Tanke - Känsla - Handling..

 

Jag skulle vilja ändra de, i vissa avseenden.

Till, Tanke - Handling - Känsla. För att de är oftast på känslan de faller, att ta sig till handling, efter som att i våran tanke vet vi ofta vad som är rätt att göra, vi kan få bekräftat av andra att de är rätt tänkt, men när våra känslor som är starkare än tanken inte stämmer överens, hur ska vi ta oss till handling då. (?)

 

När vi knappt vet vad våra känslor är, eller hur vi ska hantera eller agera på dom, hur ska de kunna leda oss till rätta beslut. Visst kanske vissa gånger, men jag tror att man lär sig den hårda vägen då,

om man överhuvudtaget lär sig nått alls.

 

Jag har fått uppleva nått, jag hade tankar, massor med tankar, jag visste att dom var de rätta, men jag kunde inte känna att jag ville att de skulle vara så som mina tankar sa åt mig. När jag sen beslutade mig att strunta i känslorna, alla vad dom nu än var, eller hur de kändes i mig, så agerade jag och tog beslut som jag i mitt förstånd trodde och hoppades skulle bli de bästa. Så jag agerade på tankarna jag visste var rätt.. Alltså agerade sen ut tankarna i handling ! Lyssnade inte på känslorna. Vilket gav mig känslosvall, humörsvängningar, ironi, förkrossad, obrydd, sårat, rätt, ja alla känslor man kan tänka sig, de kom efteråt, men jag lät de bara vara så.

 

Sen nu, ju mer tiden går, så kommer de till mig, jag kan se hur de hjälper mig att jag gjorde så, jag kan känna att de blir bättre & jag kan förstå att mina tankar var rätt, hade jag gått på känsla hade jag snurrat runt i nått som fortfarande skulle ha varit kaos, hit och dit, upp och ner. Jag kan känna att tankarna, som jag sen agerade på, alltså handling, har gett mig känslan, en bra känsla, att nu kan jag se reultatet och känna i känslan, mer och mer, hur varför, och känna att de är så jag måste tänka, för att göra de så lätt för mig som möjligt. Visst har jag fått vänta på känslan & haft de kaosartat & jätte jobbigt ett tag, eftersom jag hoppade över den.. Men de jag känner & ser nu, resultatet.. Det har helt klart varit värt de. Då fick jag chansen att känna alla känslor, efteråt, då jag redan agerat på tanken som ja visste  var den rätta. Men då var de redan gjort, så känslorna skapade inte några "käppar i hjulet", mer än att jag fick gå igenom dom, och se att jag klarar av de. För att förstå att de funkar, så tror jag att man måste se resultatet, sen, sen kommer den rätta känslan..

 

Eller ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns inget att försvara, jag är elak och dum mot dig. Du som vill ha  mig, jag tar, jag förstör, jag är blind. Vill du ta mig tillbaka, kan du göra  mig hel igen? Jag föraktar mig själv nu, inget är med oss. Sinnet tar mig  till en annan värld, en plats som jag kallar hem nu. Jag har försökt  bryta mig fri, men nån jävel drar mig tillbaka. Och hoppet kommer numera  sällan, här ska jag leva, här ska jag dö.

Torka mina tårar, det är så jävla synd om mig, stackars arma krake. Jag  kan inte tro du är min. Varför är du kvar här, inte fan kan du älska mig? Jag är ju en börda, hitta nån annan. När du ser mig byta roll, kan du inte  då hålla om mig? Immun mot medicin, inte mot din kärlek. Men jag kan inte,  jag vill inte ens förstå mig, hur kan jag då öppna mitt allt? Vår saga är  slut nu, ingen kommer läsa den, jag förstörde allt, Min underbara vän. Jag  vill inte andas, försök att förstå mig, du kommer alltid vara med mig, Min  älskade vän. Det finns inget att försvara, jag var elak och dum mot dig, du som ville ha mig, jag tog, jag förstörde, jag var blind. Ta mig inte  tillbaka, nu kan du bli hel igen. Jag tycker om mig själv nu, allting är med  oss

