, så, varför, därför. Men jag har alltid fallit tillbaka till dig. Jag har försökt att spela på alla de sätt jag kan, manipulera hit och dit. Men hur skulle de kunna funka.. Du vet precis allt, du ser, du kan mig. De funkade inte heller. Jag har försökt med allt, där ingenting har funkar, och ingenting har kännts rätt. Försökt att trycka bort allt, bort med allt som jag någonsin tänk eller kännt, sagt eller gjort. Det har varit ett kaos på alla plan, men jag vet inte om jag skulle byta de, om jag kunde.. Jag vill se om jag tar mig igenom de jag är i nu, då kanske jag kan förstå eller se vad de gett mig, ur ett "friskare" perspektiv.
Du vilar här på mitt bröst
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum
När du i disträheten tätnar
Men jag hör dig
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum
När du i disträheten tätnar
Men jag hör dig
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går
Jag har stått utanför och sett, försökt hjälpa, sett dig trilla tillbaka, pratat "nya relationer", velat finnas där, försökt. Där har jag gått sönder inombord, hur ska jag kunna se de, utan att bli som en trasdocka inombord. Hur skulle jag kunna hjälpa dig i en relation till en annan kvinna.. De är ju förfan helt jävla omöjligt, om jag vill ha kvar nån självrespekt eller en liten bit av mig själv som jag kan se värdig. Jag har sett, och jag vet att du spelat de spelet med mig, de är fel, helt fel, men nu spelar de ingen roll. Jag har sett och hört, jag vet vad som hänt och inte.
Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det
Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min
samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min
samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Jag ser dig, men de är inte du, du är inte kvar. Blicken är tom, orden helt utan mening, du är förlorad.. Jag är maktlös. De största jag gav bort var ärlighet, sen fick jag lögner tillbaka, jag såg de, jag sa de, du förnekade mig ändå den sanning jag redan visste. Då känns de ganska jävla meningslöst, allt de som jag nämt hittils. Jag frågar mig, men vem var jag ens, hur kunde jag inte lyssna på dom tankarna jag hade, för att kunna bespara mig dehär, jag är inte värd att kunna bli sårad så av en annan människa, som jag gett bort mig själv till, i allt de jag visste att jag hade, eller allt de jag visste att jag var.
Du är naken nu, du är naken här för mig men jag ser inte dig
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt,
önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro,
jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol,
leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt,
önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro,
jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol,
leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
Rädslan av att inte kunna få ur mig de som jag kom på mig med att jag förnekat, förnekat mig blå, bara för att jag skulle slippa erkänna de, för mig själv och ännu värre för dig, de vart för mycket att bära, och jag var tvungen, för mig och ingen annan, för mig egenskull ihopp att de skulle kunna göra de lättare att släppa dig, så att du gör de du måste, men jag slipper vara med i de. Jag vill inte se de, och jag vill inte ta hand om de, jag vill inte försvinna ner med dig, även om de ibland känns som att de skulle vara lättare än att hantera allt de som snurrar i mig, nu. Omän, finns de nu stunder där de känns lättare, men de vänder hit och dit så fort. Rädslan av att om något skulle hända.. Även om du inte förstår de så är de nått som jag tänker på dagligen, jag är livrädd. Men de var också de som gjorde att jag insåg att jag, helt utan förbehåll, var tvungen att få de sagt. Vilket jag fått. De gick inte alls så som jag hade gått igenom de i huvudet de två dygnen innan. Men de viktigaste vart sagt. Jag såg på dig då, jag kännde, du var nästan inte där. Men att jag inte läxande upp dig, eller sa allt de som jag såg, känns otroligt bra, de är inte mitt, och de var inte därför jag var där, där jag var, med dig just då. De handlade inte om dig, de handlade om mig.
Det finns inget att försvara, jag är elak och dum mot dig. Du som vill ha mig, jag tar, jag förstör, jag är blind. Vill du ta mig tillbaka, kan du göra mig hel igen? Jag föraktar mig själv nu, inget är med oss. Sinnet tar mig till en annan värld, en plats som jag kallar hem nu. Jag har försökt bryta mig fri, men nån jävel drar mig tillbaka. Och hoppet kommer numera sällan, här ska jag leva, här ska jag dö.
Torka mina tårar, det är så jävla synd om mig, stackars arma krake. Jag kan inte tro du är min. Varför är du kvar här, inte fan kan du älska mig? Jag är ju en börda, hitta nån annan. När du ser mig byta roll, kan du inte då hålla om mig? Immun mot medicin, inte mot din kärlek. Men jag kan inte, jag vill inte ens förstå mig, hur kan jag då öppna mitt allt? Vår saga är slut nu, ingen kommer läsa den, jag förstörde allt, Min underbara vän. Jag vill inte andas, försök att förstå mig, du kommer alltid vara med mig, Min älskade vän. Det finns inget att försvara, jag var elak och dum mot dig, du som ville ha mig, jag tog, jag förstörde, jag var blind. Ta mig inte tillbaka, nu kan du bli hel igen. Jag tycker om mig själv nu, allting är med oss
Jag har pratat en del om detta, en sak jag fick sagt till mig om dig, i min tvivel, var "Ingen människa kan fejka dedär, ingen kan någonsin fejka sånna känslor i hela hans sätt att vara." Jag tänker på de ibland..
De jag har fått sagt till mig om mig, är ju "att de inte kan vara så", men hur de än må vara, så är de så, precis så jag känner nu, precis de som jag sa, så är de, men av vilken nivå, eller på vilket plan, de kommer jag att få veta genom att tiden går. Det enda jag vet, och kan tro just nu, är att jag känner de och jag känner att de hjälper mig att jag fick de sagt. Men tiden kommer att ge mig alla de svaren, på allt jag kan undra, om de är nått som är tänkt att jag ska veta. Jag vet inte hur jag ska kunna berbeta dehär, annat än i text. Då du inte längre finns här, och jag inte kan ta det med dig, så måste jag nog skriva de, när jag känner att de inte funkar att prata med andra. De är mitt sätt att hjälpa mig själv.
Du gillade allt de som jag avskydda med mig själv.
Vi sårar varandra, samtidigt som vi vill ge nått fint.
Du såg saker jag inte kan se.
Jag älskar dig - Men de förändrar ingenting!
"- Med alla känslor som finns !"
Tiliit är någon man måste ge för att få, de är svårt med tillit. Ofta slår man på sig själv för att man litat på människor eller vänner, om någon sprider vidare nått man sagt eller om de är någon som ljugit eller som brytit, hederkodexen i en vänskap. Men de är inte den som ger tilliten som gjort fel, inte ens lite. De är inte ex, jag som ska bära den skulden, de är inte jag som kan styra eller ha ansvaret för hur en annan människa behandlar min tillit.
Om jag väljer att känna tillit till en människa som sedan, sviker, går bakom ryggen på mig, eller ljuger för mig, sårar, eller på annat sätt "bedrar" min tillit & vänskap. Så är de inte jag som ska gå runt & må dåligt, för att jag "inte skulle ha litat" på den människan, de är helt enkelt inte jag som gjort fel, och de är inte mitt att bära. Jag har inte varit dum för att jag valt att ha tillit. Jag har bara gett bort min vänskap, sen om den behandlas smutsigt av en annan människa, så är inte de jag som har någon del i det. Jag kan bara välja, att sätta mig själv främst, och dra en gräns där & då. Det är även inte heller på ditt ansvar att ta tag i situationen, och försöka lösa den för båda parter, för jag antar att man inte har bett om att bli behandlat på ett dåligt sätt.
Hur jag ska göra i fortsättningen, i dessa situationer. Jag har alltid förut oftast ryckt på axlarna och tänka, ajja, men skit samma, jag bryr mig it, och sedan sopat, saker under mattan. Folk/vänner har i princip kunna göra vad som helst mot mig. Men jag kan ju se vad de jag har gjort mot mig själv med ett sånt tänk. Min självrespekt & självkänsla varit helt obefintlig. Nu förstår jag de. Jag inser ju att jag har gått emot min egen moral och etik. Jag har låtit vänner, bete sig på ett sätt mot mig som jag aldrig skulle kunna göra, mot dom. Så, om jag aldrig skulle bete mig på ett visst sätt mot min bästa vän, varför skulle jag låta denne bete sig så mot mig ? Drar jag inte en gräns där min egen etik och moral går, så går jag ju emot mig själv, sänker mig själv helt enkelt. Det betyder inte att man ska hata eller börja snacka skit om den som man anser har svikit en, ofta kan de handla om en bästa vän, någon du haft äkta vänskap med och är man nog så vuxen att bete sig, så gör man inte de, de handlar helt enkelt bara hur man ska låta sig behandlas, man måste ta hand om sig själv. Man måste dra sig egen gräns. Jag har nog haft svårt med de, för att jag varit rädd för ensamheten förut. Men jag går den vägen nu. För att jag ska kunna känna respekt till mig själv, så måste jag dra en gräns, mina medmänniskor får inte behandla mig hur som helst. Då kan jag hellre stå ensam. De är en sån situation nu, jag är extremt ensam här i byn, ingen njuter väl att vara i ensamheten speciellt länge, men då får de vara så. För att jag är den viktigaste personen i mitt liv, och jag måste tahand om mig, och jag jobbar massor på att känna mitt egenvärde och självrespekt, så skulle jag inte dra en gräns.. Så kommer jag aldrig nå ditt jag vill, med mitt egna arbete med mig själv. Låt inte rädslan stryra, genom att ta rätt, men ett tufft beslut. Man måste välja vad man vill ha för människor i sitt liv, ibland kanske de behövs ett tufft beslut för att komma underfund med hurvida man ska låta vänskapen vara över eller inte. Om man kan förlåta, men kan man förlåta för någon annan skull ? Jag tror man måste göra de för sin egen isf.
Sen så har ju vi människor en massa förklaringar på att varför man handlat på ett visst sätt, ljugit/spridit saker vidare/gått bakom ryggen, osv.. Om en människa säger till mig att," jag undanhöll, eller jag berättande inte sanningen för din skull, för att jag bryr mig, för att skydda dig, jag var full, för att du mådde så dåligt då", osv.. - Så är ju min första tanke, varför gjorde du de från första början, om jag nu betyder & du älskar mig så mycket. Varför? Om du säger att ja redan mådde så dåligt.. Sen kommer en annan tanke, vad är de som egentligen händer ? Jo, en annan människa tar helt ifrån mig mitt eget ansvar att hantera en situation, eller en sanning som jag egentligen borde vetat för längesen. Någon tar bort mig rätten som jag har att veta, tar ifrån mig mitt egna ansvar att hantera de. & har alltså låtit mig gå ovetande, för att sen, som de flesta fallen är iaf, att jag tillslut får höra de från 2a, 3e, 4e, part. Spelat med min vänskap. För att vi människor inte är beredda att ta ansvar, konsekvenser, eller stå för vad vi orsakat. Oftast, har man kanske orsakat en enorm smärta hos någon annan människa, men de är klart att de vill vi ju inte ta i. De största sveket av alla, mot någon du betydde allt för.. Det är ett ansvar vi måste lära oss ta. Sen är de även vårat ansvar att välja hurvida vi ska låta folk behandla oss så eller inte.. De är ju helt upp till var och en.
