"Du har ingen väg gått & ingen backe mött, Ellen." -Farmor
Förbannad.. Ett tillstånd eller en känsla ? Hur de än må vara så kommer just detta över mig ofta, inte på så vis att de går ut över andra, de kan de kanske göra ibland om de nu är nå speciellt som hänt just då.Men jag menar mer när jag är ensam med mig själv, mina tankar & försök att komma ihåg minnen. På kvällarna & när jag ska sova. Jag har aldrig reflekterat mer över vad jag är arg över egentligen, de kommer bara över mig & så är ja bara arg. Kan de vara så att det är för jobbigt eller att de finns en rädsla för att gå längre än att bara bli arg, att de är bakomliggande saker som man varken vill känna eller tänka på, men som finns där nånstans som gör att de blir så. Saker ur de förflutna, saker som man sedan länge förträngt. Oj, hur kan de vara så lätt att förtränga saker, händelser, minnen, nästan en hel barndom? Jag vet inte hur man gör, men tydligen är de nått som går på automatik med tanke på de lilla jag har kvar i mitt minne. Kan de vara så att vissa saker vill man inte ens försöka ta på, eftersom att de kommer leda till att man måste dela med sig till någon annan, få en reflektion, gehör, någon som bara lyssnar. Men hur ofta gör någon det, enbart lyssnar, utan att skvallra eller kritisera. 
Jag har lärt mig att man måste ta ansvar för allt själv, de stämmer. Sårar någon mig, är de jag själv som väljer hur jag ska hantera det & mina känslor kring de, vad än som sker så är jag ansvarig för hur jag själv ska reagera eller hurvida jag ska låta saker som andra människor runt omkring mig gör, påverka mig. Kan inte de också vara en anledning till att man inte vill gräva i saker. Känner man verkligen att, ja nä nu ska ja ta ansvar för dehär som på nått sätt tydligen satt ett spår hos en, när jag egentligen vill skylla på någon annan. Alla har vi ett val gällande allt. Men, den regeln börja ju inte gälla förrens man är "vuxen". & när man klassas som de är ju tydligen olika. Vissa saker har jag då fan it valt men vad kan man göra åt de, acceptans! Jag har accepterat, eller mest bara it brytt mig, stängt bort saker, men de känns som att nu är ja fan less att acceptera en massa jävla skit som ingen jävel kan eller tänker ta ansvar för. Tanken på sånt kan göra mig arg. Det är bara du som kan förändra ! Jå, men ta förfan & förändra nå som du it ens vet vars felet sitter eller vars du ska börja. Förändra nå, medans myndigheter kastar fan skit över dig, bara för att du har absolut ingen annat jävla val än att gå dit. Jag satte inte mig själv i den sitsen, jag vart som tidig tonåring presenterad & inlindad idedär, utan val ! Sen har jag satt mig själv i skiten många gånger, men ingen kan då komma & säga att jag inte tar/tagit ansvar, eller står för det som jag gjort, små som stora saker. Är jag otrevlig, ber ja om ursäkt om jag anser att de är nödvändigt & gör fel saker ut över fel personer försöker jag rätta till de. Försöker vara en bra vän mot människor som ser & uppskattar mig & tar förnedringen av att kunna dela med mig av saker för att kanske hjälpa någon annan. Men mest av allt så måste jag nog hjälpa mig själv, för annars hade jag omöjligen skrivit dehär nu.
Sen finns de något som gör mig så förbannad att jag ibland it kan sova på timmar. Det är att de är skillnad på person & person, där kan jag dra upp mycket, mem lämnar de till ett annat inlägg.Ibland funderar jag på hur länge detta ska pågå inom mig innan jag fan tar en k-pist & skjuter ner folk. Såklart gör jag inte de, men någonstans finns en rädsla för att hur fan ska allt bli, hur ska jag klara av allt de som förväntas av mig. Ska ja bara leva med att känna sånhär ilska, var & varannan kväll hela livet, för att jag omöjligen kan ta reda på varför. Är de ilska ? Det tror jag inte, det är nog en stor förbannade sorg, men det vägrar jag ta på, ja klarar inte av att vara ledsen, än mer att få reda på vad de är jag ens är ledsen över! Ah, de är skevt & lättare sagt än gjort. 
Sen är de ju kanske svårt att bli tagen på allvar när man skrattar & ironiserar bort allting, men allvarligt, va ska man annars göra, när man för längesen har slutat att förvånas? Men saker & ting blev som de blev & inte som de skulle, de tar jag då fan inte ett ensamt ansvar om.
"Är de våra barn eller är de våra showoffs?!"