 

 

 

 

Liksom tavlan på min vägg sitter du där fast
Svart, vit och grå kommer aldrig  därifrån
Det är någonting som saknas
För att få komma loss
Lönlöst att  försöka
Du sitter ju så hårt

Vill få dig att följa med mig ut
Tänk  om allting kunde bli som det var förut
Det är inte lätt att se dig där nu
Oh jag önskar att du vore här

Längtan efter dig sätter klorna i mig  långsamt
Tanken på att du är någon annanstans
I mina tankar är du mest
Solen på dig skiner
Men du tynar sakta bort

Vill få dig att följa med  mig ut
Tänk om allting kunde bli som det var förut
Det är inte lätt att se  dig där nu
Oh jag önskar att du vore här
Vore här

♥

Tiliit är någon man måste ge för att få, de är svårt med tillit. Ofta slår man på sig själv för att man litat på människor eller vänner,  om någon sprider vidare nått man sagt eller om de är någon som ljugit eller som brytit, hederkodexen i en vänskap. Men de är inte den som ger tilliten som gjort fel, inte ens lite. De är inte ex, jag som ska bära den skulden, de är inte jag som kan styra eller ha ansvaret för hur en annan människa behandlar min tillit. 

 

 

Om jag väljer att känna tillit till en människa som sedan, sviker, går bakom ryggen på mig, eller ljuger för mig, sårar, eller på annat sätt "bedrar" min tillit & vänskap. Så är de inte jag som ska gå runt & må dåligt, för att jag "inte skulle ha litat" på den människan, de är helt enkelt inte jag som gjort fel, och de är inte mitt att bära. Jag har inte varit dum för att jag valt att ha tillit. Jag har bara gett bort min vänskap, sen om den behandlas smutsigt av en annan människa, så är inte de jag som har någon del i det. Jag kan bara välja, att sätta mig själv främst, och dra en gräns där & då. Det är även inte heller på ditt ansvar att ta tag i situationen, och försöka lösa den för båda parter, för jag antar att man inte har bett om att bli behandlat på ett dåligt sätt.

 

 

 

Hur jag ska göra i fortsättningen, i dessa situationer. Jag har alltid förut oftast ryckt på axlarna och tänka, ajja, men skit samma, jag bryr mig it, och sedan sopat, saker under mattan. Folk/vänner har i princip kunna göra vad som helst mot mig. Men jag kan ju se vad de jag har gjort mot mig själv med ett sånt tänk. Min självrespekt & självkänsla varit helt obefintlig. Nu förstår jag de. Jag inser ju att jag har gått emot min egen moral och etik. Jag har låtit vänner, bete sig på ett sätt mot mig som jag aldrig skulle kunna göra, mot dom. Så, om jag aldrig skulle bete mig på ett visst sätt mot min bästa vän, varför skulle jag låta denne bete sig så mot mig ? Drar jag inte en gräns där min egen etik och moral går, så går jag ju emot mig själv, sänker mig själv helt enkelt. Det betyder inte att man ska hata eller börja snacka skit om den som man anser har svikit en, ofta kan de handla om en bästa vän, någon du haft äkta vänskap med och är man nog så vuxen att bete sig, så gör man inte de, de handlar helt enkelt bara hur man ska låta sig behandlas, man måste ta hand om sig själv. Man måste dra sig egen gräns. Jag har nog haft svårt med de, för att jag varit rädd för ensamheten förut. Men jag går den vägen nu. För att jag ska kunna känna respekt till mig själv, så måste jag dra en gräns, mina medmänniskor får inte behandla mig hur som helst. Då kan jag hellre stå ensam. De är en sån situation nu, jag är extremt ensam här i byn, ingen njuter väl att vara i ensamheten speciellt länge, men då får de vara så. För att jag är den viktigaste personen i mitt liv, och jag måste tahand om mig, och jag jobbar massor på att känna mitt egenvärde och självrespekt, så skulle jag inte dra en gräns.. Så kommer jag aldrig nå ditt jag vill, med mitt egna arbete med mig själv. Låt inte rädslan stryra, genom att ta rätt, men ett tufft beslut. Man måste välja vad man vill ha för människor i sitt liv, ibland kanske de behövs ett tufft beslut för att komma underfund med hurvida man ska låta vänskapen vara över eller inte. Om man kan förlåta, men kan man förlåta för någon annan skull ? Jag tror man måste göra de för sin egen isf.