"Det finns saker som jag inte kan förstå, det finns orsaker jag troligtvis aldrig kommer få svar på, det kanske finns saker jag aldrig kommer att få veta. Men med de största sveket, följer även det största ansvaret, den största smärtan, den svåraste sorgen, största ensammeten, och den svåraste acceptansen. Jag vill inte se att de ska vara så, jag vill inte att sanningen ska vara den som den är, men med svart på vitt kan jag bara ta ansvar för mig själv. Jag måste lämna de jag aldrig trodde jag skulle behöva, med ilska, sorg, smärta, förrvirring, besvikelse. Jag måste lämna nått jag älskar, men de var inte mitt val att jag skulle måste välja de här. Det smärtar mig, att de som jag trodde var de sannaste jag hittat, kunde sjuka till de lägsta, för mig. Med kärlek & smärta, lämnar jag över oss, till nått annat, var för sig. ♥ "
"-God jul & gott nytt år, vi ska skilja oss !"
Julkaoset startade för längesen, i människorna & i butikerna, på internet & i tidningar. Jag förstår inte varför vi människor fortsätter att förstöra julen ! Själv är jag absolut ingen julmänniska, och för mig kan den lika gärna vara. Men för alla stackars människor som egentligen gillar julen, men som nu mer får låtsas.. Kan tänka mig bilden alla har när julafton väl kommer & hur fint och mysigt de ska bli, men jag tror sällan de bli som man i fanasin har föreställt sig.
Sen vägen till jul.. Av all planering och slit som ska vara klar innan julafton väl kommer, så då är ju alla helt slut. Stressen över att planera vars, hur, vilka, hur många, den stackarns som sen ska ha julafton hemma hos sig, får slita ihjäl sig fysiskt, psykist & inte minst ekonomiskt. Där kommer släkten & stackars, mamma/mormor, har ett leende på läpparna och tar emot, folket springer och slafsar i sig av maten. Som kostat tusentals kronor, och tagit en jävla massa tid, tänker ni på hur de smakar, uppskattar ni de ? Eller är de bara som de ska vara, de är ju jul ? Jakten efter julklappar, sparandet och stressen av de börjar redan innan snön tinat bort, trotts att de är 10månader kvar. Pressen att måste ge, och de måste kosta, de kan inte vara för billigt.. Julpynt, minst 3månader innan julafton drar de igång.. Redan där försvinner känslan, när man sett stjärnor och tomtar, rött & vitt i 3 måndader, så är de ju inte konstigt att man vill spy när julafton kommer.
Idioti att en familj, ska stå för hela släktens julafton i form av mat & dryck, fika, godis och klappar. Knytkalas, de som tas med de tas med, man behöver inte ha allt ! Sen vadå, korv, köttbullar, potatis, ägg, skinka.. Äter vi inte de hela förbannade resterande året också.. Julklappar, barnen, de närmaste barnen kan man spendera pengar på, och köpa julklappar till, och de behöver inte vara grejjer för flera tusen kronor. Barnen vet inte om en leksak kostat 500 eller 50, dom värderar inte, och dömmer inte. Barnen ska kunna uppskatta jul, födelsedag, kunna längta, inte vilja de ska bli jul, så fort som möjligt, för att som vet att dom får de senaste playstationet, en häst, senaste mobilen, ellen en i-pad, 10år gamla. Allt sånt försvinner för barnen nu för tiden, och de mina vänner, är vårat fel. Vi vuxna. Barnen känner av våran julstress, vårat dåliga humör pga av de, och våran dåliga ekonomi kommer att gå ut över dom, flera månader innan & även efter jul. Jag säger bara sluta försöra julen och upplevelsen för barnen. Som vuxen behöver man inte få en massa julklappar, om man promp känner att man måste ge, ge nått litet, max för 100-200:-, uppskattas de inte för att de varit "billigt", så vet man ju att då behöver man aldrig mer ge den människan ! Jag är 22 nu, och jag slutade förvänta mig nå julklappar för läängesen. Får ja får jag, får jag inte så är ja lika glad för de. Jag köper heller inga. Lever man på existensminimun, så varken prioriterar jag julklappar till andra, eller sparar till de. Har i 5mån först spara ihop till ett par byxor till mig själv, men de har it gått. Så skulle knappast känna press, att köpa julklappar då. Julpyntet ! Kan inte press att ha de senaste, nyaste, eller att ha de värre än grannen, de är matriellating och de har ingenting med julen att göra egentligen. Ta du dina små tomtar som din mamma, eller mormor haft, och som du fått ärva, de är dessa som har julkänslan i sig. Julen handlar om känsla, omtanke och frid.
Vad är julen nu då ! Folk, stressar, går i ekonomisk konskurs, skiljer sig. Inte konstigt med tanke på vad vi gör med julen. Skapar våra egna problem.
Sen när julafton väl kommer, på några timmar är flera månaders slit, pengar, stress, stånk och stön, borta. Borta.
Hur många kände ens hur maten smakade, vilka hjälpte till att plocka undan och diska, tänkte folk på vilken omsorg deras julklapp blivit vald med, pengarna de kostat, för att snart ligga ute på köp&sälj.. Uppskattade folk julen ? Eller small några av före tomten hann komma och missade till & med julklapps utdelningen, sitter nån inne på toa & gråter för att en i släkten stött på hennes man. Vaknar barnen av att någon beslutat sig för att danska polka på bordet så att de brakar ihop.. Ja vad vet jag.. Sprit & jul, borde vara FÖRBJUDET ! De är barnens högtid, kan bara alla människor ge upp de, just på julafton, för barnens skull ? Hmm, nää, de tror jag knappast. Sen idiotin med juldan.. Efter den mest spännande dagen på året för barnen, ska vi fara ut och fira juldan.. Juldan borde vara några få dagar efter jul. Julmyset tar slut på en gång, och blir de vuxnas bakis dagar.. När de ska vara familje mys. De gör ont i mig, och jag ska inte sitta & säga nå egentligen, julafton har jag ofta haft egna julfester och varit as packad. Juldan har även de varit en favorit. Med de betyder inte att jag inte kan förändras, ha en annan åsikt nu, eller att jag kan tycka såhär nu, vem om inte skulle ha den rätten, som både har varit i de, och nu inte är de. Som kan se skillnaden, tänker jag.
Nä, människan förstör julen, och i&med de, även relationer, familjer, oss själva och våran ekonomi.
Kanske vi borde tänka att julen handlar om kärlek, värme, frid, och känsla. Julen är sånt som kan kännas med hjärtat, inte ses med ögat, eller en bild som hjärnan skapar.. En tanke !
Sen har vi ju dehär med att julen är ju som en synd nu..
Men de mina vänner, ska vi inte ens gå in på just nu, då får vi sitta här i en vecka !
"- En del av min verkligen & min historia !"
Snart är året slut och jag har ikväll vågat smyg minnas, och blicka tillbaka, genom att titta igenom "gamla" bilder. Bilder från tiden med Oskar, graviditet, då pojkarna kom och så. Jag har inte vågat, eller jag har inte satt min i den situationen att jag gjort de. Försökte göra de några gånger på alfa, men de skulle bli för mycket, jag kände de, och jag hade inte de i mig då att jag ville kännas vid. De vart helt enkelt för jobbigt, och jag vart rädd. Men ikväll har jag kollat på bilderna jag har här på facebook, alla andra bilder är kvar i en dator som inte jag har. Känslostorm är väl vad som hände, jag höll igen tittade på hälften kanske, sen fick de vara nog. Medans jag satt och kollade kände jag hur tårarna började rulla över kiderna.. Äntligen, kanske man ska säga. Men de var inte alls en behaglig känlsa. De är massor med skuld och skam som jag går och bär på, saker som jag inte kan släppa, saker jag inte förstå.
Jag undrar bara hur vart de såhär.. Ingenting vart som jag hade tänkt..
Känslan av misslyckande & värdelöshet, otrillräcklighet..
Vad har egentligen hänt dom senaste åren i mitt liv.. De är hemsk mycket, och bara de här sista året inte minst sagt. De är 1år sen i Januari som jag & Oskar beslöt oss för att separera, sen flyttade jag 2 februari, hit i lägenheten. Känner mig lika ensamen just ju som jag gjorde kvällen när vi flyttade hit mina saker, och jag vart lämnad här, en lägenhet med lådor & möbler överallt, medans jag såg hur min familj, eller de som var en familj, körde iväg härifrån.. Bröt ihop den kvällen när jag såg röran som jag stod i, helt ensam, hur skulle allt bli vad skulle jag göra.. Jag tog mig ganska snabbt i kragen, sprättade en bärs & ställde i ordning möblerna och gjorde "klart" i princip allt den kvällen.
Sen minns jag som igår när graviditetstestet visade +.. Mitt i ett virrvarr, av en relation som inte alls var vad den borde. De var fint också de var de. Jag har massor med fina minnen, men jag vet egentligen inte om de överväger de dåligare minnena.. Sen att bli gravid mitt i allt, de var ingen jag hade planerat, men de är defenitivt ett ansvar som jag hade, skyddar man sig inte, så är de ju oftast så att, plötsligt händer de. Ändå vart jag så förvånad. Ringde & berättade för Oskar (som var i kiruna & jobbade), eller jag hann inte ens säga de innan han frågade, är du gravid ? Jajoo.. Fick reda på där & då, att han ville såklart att vi skulle behålla de. Jag väntade 2veckor med att ringa barnmorskan, jag sa att de kan ju visa fel. När jag väl gick till bvc & gjorde ett test där, sa hon till mig "-Du är jätte gravid!" Vad nu de skulle betyda. Under graviditeten, kämpade jag med mitt illamående, vattenskada hemma, fick alltså leva utan vatten mitt i de, men de gick ändå bra. En karl som jobbade borta, kämpade med vad jag nu vet & kan se tydligare, med mitt medberoende till en i släkten. Fick även ett stort svek, svart på vitt, alkoholfria öl & läskedrinkar i vinglas. (beteendet av att jag var så aktiv i hjärnan som de gick att vara, kan jag ju se nu. när jag vet att jag är en beroende & lider av beroendesjukdomen) Ultraljudet som sa tvillingar.. & gick klart terminen i skolan (HR), 3 veckor efter åkte vi in på förlossning.
Vad hände emellan födseln & januari 2012.. De är en historia för sig.
Som sagt, här stod jag i lägenheten, jaha. Stängde av & klarade mig igenom 1:a helg bra, med vänner & dryck. Sen kom pojkarna, och vi skulle börja ha varannan vecka.. Bara den omställnningen.. Det enda som de "tillförde" för mig var att de vart varannan vecka fest, och varannan vecka inte, dock fanns mamma & hon ville ofta vara barnvakt. Vilket gynnade ju mig, i mitt missbruk. Allt dehär har kommit till mig senare, de var ingenting jag visste om eller nått som jag såg, eller förstod var ett problem då, förrens nu senare. Jag flög liksom utanför min kropp, jag var någon helt annanstans mentalt hela hela tiden, mådde dåligt, men visste inte varför. Var trött oj så trött, lättretlig, arg, irriterad, och less. Nu kan jag förstå varför de var så.
