"-Kan en känsla lura oss till att tro att vi känner nått mer eller nått annat än vi egentligen gör ?"

Va är de med människan som avgör vad man egentligen vill och vill ha, vad är de som säger att de du tror du vill ha är de som du egentligen vill ? Vad är de som gör att man bara måste komplicera till allt, tänka för mycket, och vad är de som är så fruktansvärt lockande att jaga efter de som man inte ens vet om man vill ha, eller ens har en chans att få ? Vad är de som gör att man dras till de mest kompilcerade, då man hade kunna haft de klart för sig utan allt de komplicerade..? De måste ju handla om känslan, men vad är de som bestämmer att vi ska tänka och känna de såhär !? Hade it känslorna bara kunnat byta riktning hade allt varit så himla mycket enklare. Är de ovissheten som finns för stunden, men ändå känslan av att man fattar att dehär kommer it gå, bli, funka.. Eller kommer de ? Som gör att de känns spännande, är de dramat som kan lura oss till att känna saker som vi kanske inte ens egentligen känner. Måste de bara vara lite svårt och jobbigt för att vi ska känna att vi lever, plåga sig själv lite. Sen blir man så jävla uppskruvad uti dehär, att de kan inte sluta med annat än att de slutar med att vi förstör för oss själva. De minsta lilla hopp som man ändå bär med sig hela tiden, har man förstört för sig själv.

Jag blir fan rädd för mig själv.. Ja fattar inte hur en hjärna, hjärta och känsla ens kan fungera såhär ! Gud så jobbigt. Känner att de är helt jävla psyk stört i hjärnan. Hur man ens tänka så mycket på dedär, hur kan man ens fundera, varför bryr ja man sig så mycket. Om de bara kunde sluta snurra om dehär i skallen, och bara typ, jaa vafan, vi ser ju.. Men nej ! Känner mig jobbig. Gör saken större än vad den är. Jag vet att ja hade nog sprungit.. De känns som att de är så himla viktigt, men är det de ?

Ellen - Mamma & Människa ♥

Då man stannar upp och tittar tillbaka, de är då man ser hur långt man kommit, och att tiden den väntar inte på någon.

RSS 2.0