 

 

Sen så har ju vi människor en massa förklaringar på att varför man handlat på ett visst sätt, ljugit/spridit saker vidare/gått bakom ryggen, osv.. Om en människa säger till mig att," jag undanhöll, eller jag berättande inte sanningen för din skull, för att jag bryr mig, för att skydda dig, jag var full, för att du mådde så dåligt då", osv.. - Så är ju min första tanke, varför gjorde du de från första början, om jag nu betyder & du älskar mig så mycket. Varför? Om du säger att ja redan mådde så dåligt.. Sen kommer en annan tanke, vad är de som egentligen händer ? Jo, en annan människa tar helt ifrån mig mitt eget ansvar att hantera en situation, eller en sanning som jag egentligen borde vetat för längesen. Någon tar bort mig rätten som jag har att veta, tar ifrån mig mitt egna ansvar att hantera de. & har alltså låtit mig gå ovetande, för att sen, som de flesta fallen är iaf, att jag tillslut får höra de från 2a, 3e, 4e, part. Spelat med min vänskap. För att vi människor inte är beredda att ta ansvar, konsekvenser, eller stå för vad vi orsakat. Oftast, har man kanske orsakat en enorm smärta hos någon annan människa, men de är klart att de vill vi ju inte ta i. De största sveket av alla, mot någon du betydde allt för.. Det är ett ansvar vi måste lära oss ta. Sen är de även vårat ansvar att välja hurvida vi ska låta folk behandla oss så eller inte.. De är ju helt upp till var och en.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen har vi ju dehär med att julen är ju som en synd nu..

Men de mina vänner, ska vi inte ens gå in på just nu, då får vi sitta här i en vecka !

Jag vet att ni har kännt att de är nått som har varit fel, jag vet att ni fått känna allt de som jag burit på, jag vet att ni har sett de onda som jag har i mig. Jag vet att ni har kännt en osäkerhet, jag vet att jag inte längre kändes som någon som kunde ge er trygghet. Jag ser nu, att jag inte kunde förmedla den kärleken som jag ville och som jag försökte, jag vet att de kändes obehagligt. Jag vet de nu. Jag vet att allt ni gjorde, var för att få mig att förstå, att få mig att känna annat än de svarta som ni kunde känna fanns i mig. Jag kan nu se, att alla gånger ni dragit i mig, bett mig komma, fått utbrott, kastat saker, vägrat släppa taget om min hand, vägrat lämna min famn, var för att ni försökte få mig att förstå, hitta tillbaka, och se er, ge er de ni behövde, ni försökte väcka,  de som ni inte kunde känna från mig, just då, till liv. Kärlek och trygghet. Hur ni än försökte så kunde ni inte väcka mig, hur än ni gjorde, så var "jag" borta. En av de viktigaste personerna fanns där, men var ändå en främling. Jag vet att och jag förstår att ni slutade med dessa försök tillslut. Jag förstår att ni inte ville komma hit, jag förstår.. Jag förstår. Jag förstår att  ni kännt att ni varit ivägen. De har aldrig varit så ! De är inte ni som har varit ivägen, de är de andra som jag har i mig, som tog över mig, som har varit ivägen. Jag vet att de måste ha varit förrvirrande och jobbigt då jag sen "försvann" helt så länge. Men jag kommer att försöka gott göra er resten av livet.