Enda gången jag kände att jag "levde" var helgerna när jag var med polarna & festade, shit, singel, och nu, nu är de min "tur att leva livet". Var ut med kompisar medans jag bodde med Oskar också, även om jag inte var ut, så läste jag böcker & drack så fint "ett vinglas" på kvällen. Men nu hade jag barnen bara varannan vecka, så festandet nådde en helt ny grad. Som de hade varit före jag hade barn, och före jag vart gravid. Ska man räkna de som att leva livet, så hade jag nog levt klart de livet för flera år sen. Jag mådde inte alls bra idedär, jag ville inte, men de fortsatte ändå. På morgon för att fly, från ångest, skuldkänslor, skam, jag ville fly från fyllan jag hade haft dagen före för jag ville inte ta den verkligenheten, så jag fortsatte. In i dimman för att slippa känna, slippa leva, slippa vara med mig själv, jag stod inte ut att vara med mig själv helst en endaste sekund. Därför var de mitt sätt att fly.
Kan inte hantera känslor, tankar, känslomässigt störd. Självmedecinering. Sen när jag var tvungen kliva ur de, så den ångesten, sorgen, smärtan, skam och skulden som jag då kände veckan jag hade pojkarna, förvandlades, till att jag var någon helt annanstans, min kropp var här, men sinnesfråvaron var enorm. Tackade ja, då jag kunde till barnvakt på helgen, så jag kunde döva bort, allt helvete som jag lagt lock över, men som bara väntade på att explodera. Pojkarna flyttade till Oskar sen, jag gjorde inte motstånd. Jag orkade inte, jag orkade inte vara med mig själv, och dom ville inte vara med mig. Jag var så frånvarande, och de kände dom. Jag var inte påverkad, men min hjärna var ju ändå långt borta i tankar på annat. Dom ville inte in i lägenheten, på grund av att dom kände mitt dåliga måående. Hur ska de ha känts i mig ? För att inte dö av dessa känslor, som skapades i mig, var jag tvungen fly. Känslan av att inte kunna vara mamma, känslan av att inte kunna förmedla, ge de som man ska kunna, att inte kunna känna de som man ska känna, känslan av att se att dom inte kände trygghet med mig, känslan av att jag inte längre kunde förmedla kärlek, att mina barn inte kunde känna sig trygga i min famn, jag försökte, men mitt dåliga mående kände dom av. Känslan av att inte vilja vara Mamma. Dom hade inget att hämta här hos mig just då, för deras bästa så vart lösningen att dom slutade komma. Om jag kunde förmedla den smärta som jag har känt när jag senare har försökt känna & kännt på alla dessa känslor som jag slog bort då jag var aktiv, så kanske ni skulle förstå. Att jag har varit tvungen erkänna så hemska tankar som jag haft, att jag inte ville vara Mamma.. De går inte att förklara hur de känns att erkänna en sån sak, för sig själv. Ett totalt nederlag. - Det är dehär som beroendet gör med oss, som lider av de.
För är de inte en sjukdom, vafan är de då ? Vem väljer bort de finaste man har, för dom som känner mig, vet att jag älskar mina barn mer än allt, dom är de finaste jag har. & ändå ska inte de räcka för att stå emot, jag förstår de knappt själv.. De är hemsk, och fruktansvärt, men de har varit & är min verklighet, som jag måste leva med hela livet, men jag kan hitta en acceptans, och jag kan förändra. Jag är inte ansvarig för min sjukdom, men jag är ansvarig för mitt tillfrisknande, och jag är ansvarig att se till att jag inte glider tillbaka, att jag gör de jag ska, så att inte beroendet i mig kan växa & ta över jaget.
Sen ska man ju förstå att, jag har manipulerat mig själv så mycket, de är en del i sjukdomen. Så att dom som är beroende, lever i en alldeles egen verklighet. Jag lovar & svär med handen på mitt bröst, att jag har aldrig i hela mitt liv under alla dessa åren sett att jag skulle ha ett problem. Aldrig någonsin, snarare har jag levt i den verkligheten att de är andra som har problem med mig ! Vafan, de är dom som har problem, de är myndigheterna som har problem, de är grannarna de är fel på. - "Hur fan kan dom komma & gnälla att jag ska sänka musiken, 3 på morgon en onsdag, va ?" De är sjukt, men de är den verkligenheten jag levt i, allvarligt. Alla har varit ett preoblem, utom jag ! Fast de finns folk i min närhet som har sagt & påpekat saker, så har jag inte fattat vafan, hur dom kan ens yttra sånna ord, som alkoholist.. Men ja, svaren kom till mig snabbare än dom kanske hade trott.
De tog några veckor (med inte en endaste nykter dag) efter att pojkarna flyttat helt, så vaknade jag upp på avgiftningen i Sunderbyn.
Resan efter de är en helt annan historia!
Varför jag skriver dehär, är i hopp om att kunna hjälpa andra, se att dom inte är ensamma, eller att folk som har ett medberoende, ska kunna förstå, att vad dom än gör, hur mycket personen som lider av ett missbruk älskar er, så spelar de ingen roll. Beroendet tar över allt. & ni kan ingenting göra, man måste ha viljan & ta ett eget beslut, i mitt fall tog jag behandling, istället för att åka hem. Men de krävdes mycket, & vad jag tror hjälpte var att jag avgiftades i dryga 2veckor, så fick sitta där, med mig själv & mina tankar. Hade dom släppt ut mig, hade de varit kört, men dom gjorde inte de, och jag hade liksom inget val. Sen har jag fått massor med hjälp av min kontaktperson, som hjälpte mig att ta den rätta vägen till behandling, & för de är jag henne evigt tacksam.
Jag ber er nu, att inte göra egna tolkningar, eller hitta på egna sanningar, fråga hellre, snälla. Jag har aldrig utsatt mina barn, för vanvård, svält, skitiga kläder, eller ett skitigt hem, misshandel eller nått sånt. Jag vill att vi ska vara klara på den punkten. Jag har mått dåligt och inte varit närvarande, jag har varit orkeslös.
Jag kan förstå att de kan skapa problem för mig för att jag skriver dehär, jag kan förstå om jag orsakar mina egna problem, och om folk föraktar, tycker illa, eller dömmer mig. Men de är pågrund av okunskap, och de är inte min oförmåga, de är deras. Då får jag ta de. Men jag hoppas jag kan ge nått, till någon som behöver de.
"-Att kunna förlåta sig själv, är den enda förlåtelen du kan styra över, och den måste du kunna ge dig själv. Jag ska nå dit !"
Jag förlåter mig själv, för att jag låtit andra styra över mina tankar och känslor.
Jag förlåter mig själv, för att jag gav bort rätten att definiera mig till andra.
Jag förlåter mig själv, att jag ställt så höga krav på mig själv.
Jag förlåter mig själv, för alla gånger jag sagt ja trots att jag ville säga nej.
Jag förlåter mig själv, för att jag blundat för mina behov för att vara andra till lags.
Jag förlåter mig själv, för alla gånger jag burit skuldkänslor utan att jag varit skyldig.
Jag förlåter mig själv, för att jag inte såg min kraft och trodde på min förmåga.
Jag förlåter mig själv, för att jag inte riktigt förstod att jag var värd att älskar så som jag är.
Nu börjar en ny dag, en oskriven framtid, och jag ska lyssna på min inre röst.
Allt är förlåtet och jag är på god väg hem
/Din för evigt, MIG själv.♥
"-Jag tror inte på Gud, men på någon slags Högre Makt. !"
Jag är inte som jag en gång var, jag håller på att förändras, växa, hitta min själv, lära känna mig själv, utmanar mig, jag försöker hitta ett nytt sätt att leva. Jag har en tro, på nånting, de hjälper mig. Vad jag har fått se, upptäcka, och saker och insikter som kommer till mig, de går inte att förklara. Jag har gjort, och gör en skit häftig, jobbig, skrämande, men befriande resa. Jag har vänt ut och in på mig själv, för mig själv, min egen skull. Samtidigt som jag har kunna hjälpa andra. Men de handlar om mig. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, jag kan inte göra annat än att välja, förhålla mig och ta beslut, för min egenskull. Jag är totalt maktlös inför andra människor. Men allt de jag fått till mig, gör att jag har en medvetenhet, men med medvetenhet kommer ansvar.
De som är ganska häftigt är att jag kan se andra, vad dom har för försvar, vad dom vill skydda, dom som inte tar ansvar utan dom försöker ta genvägar. Högmod, lättja, folk som jobbar på fasaden, köper prylar itron att de kommer tillslut att göra dom lyckliga, folk lever inte. Jag kan se, men jag kan ingenting säga. Jag kan se mycket, om beteende och människan, jag ser hur ni tänker, att ni döljer, bortförklaringar, men jag kan ingenting säga. Jag är inte Gud, de är inte mitt ansvar. & folk skulle tycka att jag var helt knäpp i huvudet om jag började ge en teori, varför en människa har ett visst argument för sin sak.. Jag kan inte säga, för att de skulle inte vara motagligt, eller de skulle inte tas på ett sånt sätt, folk skulle inte förstå, eller vilja förstå. Vem vill erkänna sina karaktärsdefekter ? Jag kan inte ge de vidare, jag kan inte ge nått av dehär, till någon som inte redan lever i de.
Men jag är inte Gud, jag behöver inte. Man ska igenom alla statier, och gör man de inte i dehär livet, så tror jag att man helt enkelt får börja om.
Människorna går genom livet med skygglappar, ser inte, vi tror att nånstans därframme, kommer jag att bli fullkomlig, där kommer jag bli lycklig, där kommer harmoni, och inga problem. Därframme.. Ni missar livet, man missar nuet, man ser inte den fina solnedgången, känner inte regnet eller tar in doften av vinter. Tänk om man kunde känna de man ser.. (Jag får dedär ibland, de är magiskt, men jag måste vara i balans, inte glömma bort allt de som jag lärt mig. Gammalt beteende gör mig blind, jag måste leva och se på ett nytt sätt.) De kommer inte komma nått bigbang, därframme, där allt blir som vi fantiserar oss att de ska bli, illutionen av total lycka, som gör att man lever vidare, för att slippa känna, ta ansvar eller göra nått åt sitt liv, sig själv, för att man tror sig befria sig från ansvar att ta beslut. De finns inte. Man kan aldrig fly sig själv, fast man gärna försöker. Endast genom att leva i nuet, kan man uppskatta se och känna.
"Gårdagen föll ur dina händer, den kan inte få något annat innehåll än du redan gett den. Dagen imorgon har du inte fått löfte om. Men DAGEN IDAG den HAR du, de är de enda du kan vara säker på."