Funderat åtskilliga gånger hur jag ska blogga, privat, ärligt, egna tankar, åsikter, om en massa skit som ja tänker bara för att få ur mig de! Eller om min vardag, mina barn, mat, rutiner, nattning, ytligt, eller kanske ska jag kalla de normalt!? Hur som helst så kom jag fram till hör å häpna, att jag har inget som helst nöje eller funktion av att skriva inlägg om vad jag gör med barnen eller inte, går dom på toan eller inte, kan dom räkna, bakar dom bullar. Ja ni förstår, eftersom att allt de är jag med & gör, sen att återberätta de i en blogg ser jag inget syfte i för egen del. Det jag behöver skriva om & de som ger mig frid i sinnet & ventilation, de är ju om allt de som är förjävligt, tankar, känslor, ilska, åsikter. m.m. Detta betyder ju nu inte att de är hela mitt liv, men de är exakt de som gör att bloggandet blir fungerande för mig & fyller en funktion. Ventilation, klart ! (:Då undrar man kanske vad för slags mamma är jag!? Ja vad för slags mamma ska man då vara? Själv så har jag ingen som helst aning om de! Jag har aldrig haft barn förr & de enda jag kan säga är att jag hoppas & tror att jag vet rätt & fel, att jag kan förmedla de & att min känsla gör att jag är en så bra mamma som jag kan. Med kärleken som finns med i bilden så tror jag inte de kan bli helt galet i slutändan iaf (:Därimot känner jag absolut att denhär mamma/barn grejjer blivit heelt hysterisk de sista åren. "Kan jag säga åt mitt barn sådär på konsum, kan jag, bör jag, nä nu måste jag ta en bild & lägga ut för nu var de minsann längesen snuttipluttarna var på instagram!" Jag känner ibland ett tvång (notera ibland) att rubrikisera (haha, är de ens ett ord?) & publicera barnen för allmänheten, det är inte för min skull, utan att jag känner pressen utifrån, på samma sätt som vi känner pressen att bli smal som alla andra jävlar vi läser om i tidningar & ser på instagram. Ja ni förstår. För min egen skull så har jag barnen både här & 100tals bilder i mobilen, jag vet att jag älskar dom & jag vet att jag gör de jag ska, kan & vill. Men ibland kommer ändå dedär att, tänker andra si & så för att ja nu it lägger ut bilder på barnen eller skriver om dom, va ska dom tänka, ja skriver ju bara en massa knäppa saker & lägger ut bilder på mig själv.. Herregud ! Mamma grejjen kan vara fett känslig för många tror ja, sen vad man väljer att skriva, prata eller dela med sig till folk är ju allas egna ensak & val.
Själv känner jag också lite att dehär underbara fantastiska sagolika rosafluffiga framställandet av föräldraskap & barn, kan ge en skev bild av hur de egentligen är! Missuppfatta mig inte, allt de jag skrev tidigare om rosafluff & underbarheten, den finns absolut & det är fantastiskt de är de. Men..Som allt annat så finns de ju en "baksida" eller ska jag säga "dark-sida".. Vi har, sömnlösa nätter, kolik, stress, tidsbrist, vredesutbrott, trots, skrik, bråk, oro, rädsla, olyckor, knäck i lurarna, kan själv, fast de är så bråttom att kan själv inte hinns med, ect, ect. Men detta det pratar vi aldrig om, varför ? Är de i de rosafluffiga vi föräldrar behöver hjälp & ventilation ? Eller är de när ens barn omöjligen vill gå i sömn på kvällarna & ingenting fungerar ? Är de kanske de jag behöver råd/stöd & hjälp med ? JA, iaf jag ! De är dehär jag vill prata & bitcha om, med andra mammor, eller är jag ensam om detta.. Känna att jag kanske inte är ensam om att vara på bristningsgränsen ibland & känna att jag fan inte räcker till, kanske känner andra också det ? Men vad vet vi, det ska vi ju inte prata om. Alla föräldrar vet att det finns en grå vardag som man på bästa vis bara viöl ska gå ihop & ibland är de nästan omöjligt när barnen helt plötsligt vid 3års ålder får en egen vilja ! Ett friskhetstecken, javisst ! Men när man ska vara hos läkarn på 5 min, så känner jag att jag inte riktigt har tid med bevis på friskhetstecken just då. 
Fifan, ibland har jag i utmattning & panik över att jag måste vara den sämsta mamman ever, bara suttit mig & grina för att ingenting funkar just den dagen & jag vill bara fan "dö". Men det går ju också över. Men allt dehär är känslor, livsviktiga & nödvändiga, men efter att i samhället, uppväxt eller va den än må vara, är vi tränade att trycka bort känslor & man ska absolut inte visa dom eller prata om dom, om de inte nu är fantastiskt ! Skevt, kan jag tycka. Idyllen som vi ska upprätthålla om de perfekta livet ? Ja, även finfloset har sina tunga stunder. Kanske vi ska våga prata med varandra, ta hjälp & råd & nu & då bitcha på om allt de som alla andra också har upplevt & kännt, kanske känns de bättre & lättar lite. Vem vet (: !