 

 

Jag vet även nu, att jag är annorlunda, jag närmar mig. Jag känner att jag kan ge er, en liten del av allt de som jag vill, jag känner och ser att ni känner de. Jag kan även ta emot allt de jag får från er. Jag är med nu, jag är här, jag är i nuet, jag ser och jag känner med er. Ni känner de. Ni känner att jag är påväg tillbaka. Ni kan sitta tryggt i min famn. Jag känner när ni ger mig kramar, när ni stryker mig på kinden och säger "min mamma". Jag känner nu att ni håller min hand med trygghet, inte av rädsla. Ni kan leka ensamma, medans jag diskar, ni vet att jag inte kommer att försvinna. Jag känner och hör när ni pratar med mig, när ni ser på mig, när ni skrattar med mig, när vi skrattar tillsammans. Jag kan ha regler och säga nej, för jag är lugn och sakligt, ni känner att de är jag. Ni lyssnar och ni vet att de är med kärlek, ni accepterar de jag säger och reglerna jag har. Jag känner hur ni kryper upp båda två i min famn och vi läser en bok, jag känner att ni känner, att de är vi. Att de bara är vi nu. Jag känner hur ni kommer och lägger er i min säng på morgonen, jag känner att ni vill vara där, jag känner att ni myser. Ni sover i era egna sängar, och ni sover hela nätterna, ni känner nu trygghet här.

 

 

De kommer stunder..

Ni stryker mig i håret och ler mot mig, "mamma". Ni kan styka så försiktigt ibland, och titta mig så djup i ögonen, länge, sen ler ni, och säger bara "mamma"..  Jag svarar med att, ja, det är jag. Innan ni skrattar till och springer iväg för att leka. Jag känner dessa ögonblick med hela kroppen. Ni påminner mig, ni bekräftar mig med att, nu är du här mamma, nu är du med, som att ni ska få mig att veta, att ni känner de. Att ni älskar mig och tycker att jag är bra, att ni är glad att jag är tillbaka. Jag känner hur ni bekräftar mig med sånna ögonblick, att ni ser, att de är bara jag nu. Att jag ska förstå att ni känner, allt de som jag ger, att ni tar emot, och att ni ser att de är jag, 

Eran Mamma.  

 

 

Jag känner att de börjar komma, jag kan ge, och jag kan få. Jag börjar mer och mer vara här i nuet och jag deltar i  mitt liv. Jag svävar inte iväg som förr, jag är med, även om jag ibland kan försvinna, men bara för en kort stund.

Jag känner att jag känner nått, de är saker som händer och som kommer fram. Jag tar tag i de stunder som jag förr inte klarade av och känner med hjärtat. De ger mig energi. Jag kan känna lugn och jag är sansad.

 

'

Jag kan ge och jag kan få. Nu genom att jag bara är, genom att jag känner mig bättre, mår bättre, så ser jag de hos er. Jag kan känna de jag har missat många gånger, jag kan vara i stunderna med er.

Jag känner kramarna jag får, jag känner när ni smeker min kind på morgonen.

 

 

Jag älskar er mina barn & föralltid är de vi.

 

 

 

-Ja, ni förstår, listan kan göras lång.

 

 

 

 

 

 

 

- Ja de är mycket som jag kan se, och mycket som kommer till mig nu. Jag lär om mig själv, ser varför jag betett mig på vissa sätt, och kan förstå varför vissa gånger, jag hade inget val. Jag har även haft "rätt" till att reagera och agera på vissa saker, men jag har försökt ändra andra, istället för att ta tag i de och göra ett val själv, ett val att antingen, förlåta eller gå vidare. Men de har jag inte gjort. Har använt mig av, om du bara, om du inte, kan du bara göra som jag säger. ect.. För att jag trott att en annans människas beteende mot mig ska kunna styra hur jag mår.. Men fel igen, helt fel. De börjar med mig - allt !