Jag har fått hjälp, genom min behandling, programmet, gemenskapen, gud & nykterheten. Men bara för att jag gav de en chans, jag lovade mig själv att jag skulle vara, öppen, villig & ärlig. De funkade och de kommer saker till mig hela tiden. Jag har lärt om mig själv, jag ser mina beteenden, jag kan komma på mig att jag är nära ett raseri-utbrott.. Jag kan stanna de, sätter mig, andas, funderar varför, vad har hänt, vad har jag gjort, eller inte gjort, vad är de jag borde ta tag i, vad har jag glömt ? En massa frågor, som jag ställer mig själv, för att få svar varför, jag i ena sekunden kan bli rasande, ofta är de nått som utlöst de som jag inte tänkt på, innan jag tar mig tid att fundera över de, och de kommer till mig. Jag lär mig ! Jag kan se, att när jag städar flera gånger per dag, sitter ensam och trycker godis, pluggar in musik i ören & bara går, men jag har inget mål, ect, så nu vet jag att de handlar om obearbetade känslor. Jag flyr från känslorna, jag tror att musiken dödar tankarna, men dom finns där, det vill ut, men som jag håller tillbaka. Lösningen är ju att göra tvärtom.. Inte använda flyktmedlena som jag vanligtvis gör, våga att göra annorlunda och se vad som händer. Rädslan hämmar oss, ärlighet skrämmer oss, och sanningen begränsar oss. Men då de är detta som egentligen befriar. Möta sina rädslor, 100% ärlighet mot mig själv, sanningen, att kunna se & acceptera allt med mig själv. För att sen kunna förändra.
Men de är ju människorna, människor som skapar sina egna problem. "Genom vår oförmåga att ta personligt ansvar, skapade vi i själva verket våra egna problem." Som med allt, man kan inte förändra andra, man kan bara förändra sig själv. Ingen annan kan göra jobbet utom jag. Jag måste själv ta kontroll över mitt liv, mig själv, och hur jag ska välja att leva, hanskas och ta i saker som tidigare har gjort mig rädd. Rädsan för att möta mig själv är störst, ett ständigt arbete som jag försöker att komma närmare, de är en resa, jag får uppleva massor, och jag växer, jag ser, jag har ögonen att se, saker som många aldrig kommer få uppleva i detta livet.
"Där spriten går in, går vettet ut. Vilket gäller 99% av befolkningen.."
Vad folk väljer att lyssna på, vad folk väljer att tro på och vad folk väljer att spä på eller sprida vidare, de kan jag inte ta något ansvar för, de är deras. Men att de drabbar mig från alla håll just nu, de börjar verkligen göra mig less. Sen att de drabbar min släkt också de känns ännu värre. Må då vara allt som jag får höra om mig själv och alls som sägs, men sen att min släkt får drabbas av de också, de känner jag är mitt ansvar. Jag kan inte styra vad folk säger, vem de än må vara, men jag kan välja vad jag lyssnar på, och jag kan välja att ta reda på fakta från personen de gäller. De florerar mycket om mig på byn just nu, som jag får höra. Sen tänk allt som jag inte fått höra..
Jag börjar bli goode less. För er kanske de är skvaller, att ha någon att prata om.. Men för mig handlar de om mitt liv, som jag just i detta läge försöker få nån slags ordning på och göra bra och rätt saker. Jag står för de som varit och vad jag gjort eller inte gjort, vad jag har orsakat andra, hur jag har betett mig och inte. Allt de har jag sett, jag försöker bearbeta de, sen kommer jag även gottgöra de, då tiden är inne och jag är redo, och har fått någorlunda kolla på vem jag är och vars jag ska och hur jag ska få mitt liv att fungera. De finns inget som folk kan vända emot mig längre, för jag har sett, grävt i skiten som varit, och försöker hitta min acceptans i de som varit, som jag inte kan ändra. Jag förstår att folk kan ha svårt med tillit till mig och misstankar vare sig jag har dragit igång, om jag dricker, eller knarkar, eller vem eller vilka jag umgås med. Såklart att folk finner "nöje" i att prata och grunna i de. Men då finns de ju de alternativet att prata med personen de gäller.. Men de använder sig ju allt för få av. Som sagt så står jag för vad jag gjort och inte gjort, men de är inget jag kommer gå och skrika ut om inte frågan kommer till mig. Jag försöker att rätta till mitt liv, tar avstånd, försöker gå med ryggen rak och huvudet högt. Jag försöker att strunta i folket som slutat hälsa helt plötsligt, jag försöker förbise de sneda blickarna jag får om jag är på affärn eller ute, jag försöker att ha överseende med att alla inte kan förstå, eller vill förstå. Jag förstår att jag inte blir bort bjuden längre. Jag har accepterat att folk inte hör av sig. Men nått jag har fruktansvärt svårt med är då folk medvetet hittar på en massa skitprat och sen sprider ut de, bara för att vara rent ut sagt förbannades elak. Jag kan inte se varför annars någon skulle göra en sån sak.
Sen är de ju allvarliga saker de handlar om, de handlar om mitt liv, mina barn, min släkt, och alla som jag har runt omkring mig drabbas. Ska detta fortsätta så kan de ju senare resultera i att de drabbas så att mina barn inte får ha kompisar då dom är hos mig, att andra pratar illa om mig i deras närvaro och att alla mina försök till att få till mitt liv går så fruktansvärt mycket tyngre än vad de borde. Folk som misstror mig, pågrund av vad andra säger om mig.
De som gör mig så heligt förbannad är att en människa som står mig så pass nära, och som jag försöker hitta någon slags vettig relation till, går och sprider ut, på allvar, rent förbannade skitsnack, som den människan VET inte alls stämmer, men säger de till folk ändå. Alltså rena lögner.. Om de är för att höja sig själv på nå sätt, de vet jag inte, och jag försöker att tänka på att jag själv vet vad som är sant och inte. Bland annat så antar jag att alla som var i storforsen på halloween vet vad jag pratar om, för därifrån har jag då hört både de ena och de andra.
Är de någon som undrar nått då de gäller mig, så är de frittfram att fråga.
Jag svarar på allt som jag anser vara lämpligt, och sånt som har med saken att göra.
Ja må ha gjort fel i mina dar, men jag gör annorlunda nu, och jag förtjänar inte att dras ner i skit eller lögner som inte är mitt, jag förtjänar respekt för att även jag är människa. Jag har även rätt att kunna säga om saker och ting blir tunga, om jag behöver en paus eller hjälp. Jag har rätten till göra min röst hörd i de som gäller mig.
Jag har rätt till att få min sanning förklarad, och de finns ingen människa i världen som kan ta ifrån mig de !
"- Att skriva brev till sin käresta är som att rita en skinkmacka när man är hungrig."
Försvinner, tynar bort, lever upp, glädjs, skrattar, försvinner, låser in mig. Skrattar, lever, finns.. Varför kan ingenting gå som jag vill, men vad vill jag, var frågan.?
Vad vill jag egentligen. Står, lever, skrattar, finns till, men inombords känner jag fortfarande en tomhet. Men samtidigt så full av en massa tankar att de enda man gör på dagarna är att gå och funderar, avtalar & köpslår med mig själv.
Vad ska man nu göra för att slippa allt, precis allt, bara en liten stund, förvinna, stänga sig inne. Bara bli tom och blank för att sedan fylla på allt de tomma om igen, inte som förrut utan med, utan en helt ny historia. Leva ut sina drömmar, radera allt. Börja om bygga nytt, leva om. Kanske blir de bättre. Bara ränsa hela hela systemet från de som finns där just nu. Hur kan allt vara så himla bra sen plötsligt bara helt plötsligt, är de bra borta, de försvinner och fylls på av något som inte alls känns bra. Man kan inte sätta fingret på vad det är. Men det känns inte bra, går hela tiden och tänker på vad jag känner, vad är de som är fel, vad är de som är bra, varför känns de så, vad är de som känns? Att aldrig veta, tär. Vill att det ska försvinna, vill kunna veta vad jag känner, när jag känner det, för det vet jag inte. Har nog aldrig vetat, ibland kan jag verkligen tro att jag kan känna de, vad jag känner men oftast så vet jag bara inte.
Men varför ens försöka att förstå sig på de, dig, hela världen. Du kan inte ge mig vad jag vill ha, du finns inte här, men hur orkar jag ens tänka de. Du vill inte se mig. All historia bakom mig snälla försvinn. Lurad, nej jag vet inte.Varför ska dehär ens vara ett problem. Det var aldrig någonting, vad kunde det ha blivit.. Allt går bara runt min historia bara fylls på, jag vill tömma dig, snälla historia försvinn. Jag kan fixa det bättre, jag vet att det ska gå. Därför måste denna historia suddas ut, varför går de inte. Varför är den skriven med bläck? Önskar att jag hade skrivit med blyerts.
Förvinn från mig historia, och så du, försvinn. Jag kan inte vänta, går jag vidare nu, det finns ingen återvändo då. Våran chans är slut, borta, hur skulle den kunna komma tillbaka. Men vad jag jag tappat då? Något som jag aldrig haft. Vem är de som har tappat nått, du eller jag. Varför känns det som att det är så svårt, som att jag inte vill släppa. Som att jag verkligen bryr mig om dig. Tycker om, bryr mig, vill vara nära.
Du kanske lever kvar i texterna i det jag skiver, i min historia, men aldrig kommer jag visa nått igen, aldrig vill jag försöka igen. Chanserna har flytit förbi, och kvar blir bara du. En ny historia hade kunnat göra de lättare. Som att skaffa ett nytt blad och skapa en ny historia. En ny historia, inget förflutet som följer mina spår, allt de är borta.
Men Du ska veta att jag inte behöver dig, min väg var aldrig din och i spåren som jag lämnar efter mig, så finns det ingenting. Jag vänder aldrig blicken bakom mig, så brinn historia brinn och svaret på din fråga blir alltid;
Nej du betyder ingenting...
Vem försöker jag lura..
"-If you feel pain its fine, becuse then you know you'r alive."
Ord ord, vad är ord? Det kan göra så mycket. Fel ord och ens värld kan rasa, inte föralltid men för en stund. Kanske en dag, en vecka, en månad, eller år ! Samtidigt som ord kan förgylla ens dag, bara man får höra dom orden man vill. De rätta orden, bra ord. Ibland kan man helt enkelt bli helt överraskad, både på bra och dåliga sätt. Ord som gör att man flyger bland molnen och de kan kännas som att man aldrig kan komma ner. Prata kan väldigt många, men sen vad de blir av de, är en helt annan sak. Samtidigt som ett ord kan fylla en med värme, kan de lika snabbt tas tillbaka, av personen som sagt de. Men har man någonsin tänkt att man själv har skuld ? Att man gjort de till något som det inte alls är. Bara för att man så gärna vill. Man ger meningar och ord en egen betydelse utan att tänka på vad den andra personen egentligen menar.