Snart är året slut och jag har ikväll vågat smyg minnas, och blicka tillbaka, genom att titta igenom "gamla" bilder. Bilder från tiden med Oskar, graviditet, då pojkarna kom och så. Jag har inte vågat, eller jag har inte satt min i den situationen att jag gjort de. Försökte göra de några gånger på alfa, men de skulle bli för mycket, jag kände de, och jag hade inte de i mig då att jag ville kännas vid. De vart helt enkelt för jobbigt, och jag vart rädd. Men ikväll har jag kollat på bilderna jag har här på facebook, alla andra bilder är kvar i en dator som inte jag har. Känslostorm är väl vad som hände, jag höll igen tittade på hälften kanske, sen fick de vara nog. Medans jag satt och kollade kände jag hur tårarna började rulla över kiderna.. Äntligen, kanske man ska säga. Men de var inte alls en behaglig känlsa. De är massor med skuld och skam som jag går och bär på, saker som jag inte kan släppa, saker jag inte förstå.

 

 

 

 

 

     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen så som sagt, vi kör en frågestund, om de är nått ni undrar över, kan förstå om de finns frågor.

Ingen fråga är för dum för att ställas och jag svarar på de mesta !

Det är mycket prat om, kvinnligt och manligt, att inte göra skillnad på pojkar och flickor.

 

Okej, har läst vad folk med detta tänk skrivit, som menar på att man ska kunna sätta på sin bebis-pojke, en rosa klänning. Att man inte ska referera till kön, genom att inte säga barnens namn, utan att man ska använda orden "kompis" eller "person". Att inte säga han eller hon, utan att säga hen. Att färger på kläder inte spelar roll och att allt ska vara neutralt. Ja ni förstår och ni har ju säkert hört allt detta och en massa mer, som folk som anser sig ha nytänk och att vi går mot 2013 och att de är dags för förändring. 

 

 

Jag skulle aldrig ha tagit på mina pojkarn, sådana kläder som är "typiskt flickaktigt" när dom var bebisar. Nu är dom 2.5år, dom har jeans, som är röda, gröna, blå, piketröjjor, som är i regnbågens alla färger inklusive rosa. När barnen blir äldre och kläderna handlar mer om mode än att de behöver vara praktiskt, så är de en helt annan sak, iaf för mig. Tex, jag satt hemma och målande naglarna, och pojkarna sa att dom ville också göra de, absolut så målade jag deras naglar. Ibland när jag gör mig fin i håret vill dom vara med, såklart gör jag en frisyr på dom också. Men de är nått som dom vill, jag sätter ingen ettikett på att de är kvinnligt eller manligt att måla naglarna eller inte i den åldern, dom tycker de är kul, och dom tycker de är roligt att få göra som mamma. Då barnen ber och vill vara med så, absolut får dom de. Men jag går inte och köper en barbiedocka åt dom för att de ska vara LIKA, eller INGA skillnader. I börjar på dagis, var en av pojkarna jätte mycket för att bära runt och ta hand om en dockbebis. Medans i andra sekunden kasta den för att leka med bilar, barnen måste få exprimentera, leka med vad dom vill, och klä ut sig. Men alla barn kommer till den åldern då dom inte är bara barn längre, dom ska bli en egen person, kille, som tjej, och de kommer att vara skillnader, vad som händer i kroppen, dom kommer utvecklas till att bli den där tonårskille eller tjejen, har vi rätten att ta bort de, genom att ta bort skillnader, eller undanhålla att vi är och tänker olika. 