Alla är vi olika, och uppfattar saker på olika sätt. Kan detta då vara den felande länken till mycket ilska och hjärtekrossande i denna värld!? Många vill så gärna, men vad man hör kanske inte alltid är vad man tror den egentliga meningen verkligen är. Även om man nu skulle tänka på detta så hur lätt är de egentligen att fråga, hur tänker du nu ? var de så du menade ? och blablabla. Tillfället kanske inte alltid är sådant. Pratar inte om en riktigt konversation utan bara ord som helt plötsligt kommer ur en annan människa, som är menade till dig. Tolknings fråga ? ja kanske, men hur fel kan man inte tolka saker. Sen gjorde dessa små små ord, så att allt blev fel. Eller så vart de helt enkelt rätt. Men om man inte får dom orden man vill, om orden som kommer från den andres mun är, otydliga och flyktiga. Orden liksom tar en omväg, fast ändå inte.Då blir man ännu mer förvirrad, hur ska man tolka något som man inte riktigt förstår sig på? Ännu svårare kan de då bli om den som sagt orden inte heller riktigt vet vad de egentligen betyder.Suddiga ord, och ändå står man där och inte vet, även nu fast man inte vet, så börjar man tolka på egenhand, och kan då komma fram till något som är helt fel. Glöm några fåniga ord, vad är väl de? Världen får se. Men är de ord man vill få en betydelse på, som kanske kommer från en person man tycker om, kan bara bara släppa de då? Kan inte alltid vara så lätt. Ju mer man tänker på de, och de blir bara otydligare, men man vill verkligen veta. Man tolkar dom då tillslut själv utan en förståelse vad de egentligen var från början, om de ens var något. Lycklig tolkning och allt känns bra, du satte finger på de och de känns bra, eller kanske du tolkade de så att det inte alls känns bra, och de bränner i dig vareviga dag. Men med allt så finns de en förklaring, men att hitta den kan vara det svåraste som finns. Så tillslut ger man upp, och förtränger de, medans de ligger och gnager inom dig.
De kanske får ett slut, lyckligt eller kanske inte. Eller så vart de ingenting och de följer med en tills den dagen man dör. Sen dessa ord som är exakt rakt på sak, dessa som inte kan misstolkas. De kan göra ont, men då vet man! Just denna vetskapen kan göra de så mycket lättare att bara gå vidare sen, du kan fundera över de och sen glömma de. Sen orden som gör en lycklig på just en gång, då vet då också, du kan släppa de, eftersom allt står klart de är så tydligt. Man måste nog helt enkelt välja vilken väg man ska ta, bestämma sig och sen se vart de leder. Men av dessa fakta tänker jag att, vad är då ens egentligen ord utan handling? Där kommer ännu ett problem in i bilden, handligen kan vara en sak, medans sen orden är en annan. Jag blir förkrossad. Handlar mycket om att vara på samma nivå, då blir de inga komplikationer. Är man nu inte på samm nivå blir de åter jobbigt. Cirkeln går runt runt runt. På samma nivå och de blir bra, men om nivåerna eller känslorna inte är samma, kan de bli lika fel samtidigt som de kan bli hur rätt som helst. Som sagt i denna värld vi lever i är allt en tolkningfråga, eller inte. Tolka de som ni vill som sagt. Prata klarspråk och spara alla parter mycket funderade och missuppfattningar..
Sen att man kan tro att folk kan läsa en tankar och bara förstå ! - det kan man ju faktiskt inte - tala ut !
Respektera och få respekt - Vinna eller Förlora !
Respektera och få respekt - Vinna eller Förlora !
"-Kan människan göra nått för någon annan, utan att de i slutändan inte gynnar en själv !"
Förtroende ? Ihelvete heller..
Ta förfan inte och försök lägga er i saker ni inte har en aning om..
Lägg inte era händer där dom inte hör hemma, och rör inte de som inte är ditt att röra !
Ni vet inte min sanning..
Kan ni inte förstå att de gör ont ?
Själper ni mig, istället för hjälper..
Lyssar ni på era egna råd..
De finns oskrivna regler som man inte ska passera, osynliga gränser,
som man absolut inte pushar, om man ska vara vän men mig iaf.
I'm just saying !
Don't be sweet to my face, If you'r fake behind my back !
"-Vad är de för fel på dig, vad är de för fel på mig?"
Jag har gjort de igen, men på ett helt annat sätt än förr. Den här gången med vetskap, men även ett seriöst & ärlig försök, att jag försökte göra annorlunda, med en ärlighet, att jag öppnade mig, öppnade de innersta, la bort de murar som har både skyddat mig & förstört för mig i de förflutna. Men nu var jag sårbar, verkligen.. Jag lät de vara så, jag gjorde mitt yttersta för att släppa kontrollen. Men de betyder att de inte är jag som styr, jag måste förlita mig på att den som håller mitt sköraste i sin hand, kommer att hanskas med de på ett sätt som inte skadar, eller vänts emot mig..
Men mitt förflutna hann ikapp mig och jag försökte stänga de jag öppnat, trycka ut de som tagit sig in, och snabbt försöka resa upp murarna jag en gång hade. Min vetskap & känslan av att vara sårbar, att jag lagt över till någon annan. Jag kännde att om något går fel, så går jag sönder, jag kan bli sårad, jag kunde inte annat än att göra ett val. Ett val som bestod av att försöka trycka ut & återigen bli kall som förr.. Jag gjorde de, men de funkade inte.
Jag försökte & försökte trycka bort de som mina känslor försökte att säga mig. Tankarna som sa mig, att jag hade gjort ett misstag, men ändå av rätt andledning. De hade verkligen kunnat funka, om jag hade kunnat stänga av. Jag kunde inte de, de var försent & jag var redan förlorad. Något jag absolut inte ville erkänna.
I dåliga försök, att göra saker till de bättre, i dåliga & felaktiga sätt att erkänna mitt misstag & mig ånger.
Med försök att lägga bort min stolthet, och föörsöka krypa till korset..
De var försent.. Jag har många terorier som inte är besvarade. De var förlorat.. Borta..
Känslan av hopplöshet, känslan av ett spel, med oäkta känslor, så känns de. En lämnad själ.
Jag hade gjort alla mina fel igen, men de var väl på riktigt nu, varför känns de annars såhär.
De är försent, över & förbi.. Kvar ligger bitarna på golvet, jag försöker plocka upp dom, men dom trillar ur mina händer. Tomhet. De är förlorat & jag står ensam kvar, med resrerna att plocka upp.
Jag öppnade mig, släppte in, försökte, kände, jag förlitade mig, jag trodde, och hoppades..
Jag vart rädd. stängde av, försökte rädda mig själv, de var försent för de.
Jag försökte få de rätt, men de var också försent.
Jag försökte av hela mitt hjärta..
- De vill jag aldrig göra igen, vill aldrig att de ska kunna kännas såhär igen.
Jag har inte kraften att laga de, jag vill aldrig öppna mig igen.
Vildhjärta - Rotlös
♥
"-Nu, då, ni, vi - Människor !"
Året lider mot sitt slut, men min resa har bara börjat.
Funderar tillbaka på året som gått & de började verkligen inte på bästa sätt.
I januari, separation. I februari, flytt. - de vart på nått sätt öppningen som behövdes för att nå botten på bara några månader, de vart lättare, inte någon som ständigt vart ett problem & försvårade, de som för mig närmast hjärtat, på ett vis jag aldrig någonsin förstått. Förrens i sommras.
Då tänkte jag, vafan gör jag här..
Dom är ju heelt väck, som anser att dehär är ett ställe för mig.
- Jag var heelt väck.. de var så de var.
Funderar på hur mycket som hänt, och vilka saker som jag har fått möjligheten att se & lära om mig själv. Se mig själv precis så som jag varit, men även, att jag har en möjlighet att bli den jag verkligen är. De är spännande att börja lära känna sig själv. Något helt nytt. De är mycket kvar, men jag tror att jag är påväg.
Tänker på alla människor jag mött, de är dom som hjälpt & gett mig allt. Lärt mig se saker på ett helt nytt sätt, människor som jag öppnat en del av mig själv för, den jävligaste biten, jag är fortfarande accepterad, trots de.
Människor som sett mig, som velat se mig, som velat veta hur jag mår, som kunnat & sagt posetiva sakert till & om mig, på ett sätt som jag aldrig kunnat lägg märke till förut.
Alla skratten jag fått, & fått dela, de är helt magiskt, på de mest konstiga sätt som jag inte trodde var möjligt. De har bara varit vi, så som vi är & vad vi är på väg mot att bli, men dessa skratt, jag saknar de massor då jag tänker på de. Här möts vi en massa okända människor, men ändå så lika. Vi känner inte ens oss själva, vi vet inte vilka vi är, men andra ser oss, andra ser vilka vi är kapabla till att bli, andra ser vilka vi är meningen att vara. Allt detta på en så kort tid som några dagar.
Hur de än må vara just nu, i mitt indre kaos, som går upp & ner, av förtvivlan, förvirring, och en känsla av otrillräcklighet, betydelselös & ensam & ilska, men ändå tacksam.
Jag klarar mig, jag vet att jag kommer över dessa tankar.
Jag har fått känna glädje på ett helt nytt sätt & känslor jag kännt som jag inte visste att jag hade, eller att jag kunde känna. De är svårt med att kunna känna en massa saker, som man inte riktigt kan placera, bara att de känns, någonting som är så stark, att man inte har en aning. Jag har problem med de, jag har problem att lita på mina känslor. Därför skapar de problem. Men jag har fått känna en massa saker & jag har kännt mig sedd, och betydelsefull, viktig och omtyckt, de är stort. Jag är tacksam för de alla de människor jag träffat gett mig, ni är de som gjort mitt tillfrisknande möjligt. Jag saknar er ofta, och jag önskar ibland att jag bara kunde gå in i ett rum & så var ni där om jag ville. De var en skön känsla, att veta att ni fanns för mig om jag ville, sen att ni även såg mig när jag inte ville att ni skulle se mig.. Såg ni mig.. Ni räddade mig många gånger. Hur de än må vara, om vi pratar än eller inte, har ni alla en plats i mitt hjärta & många av er kommer aldrig att försvinna därifrån heller. Jag hoppas & önskar att jag ska få ha kvar er i mitt liv på ett eller annat sätt. Hålla kvar de som jag känner att jag hittat i många av er. Jag vill inte tappa de. Jag vill inte tappa er. Ni är så viktiga för mig & kommer alltid vara del av den störta förändring in mitt liv, och de kommer jag alltid minnas !
Delade liv & olika historier som vi delat, men ändå så lika.
De är nå speciellt.
De är inte jag - utan VI, så som vi var, så som vi ska komma att bli.
Ni är de mest fantastiska människorna ja träffat, och jag är otroligt tacksam.
Ni har alla lämnat spår efter er.
♥
Nästa gång du ser en av oss, så som du kanske ser på oss, på gatan, eller i parken.
När du går omvägar & fnyser, tänker än de ena än de andra.
Alkoholist & Narkoman, de är skällsord i samhället.
De är vad du ser, jag ser oss, i kön på konsum, jag ser, chefer, egna företagare, dagisfröken, frissan, tanten i bibblan & han som kommer hem för att lägga golv hos oss. Vi finns överallt & runt omkring oss är de minst 4-5 personer som lider av medberoende, men ingen säger nått, de är så de är.
95% av oss dör. I bilolyckor, i drunkning olyckor, självmord, mord, fallolyckor..
Olyckor, kallar dom de, de är vad som står i tidningen.
Men när farsgubben går upp & ska laga taket efter några snappsar för mycket, ska sträcka sig efter ölen, snubblar, och ramlar och bryter nacken.. Olyckor..
Vi är människor som lider av Beroende sjukdomen, en kronisk, obotlig & genetisk sjukdom.
En sjukdom som kan yttra sig i annat än i droger. Du kanske har en farfar som är beroende, medans eran pappa aldrig är hemma för att han jobbar 24timmar om dygnet. Du kanske har en Mamma som är alkoholist & de enda din lillebror har tid för är att träna. Du kanske är en Mamma som käkar en massa piller, du har ju så ont, du mår ju dåligt. (& läkaren har ju skrivit ut de åt mig) Men råkar du inte dricka lite väl mycket också.. Så läkaren tror att du är deprimerad., Medans din dotter har massor med relationer, och en massa problem med de, de är de enda hon tänker på.. - Förstår du ?
Nästa gång du fnyser åt nån på parkbänken..
Tänk på att denne person är bara en av många, som efter år & år, har nått botten.
En person med en historia & med ett helt liv bakom sig som du inte ens har läst om i böcker, som du aldrig kan tänka dig eller förstå. Tänk på de, istället för på trasiga skor.
En människa, vars dennes barn har dött i deras armar.
En människa som har sett sin bästavän bli mördad mitt framför dennes ögon.
En människa som har fått sälja sig själv för att kunna ge sina barn mat.
En männsika som har sett hur dennes pappa försökt skära halsen av sin mamma.
En människa vars uppväxt har fått utstå övergrepp av dom som ska skydda en då man är liten.
En människa som vart så mobbad i skolan att denne sökte flykt i droger, för att föräldrarna inte brydde sig.
Dom hade ju problem, med droger,
En människa, vars känslomässiga sida är helt avstängd, så för att hitta nått som kunde hjälpa, hittade drogen.
En människa som har beroende sjukdomen.
En människa.
Hurvida man anser att de är en sjukdom, eller inte, de får stå för var & en.
Men med facit framme, barnen i ena handen & drogen i andra.
Av egen erfarenhet så vet jag ju vad som vägde absolut tyngst & mina barn är de finaste jag har.
Inte ens kärleken till mina egna barn, fick mig att kunna lägga de andra åt sidan.
-Så är de inte en sjukdom, säg mig, vafan är de då ?
"- Ni är alla viktiga !"
Jag har en sån varm & mysig känsla ikroppen just nu. Jag vet inte hur de ska förklaras, kan som inte sätta ord, de som att jag är förälskad typ, känner nog en massa kärlek, och de är till alla fina människor runt omkring mig - mina vänner & bekanta ! Hurän vi umgås mycket, lite, ofta, hejjar då man ses, eller ses i gemenskapen, så ger ni alla mig så otroligt mycket. Ni ser mig och jag ser er alla på ett helt nytt sätt alltså. De är svårt att förklara.
Jag försöker att påminna mig varje dag, hur många människor jag har runt omkring mig, som verkligen tycker om mig, och har insett, att jag "bara jag", har så stor betydelse för vissa, och att jag är en stor och viktig del i andras liv. Folk som vill ha mig där, som tycker om, älskar och ser mig. De är en sån överväldigad känsla att jag har svårt att ta de till mig. Jag fick läsa en lång text som en vän hade skrivit om mig i sin privata blogg. Jag har så svårt att hantera de, så de enda jag kan göra var att skratta & börja fnissa. Men de sa jag också, "att jag blir så nervös, och vet inte hur jag ska hantera de, så de är därför jag skrattar."
Men att de värmer & lägger sig som bomull runt hjärtat är givet! Men de är ibland nästan omöjligt att ta till sig posetiva saker.. Eller hur! När man egentligen bara behöver säga Tack & le, så har man ofta en bortförklaring, eller skjuter som undan dessa posetiva saker/ord man får, för de är svårt att ta de.
Därimot, om nån kommer fram och säger att jag är dum i huvudet, och ber mig dra åt helvete, är de ju väldigt enkelt att säga, jahmen desamma, dumjäävel. De kan ja ger svart på tal, direkt! Sen är de inge mer med de, om någon säger att jag är dålig på nåvis, kan ja låta de rinna av som vatten på en gås. Men att någon säger något bra, har jag svårt att ta till mig, och blir nästan lite obekväm.. Vad svarar man på de..? Shit. Dedär är ju som fel, asså. Men de är nått man får jobba på, antar jag.
Jag vill tacka alla ni för att ni finns, ni har alla olika viktiga delar som ni ger mig, oavsett vilken relation vi har till varandra, nära, eller bekanta ! Jag hoppas bara att jag sen får chansen att visa för er hur mycket ni betyder, och att ja kan ge er de ni ger mig !
De är kärlek för mig - Några av er är familj för mig ♥
"-Skulle ni vanliga dödliga, klara av att göra en grundlig & orädd, självransakan om er själva, se alla era fel & brister för att sen kunna erkänna de, för er själva & en medmänniska!?"
Har tänk & funderat lite, eller ganska mycket med att se verkligenheten som den ser ut, i vad de än må gälla eller vad de än må vara. Försöker se verkligenheten som den är i allt, inte försköna, förneka, eller trycka undan tankar, känslor som faktiskt är, för att jag inte vill att de ska vara så.Fast de är jobbigt. Fast man vill att de skulle se ut på ett annat sätt. Jag tror vi ofta gör så, förminskar saker/tankar/känslor som faktiskt är viktiga, om än jobbiga, och istället förstorar de som egentligen inte betyder så mycket.
(Kan bara utgå från mig själv & mina erfarenheter & tankar)
Men av alla dessa sakerna så tänker jag nu skriva om, dehär med relationer, hur man beter eller förhåller sig till varandra och saker i en relation. Hur beter vi oss egentligen mot den vi säger betyder allt för oss. Gör vi saker och val för dennes bästa, och framförallt för vårat eget bästa. Eller förminskar vi faktiska problem för att de är vårat ego och ägande begär som styr många gånger. Kan vi själva faktiskt välja om hur vi ska förhålla oss, och bara sköta våran del, eller lägger vi över, styr, ställer en massa krav på den vi lever med, för att de är de vi tror behövs för att vi ska må bra, och då kommer också relationen må bra.. Saker som, men om du bara.. om du inte hade.. om du bara gjorde... Förekommer hela tiden, och de är att lägga över skuld och ansvaret för ens eget måående på en annan människa. Varför är de så svårt att se sin del och sin egen sida på saker..
Ett stort problem i relationer, eller för mig iaf. Men jag tror de är ganska överlag.
Är ju svartsjuka & tillitsbrist, rädslan att man ska bli sårad, lämnad, eller att den andre ska gå till någon annan.
Jag har länge lagt över all min svartsjuka på personen jag varit med, att de är dennes fel till att jag är, gör, säger, beter mig si eller så. För att de är att jag inte kan lite på den jag är med.. Jag slänger ur mig, att ja men om du gör så, då du säger så, blir de såhär. Om du inte hade, om du nu skulle tänka förfan normalt, om du inte, gör inte, säg inte... Så här ska de vara.. Blablabla. Listan kan göras lång.
För att jag där nånstans tror mig kunna hitta och få min tillit att komma, att jag ska kunna må bättre då jag satt upp en massa regler om hur en annan människa ska vara, hur denne får eller inte får bete sig. Men vad är de egentligen jag gör.. Lägger över allt ansvar på mitt egna måeende och mina problem med mig själv på en annan människa. Jag har alltså befriat mig från mitt egna arbete med mig själv, att bygga upp mig själv så pass, att jag kan må bra i mig själv, se allt om mig själv, hur jag beter mig i saker, för att kunna erkänna och ta eget ansvar.
Men de är ju själklart, de är lättare att skylla på andra än att göra något åt de själv. Om inte jag har ett egetvärde för mig själv, älskar den jag är, ser mig som den viktigaste i mitt liv, behandlar mig själv med respekt, och allmänt tycker om mig själv så pass, att jag aldrig skulle behöva en massa regler för en annan människa, och att jag kan se att om någon sårar mig, är jag värd nått bättre, och kunna gå vidare. Om jag inte har allt dedär, hur ska jag någonsin kunna få de från en annan människa..
Saken är den, att skulle jag någon gång välja att vara otrogen, de har inget att göra med att personen jag är med är dålig på nått vis, eller de spelar ingen roll om jag har fått 1000 sidor med "regler" eller lovande ord, vad konsekvensen skulle bli - Att jag ex, skulle bli lämnad om detta skulle inträffa. De spelar ingen som helst roll, inget av de skulle kunna isf hindra mig, allt som skulle driva mig till att vara otrogen, ligger ju i mig. Dåligt självförtroende/självkänsla, bekräftelse behov, de skulle vara mitt eget ego, även tron att jag är inte värd den jag är med. De är att jag saknar allt dedär i mig själv och ihopp om att fylla de hålet, gör något som ger mig allt de jag saknar i mig själv.. För en liten liten stund.. Men sen då, jag vet själv, att skulle jag ha levt med mig själv förr, så vet jag, att även om dehär har hänt, jag fick regler om detta, och att konsekvensen skulle bli att den jag var med lämnade mig.. Skulle inte göra de ändå i slut ändan.. För skulle man vara så pass säker i sig själv, skulle man aldrig ha de behovet att ställa en massa krav på hur, vad, när, en annan person skulle få eller inte få göra. Sen om de då skulle hända ändå, skulle jag stolt som jag är och vetskapen om mitt värde, säga tack och hej. En chans till skulle jag aldrig ge.
För jag har aldrig hört någon som sagt att dom accepterar otrohet, men därimot dubbelt fler som ger chans på chans, ihopp om att du ska betyda så pass mycket att de inte händer igen.. Men, de handlar inte om DIG!
Hur än mycket någon älskade mig, gav mig, gjorde för mig, så skulle de inte hjälpa mig att känna de om mig själv, för de arbetet kan bara jag göra! Ohja, de är ett arbete. Om jag känner allt de jag vill ha från en person jag har ett förhållande med, i mig själv, de är först då som jag kan ta emot de. De är först då jag kan ha tillit & tro på de en annan människa säger till mig, om mig, alla dessa posetiva sakerna.
Man måste nånstans inse att, jag är totalt maktlös i hurvida en person går att lita på eller inte.
Maktlös inför om denne kommer att skada mig eller inte.
Maktlös inför dennes, val av att vara med ngn annan eller inte.
Vill jag ha tillit, måste jag ge tillit. - Som med allt annat.