 

 

Om vi slutar göra skillnader, och gå emot hur naturen skapat oss, så vilka blir vi då ? Försvinner inte våran identitet som människa, man, och kvinna, om man tar bort de som är de naturliga. Kvinnor och män skiljer sig både i tänket, utseendet, kroppbyggnad, alltså både psykist och fysiskt, även östrogen och testoseron nivån är väldigt olika. Vilket de är för en andledning. Kvinnor föder barn, män gör de inte. Varför är de så ? Då borde ju de vara orättvist, vad och hur ska vi förklara de för våra barn, att vissa kan föda barn och inte andra, då vi ska var lika och inte göra skillnad. Man ska inte placeras i fack på grund av kön.. Vi har olika kön, vi ser olika ut, vi tänker, tycker, klär, beter, och tycker om olika saker. Med detta menar jag inte att likhet i människovärdet eller jämtställdhet och respekt ska vara olika beroende på kön. Alla är vi lika värda, för att vi är människor.

 

 

Om alla ska vara lika, så är de, att ge barnen möjlighet att utvecklas till de människor de vill.. Är inte de snarare att hämma dom. Om vi inte får vara olika, om vi inte har olika tänk, olika sysslor, eller beter oss olika, vilka blir vi då ? Om alla är och förväntas vara lika.. Och vad lägger grunden om vad som är lika och neutralt. Neutrala färger, de är väl likadant som att säga, vad säger att rosa är en flickfärg.. Ja, vad säger vad som är neutrala färger ? Jag tycker de börjar gå för långt, ska vi låta barnen vara färglösa för att inte riskera att hamna i ett fack. En flicka är ju en flicka och en pojke är ju en pojke, skulle de inte vara meningen att vi skulle vara olika, skulle vi inte heller ha blivit skapta så. 

 

 

Dom med detta hen tänk låter ju inte flickorna smycka ut sig till prinsessor, med en massa rosa, eller tvärtom med pojkar, men köper hellre dockor till en pojk, än en bil. Är inte detta att förändra och snarare tvinga barnen att gå en annan väg.. Hur många små flickor drömmer inte om att vara en prinsessa och gillar att vara fina. Nått som vi kvinnor har i oss rent hormonellt, ska tonas ner. Karlar, de som anses vara typiskt manligt ska inte få finnas, de ska tonas ner. Men försvinner inte då attraktionen.. De som gör att vi drar tillvarandra, är ju våra olikheter, känslan av att bli hållen av ett par grova armar, att känna en manlig/kvinnlig kropp mot sin, att kunna tänka olika i olika frågor och kunna prata kommunicera om de, olikheterna drar oss mot varandra, och dessa försöker vi ta bort.

 

 

Genom att tona ner kvinnligt och manligt, alla ska vara lika, och kvinnligt och manligt ska inte existera. Vad gör detta om inte annat än skapar förvirring, helst för våra barn. Dom ser att mamma och pappa inte gör samma sysslor hemma, att dom ser olika ut i kroppen, med kläder och utan, dom klär sig olika, prata på olika sätt, gillar och gör olika saker.. Detta är vad barnen ser, medans dom på dagis ska lära sig att de inte finns några skillnader. För ett barn blir de ju som att de som dom ser och uppfattar inte stämmer, att dom har eller är fel, som får höra att de dom ser och uppfattar inte stämmer. 

 

Alla kan vi göra hushållssysslorna i hemmet, vare man, är karl eller kvinna, kan man damsuga, skura och diska. De är jämställdhet, utan att ta bort eller göra skillnad. Men personligen så skickar jag ju hellre ut karln i garaget för att byta olja och filter, medans jag kan städa lite, och sätta en toning i håret och kolla min favorit serie. De handlar inte om att jag inte kan byta olja, de handlar om att jag inte är de minsta intresserad och att karn kan göra de istället, och att jag kan utnyttja de för att han är karl, de tycker jag är praktiskt, och jag tror att även karl känner de som en befrielse att få vara i garaget snarare än att dammsuga och dammtorka. 

 

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men kort och gott, vars ska gränsen gå ? 

Är de bra eller dåligt att tona ner våra så uppenbara skillander, som gör oss till olika individer ?

Ska vi måsta tappa varan identidet eller person, genom att kallas HEN, person eller kompis ? 

Frågorna & åsikterna är många !