Jag har genomgår en väldigt intressant, men även smärtsam process i mig själv just nu. Men även väldigt befriande .Att jag ser verkligheten som den är och hur den har varit, ser mina fel, brister, och min tro på att faktiskt, mitt dåliga måeende som varit, inte alls haft nått med mig att göra.. De har varit helt fel. Två saker i mitt liv som jag inte kan ta på mig ansvaret för, de är om någon varit otrogen mot mig, och att min pappa lämnade mig.
-De kan jag inte ta något som helst ansvar för, men därimot, mitt ageerande i dessa situationer, hade kunnat vara väldigt annorlunda. För att jag i de skulle ha kunnat bestämma hur jag skulle må, och hur pass de skulle få påverka mig, hur jag skulla ha hantera de. Jag hade tex, kunna lämna de förhållandet, men jag såg inget egetvärde, så därför stannade jag i den relationen om och om igen, och lät mig själv må dåligt, efter som att jag gjorde inget åt de. Ja, ja skyllde allt på min partner! Resultatet blev att jag mådde dåligare och dåligare, och straffade, den jag levde med för vad han gjort, hela tiden, gång på gång. Eftersom att jag inte hade tagit tag i de, jag kunde inte glömma de, jag kunde inte förlåta, men ändå fanns de ett hopp att ja kanske, men de är ju bara, om han nu.. om han bara, bara han inte.. Samma karusell igen.. Detta resulterade i samma sak, fast ännu värre, min svartsjuka, min tillits brist, vart sju reser värre.. Varför!? Jag tog inte mitt ansvar och gjorde nått åt de, jag tog inte hand om mig själv, inget självkänsla.. Jag kunde inte lämna honom, för att.. hur skulle jag någonsin hantera att kunna se han med en annan !?
Nu kommer vi till nästa grejj jag går och funderar på..
La ut en bild på facebook igår, och de var ganska intressant, då ja börja tänka på de.
Texten var: You know it's tru love, when all you want is for that person to be happy,
even if you're not a part of their happiness.
Texten fick 3 likes.. Så vad säger de oss människor, självupptagna, själviska, egoistiska människor, som inte kan låta sig gjädjas åt personer som betyder mest för oss, fast vi innerst inne kanske inte mår bra av de vi lever i, fast vi älskar en annan, så kanske man inte kan ge varandra de vi förtjänar. Vi kanske inte kan ge, villkorslöst.
Vi kanske inte ens vet vad vi vill, vi kanske måste hitta oss själva, men de kommer aldrig hända då vi lever i relationer av fel orsaker.. Ägandebegär.. Huuur många gånger har jag inte hört folk säga, ja joo, men, ja skulle aldrig klara av av hon/han träffade ngn annan. Jag skulle aldrig klara av att se den personen med en annan.
Vem skadar man mest, framförallt varandra i en sån relation, men framför allt en själv. Men jag säger de, kan man kommer över dedär, och, den personen man verkligen älskar, de är väl just då man kan släppa den fri, (då de behövs, då man båda egentligen behöver de.) Den som betyder mest, de är den man vill se lycklig och se denne må bra, även om inte jag kan vara en del av de, på de sätt jag önskar. Likväl som jag är värd desamma, de funka bara inte just då, just nu, eller kanske någonsin för oss tillsammans. Kärleken & känslorna behöver inte vara mindre för de.
Jag kan berätta att jag har nått dit, äntligen på riktigt.
Efter allt arbete med mig själv, och insikter, att jag har kunna se verkligheten och mina betenden så som de faktiskt varit.. Har jag helt kunna släppa taget, om en person, som jag absolut fortfarande älskar, men på ett annat sätt, på en djupre invå, inte av förälskelse, men av de faktum att han är pappa till mina barn, en fantastisk pappa också för den delen. En person som alltid kommer att finnas i mitt liv, och som jag vill ha en bra, fin relation med, så att de fungerar, att vi ska gilla varandra, och vi kan prata även om de inte gäller barnen jämt.
Jag tycker de är fint, en gång var vi ju ett par, som älskade varann på de viset, men de vi kunde inse var att vi skadade varandra, kunde inte ge, de vi ville ge. Vi fick helt enkelt låta varandra gå. Svårt.. Såklart.
De enda jag känner är kärlek för denne person, en människa som är värd all lycka i livet, som är värd att få ha de bra, även om de inte är med mig. Han har nu en ny, jättefin och gullig tjej, verkligen. Jag är glad för hans skull. De känns skönt att jag kan glädjas åt en männsika som fortfarande är och alltid kommer vara viktig för mig. Visst kan de kännas mysko, helst att hälsa på där, och mitt i allt inser jag att jag är där i de som en gång var mitt gamla hem, & upptäcker att ja står liksom utanför i en ny familj. Men jag kan som acceptera, att min plats på de sättet, är över och förbi. Jag är bara där på besök nu, fast de är "min familj" som bor där, och jag är lite utanför. Men jag kan ta de, och se att de var så, och nu är de inte så, min del på de viset är slut, samtidigt som de ibland känns konstigt, så ser jag verkligheten som den är och hur den var. De känns som att jag kunna skicka vidare en del av mitt hjärta, till någon som kan tahand om de på bästa sätt
Jag har kunna skicka de vidare, för att jag har bara kärlek kvar!
-"Folk ser mig för den jag är, inte för vad jag gjort - Folk ser mig !"
Tjena syrran och grattis till din tid
snart fem månader nykter, nästan mer än förväntat
så sjukt stolt att du har pallat ända hit
kan inte riktigt sätta mig in, men jag vet att du kämpar
Och du ska veta att du finns med mig varje dag
tänker på dig hela tiden, varje spelning, varje stad
en dag i taget tills vi ses igen
ett stort tack till nån övre makt för att du lever än, för att du ler igen
Men nåt jag hatar är att du får permission imorrn
och jag kan inte vara där
men det är lugnt för du vet att jag lever med dig
men sist vi skiljdes, inte gråtit så på evigheter
Har aldrig varit lika stolt över min syster
som efter tio år bland alkohol och droger
lyckats idag och hon får äntligen va nykter
och jag älskar dig mer än allt som finns, kom ihåg det
Tjena syrran, jag hoppas att allt är bra med dig
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
Tjena syrran, du vet väl att jag saknar dig
att jag saknar dig varje dag
att jag saknar dig varje dag
fan, jag saknar dig varje dag
Tjena syrran, nu är det mer än ett år sen
jag skrev förra versen och lovade dig låten
men jag hade bara kladdat ner den som ett utkast
var helt pank så du fick den som en julklapp
Vid julbordet, kickade den live för släkten
och sen när jag hälsa på dig så satt den på väggen
jag förlorade min syster, men hon kom tillbaks
mer än kom tillbaks, hon skiner som en sommardag
Finns lite mera sinnerso inombords
första gången vi kan vara storasyster/lillebror
en förebild så mycket mer än mitt blod
och du har hjälpt mig så jävla mycket mer än du tror
För jag vet bättre nu, jag bangar på fyllan
tar mitt ansvar som syrran, med flaskan på hyllan
så sjukt stolt att jag har pallat ända hit
snart fem månader nykter så grattis till min tid, sjung
Tjena syrran, jag hoppas att allt är bra med dig
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
Tjena syrran, du vet väl att jag saknar dig
att jag saknar dig varje dag
att jag saknar dig varje dag
fan, jag saknar dig varje dag
En person skrev & sa att jag skulle lyssna på denhär låten.
-"De är lite så jag känner, du kommer förstå."
♥
"-I texterna, musiken, hjärtat & i minnet, där finns ni!"
Nu kan jag se, jag kan föreställa mig eran smärta, oro, och eran besvikelse. Jag vet att jag skadat och sårat folk som jag brytt mig om, jag vet att jag har lagt över ansvaret på andra, skyllt ifrån mig, inte tagit ansvar, att jag ljugit, för både andra och mig själv. Jag kan se de, jag kan acceptera de, jag tar ansvar för de, jag ser min del i saker. De gör fruktansvärt ont att ja nu kan se, den smärta, oro och hjälplöshet som jag tillfogat andra människor. Att jag tar ansvar för de, jag känner de, jag känner de långt in i hjärtat. Brister ut i gråt. Men de första att göra är just de, att kunna se hur de varit, jag varit, för att kunna förändra. För jag kan inte förändra eller ta ansvar för nått som jag inte sett. Sinnesfrånvaron jag befunnit mig i, stressen, ångest, oro, ilska, som jag tagit ut över andra. Jag har framförallt försatt mina barn, att dom inte kännt nån trygghet i mig. De gör ont. De måste göra ont. -"Dedär är tillfrisknade Ellen!" Fick jag höra idag. Ja de kanske är så. Jag tar mitt personliga ansvar för alla de personer jag skadat. Jag är villig att gottgöra dessa människor då tiden är inne för de. Just nu är de enda jag kan göra, att göra de som är rätt för mig, bra val, göra allt de som jag vet att jag måste för att de ska fungera. Ärlighet, villighet, öppenhet. Förlita mig på att de blir som de är tänkt. Ta de lugnt, i min takt, inte skynda på med att tränga mig på andra. Ni måste få eran tid.. Jag vet, men samtidigt finns rädslan där för att kunna ta tag i att kunna förklara mina tankar och känslor för dom som jag vet behöver de, och dom som jag faktiskt vill ha i mitt liv, fast jag inte har visat de. De finns inom mig.. Men jag vet inte hur jag ska uttrycka de. Jag kanske behöver mer tid, sen kommer kanske orden av sig själv. Jag har mycket jag vill säga, förklara och berätta, men jag finner inte orden alls.
Tankarna snurrar men vad jag egentligen vill få fram till dessa enskilda personen kommer inte ut. Jag kanske måste ge de tid. Tid som kanske inte finns, de kanske är eller blir försent, men de måste stå för den andra människan. Jag kan bara göra de jag kan, när jag kan, säga de jag vill när de kommer. Om sen de är försent eller inte, de är som de är då. Men jag kan inte få fram en förklaring, om jag inte är redo. Jag kan inte heller be om ursäkt, mina ursäkter och löften skulle ändå ingen lita på, de enda jag kan göra för er, mina vänner, de är att visa de i handling, genom att leva mitt liv precis så som jag nu vill att de ska vara. Tilliten kan man nog bara få tillbaka genom handling, ord säger egentligen ingenting, men en sak som jag säkert kan lova mig själv och er är, Bara för idag.. Att de ska funka längre kan jag inte lova, de kommer jag aldrig kunna, men bara för idag, de är de enda jag kan vara säker på, om jag tar de beslutet.
Ni är så otroligt många som jag går och tänker på, och jag tror ni är ännu fler som inte har en aning om att ni finns i mina tankar, så otroligt ofta. Musiken, tar mig på tillbaka på en resan, där ni finns, där vi funnits. Jag saknar så många.
Att bara för idag, ska jag, vad som än händer, inte andvända !
"-Vi drack för friheten & blev slavar!"
Stängde av omvärlden. Tror de var nödvändigt för att jag skulle klara av att göra den här resan i mig själv. Stängde ute de riktiga livet, mitt liv, med mina vänner, familj och bekanta, tror de var de enda sättet för mig. Hade inte orken att upprätt hålla relationer till alla runt omkring, de var mig själv jag var tvungen att förändra. Jag har & får fortfarande den riktiga sanning om mitt liv.. De känns skrämmande att se hur de sett ut. Allt jag förträngt. Nu skulle jag förstå mig själv, varför, hur, vad är de egentligen dom säger att jag lider av.. Har levt i min bubbla, med känslorna undantryckta.. Jag har verkligen fått göra en helomvändning av mitt sätt att tänka, hur, vad ska jag göra för att kunna fungera i de vanliga livet. Jag måste göra tvärtom.. De är inte helt lätt, jag är på god väg, jag har en villighet, jag har drömmar, jag försöker hitta vem jag är. För mig handlar de inte om att bli den jag en gång var, de handlar om att bli någon helt ny, för jag har aldrig vetat vem jag varit. Har tittat och försökt att förstå hur mitt liv sett ut ända sen jag var väldigt liten, jag har många minnesluckor. Kan inte komma ihåg att jag någonsin haft med känslorna på de sättet som en vanlig person hade haft, om den hade gått igenom, de jag gjort. Flyttat runt, jag vet inte hur många gånger, när jag börjar minnas nått av min barndom, var västermalm, de första stället jag vet att jag kände en trygghet, av att de var mitt hem. Hur gammal kan jag ens ha varit då jag flyttade dit.. De minns jag inte.. Ålder, årtal, semestrar, en massa bra minnen är borta.. Ingen har förstått varför. Men när jag förra veckan fick se kort, där jag som 11åring, helt borta i blicken, liggandes över en soffan, med ögon i kors.. Jag var knall redan då. Att jag har sniffat bensin, tändargas, börjar tjuvröka, de är sånt som jag förträngt. Sen att jag även gjort dehär i min ensamhet, i massor med år, de är inte normalt, men jag har inte sett de, helt enkelt. En pappa som valde bort mig då han träffade en ny.. De har inte alls bekommit mig på ett sånt sätt som borde vara normalt.. Men jag har varit avstängd, helt !!
Skrev en dikt i skolan, då jag gick 7an, lärarna tog mig åt sidan och dom grät.. Jag förstod ingenting, tyckte dom var blödiga och fjantiga, vuxna människor.. Jag hade skrivit om pappa. Sen började karusellen, av att jag fick börja gå hos kuratorn, pbu, psykologer, ect.. Till & från tills jag var 19, tror ja.. Minns inte ens de senaste åren så som jag borde. Jag blir rädd, av att jag förträngt så mycket av mitt liv. Sen att jag trott mig må så jävla bra, när mitt inre egentligen har skrikit. Även de har jag tryckt undan, har isolerat mig i perioder från och till hela livet, antligen helt ensam, eller kompisar hela tiden. Den enda delen av mitt liv, som jag hållit fast vid, som är min röda tråd, de är mitt missbruk av allt möjligt, besattheter, av alkohol, människor, städning, en bra yta, sånt jag kunde kontrollera för att hela jag har varit ett kaos som jag inte velat ta tag i. Sen även andra droger, nu innan allt barkade totalt. Att jag sen i flera flera års tid kunnat dölja att de skulle vara ett problem, de har jag lyckats med, mest för mig själv. Skulle någon säga annat, var de dom de var fel på. Alla gånger man kommit, bakis & full på skolan, slockat i bänken. Gått & spytt på toan, men de är ingen som har sett de.. Eller har dom bara inte sagt något.. Jag vet inte. Jag hade ändå aldrig tagit de till mig, för jag har inte förstått. Inte ens när jag inte kunde blåsa igång lastbilen på skolan, då jag skulle övningköra, så sa inte ens läraren nått. Hjärnan, av förnekande & försvar har styrt mig genom livet, nått som jag inte alls, sett. Jag har nog spelat mitt spel bra, ända tills jag inte orkade bry mig längre, men att jag hade problem de har jag aldrig förstått. Avstängde sen jag var så liten, sen ska man dra fram skiten, släppa ut känslorna, de är fan de svåraste jag varit med om.. Har mycket kvar där.
Folk har ofta sagt att jag är kall & obrydd. Något som jag varit tvungen till för att kunna överleva, och ta hand om allt runt omkring. Sen har jag ju ett jävla medberoende, med allt vad de innebär.
Jag kan försöka förklara vad de egentligen är jag har pysslat med, men de är omöjligt för någon som inte har gått igenom de sjäv.
Stulit bilen, dragit från skolan till alko. Lob, böter, ersättningsskyldig på hål i dörrar, brännmärken i golv i lägenheter jag haft, pga av mina fester. Stödfamilj, socutredning, en massa gånger, både för mig, som mindreårig, familjen & nu för mitt missbruk & mina barn, sagt upp lägenheten, hoppat av gymnasiet för att kunna vara mer i älvsbyn för att kunna vara med dom som drack lika ofta som mig, eller folk jag visste att jag kunde dra med, om jag inte ville vara själv. Vansinne. Sen sett till att jag haft ett stort nätvärk med kompisar, olika gäng, olika helgen, olika fester.
Världens bästa mamma, visst jag vet att de finns i mig, med är de inte en sjukdom så säg vilken normal person som hade tagit joppen, dunken eller flaket, killen, istället för sina egna barn, om dom stod brevid varandra.. Den skuld, skam & känslorna av värdelöshet, av att veta att jag klarar inte av de, jag orkar inte.. Att barnen oftast har känts som en belastning, min frustration, mina orealistiska förväntningar på någon som är två år. Att dom fått ta del av den kamp som pågått inom mig, min sinnesfrånvaro, orkeslös, stressad, arg, ledsen. Jag har flytt från de genom kemiska substanser. Alla pengar jag sponsrat bolaget med genom dessa år, vill jag inte veta. De går sönder inom mig.. Men att jag måste se de, eränna de, acceptera de, lämna de, & att jag sen måste förlåta mig själv för de.. De finns inte i min värld, sen att veta att jag inte kan förlåta mig själv, hur ska någon annan människa någonsin kunna göra de. Kommer mina barn att kunna förlåta, mig, visst dom är små, de spelar ingen roll. De är straffet jag får ta antar jag. Att de enda som funnit är att jag väntat på att få varva ner med en bira, ect. Tunnelseende, på nått som jag varit helt jävla förslavad under.. Att erkänna de, tankar jag tänkt. Jag har fruktansvärt svårt att lägga in känslorna i dedär, jag är livrädd. De stängs av om jag pratar om de, eller så måste jag byta samtalsämne. Sen hur man egentligen hade mått i allt dehär, kan man ju bara föreställa sig. De knyter sig i magen då jag skriver dehär, men de är något jag måste leva med, de är sanningen så som den varit.. Göra om, göra rätt. Skulle kunna fortsätta att skriva om dehär, man tror jag stannar här för tillfället..
Människor som jag sett ner på, dom har ett problem, inte jag, vänskap som förstörts pga, mig. Familjerelationerna, jag tagit förgivna, skicket som dom sett mig, de ögon dom sett mig genom har jag ingen bild av, ingen aning om. De är en annan historia, som inte dras upp nu.
Jag älskar er mer än allt mina barn <3
Ni ska veta att ni är de finaste jag har. Jag älskar er mer än allt mina barn ! Förlåt för vad jag gjort, men allt gick så fort ! Ni betyder alltid mest & ni kommer alltid att vara bäst ! Jag önskar jag kunde förstå hur jag låtit allt gå, jag önskar att jag stadigare kunnat stå. Jag tänker på er varje sekund, jag sover nästan inte en blund. Ni är de finaste jag kunde få, hur kunde jag göra så!? Mitt hjärta blöder, jag tror aldrig de går över. Men jag lovar & svär, jag kommer alltid att finnas här ! Ni kan inte se mig nu, men jag lovar & svär jag finns alltid här. Ni har världens finaste pappa, hälsa & tacka & säg att jag är ledsen att jag våran "familj" tappa. Jag ska fixa dehär så att jag förevigt kan gottgöra er som jag håller kär. Ni är de vackraste jag har & jag hoppas vi ska ses snart. Jag ångrar mig mer än livet, de känns som ni ska tro att jag tog er förgivet. Jag hoppas ni hittar tillbaka till mig för nu ska jag ändra mig. Jag ska bli den jag för en stund sen var & älska er ännu mer för var dag ! Är så rädd att ni mig ska glömma, ni är ju så unga. Förlåt att jag inte finns där ni kan se, men jag måste för oss 3. Ni lämnar aldrig mitt hjärta eller tanke, ni finns hos mig varje dag, förlåt att jag varit svag & inte är hemma idag. Jag har aldrig kännt en sånn smärta & jag förstår om den aldrig lättar. Kommer aldrig förlåta mig för dehär, men jag hoppas ni ska kunna förlåta, så att mitt hjärta kan sluta gråta. Jag ska fixa dehär, snälla gode gud, förlåt att jag inte kan vara där ! De enda jag vill är att krama & pussa er överallt, jag saknar er så starkt ! Om ni kunde se mitt hjärta skulle ni förstå min smärta. Men snart är jag hemma igen, bara blunda & räkna till 5, snart är allt bra igen. Jag älskar er av hela mitt hjärta, förlåt att ja orsakat smärta. Snart ses vi igen, ska inte försvinna igen ! <3 Mamma ~ 11/6 2012
~ De är inget som hänt under en natt, de har följt med nästan hela livet !
Folk kan få dömma de val dom tror jag gjort. Jag behöver egentligen inte förklara, jag vet vem jag vill vara.
Men när allt blir upp & ner, de finns ingen som egentligen ser, att du har för längesen gått ner, du orkar inte mer.
Du håller huvudet högt mec handen på ditt bröst, jag önskar jag kunnat finna tröst.
Jag gör allt jag kan med liven jag fått, men jag känner hur ja sakta tynar bort. Har alltid varit stark har jag fått höra, men vad gör man när man inte längre vet vad man ska göra ?
Jag försökte ibland förklara I ord, som ni sa att ni förstod. Men dom enda som förstod var dom som på samma ställe stod. Dom förstod de jag ville, de rättfärdigade jag så att jag kunde förtsätta att göra som jag ville.. Den andre I mig tog helt över, precis som jag trodde att de var vad jag behövde. När glädjen sen försvinnen, du slockar som en dimmer, du ser hur dina barn försvinner. Tror ni jag försvinnit, ni misstar er stort. Jag tappade bara stegen till min egen dans, sakta tappade jag balans, saknade steget I mitt liv, men nu kommer jag snart men nya kliv. Mer vart för mycket, de som först skulle vara kul, vart alltmer ett måste, de vet jag nu. Men du försöker hålla huvudet högt med handen på ditt bröst. Ångesten över att inte räcka till & skammen som kom över mig, för att inte finnas föf dom som mest behöver mig. Kan ingen förstå, att jag ville aldrig att de skulle bli så ! Samvetet tär, hur fan kunde de bli såhär !!
