Funderat mycket de senaste veckorna, och insett jag har varit så himla säker på vad jag velat ha och hur jag velat ha livet, eftersom att det är det som är de normala.

Men jag börjar tänka mer och mer att jag gjort ett misstag, och gjort val på baserat på hur jag vill att framtiden ska vara, men alltså betyder det att jag är redo för det i mitt nu? Nä alltså jag tror inte det, längtan efter framtiden har varit alldeles för stor, så stor att jag har haft så bråttom att försökaa skapa framtiden i nuet, att jag har förlorat människan som jag vill ha både i nuet och i framtiden. Framtiden kommer, men jag har förstått att den inte kan skyndas, den är ju där framme och kommer när jag är redo för den, inte när jag föröker stressa fram den.

Vilket jag försökt göra och nu sitter jag här och har skjutit bort en människa som betyder massor för mig och som jag önskar att jag kunde vara med. Det är så jävla svårt ibland att veta vad som är rätt och fel, vad som är bäst och inte, om man ska följa känslor eller stolthet. Det är svårt, och allt handar om att ge och ta. Eftersom jag gör så mycket för min egen skull just nu, så behöver nog även jag distans. Skynda långsamt, men jag har haft en sån längtan och så mycket känslor att furnuftet ibland inte funnits och ibland gått för långt när jag försökt bergränsa det jag känner.. Jag vet i det stora hela hur jag vill ha min framtid och för att den inte kommer NU betyder inte att det inte blir så med tiden. Allt har sin tid, och det måste man förstå.

Du kan aldrig förändra varandra men med tiden kanske ni båda ser att man är värda att förändras för.

Något som inte man inte kan skynda fram.
Tänk efter innan ni driver bort en person som du älskar pågrund av hur saker och ting borde vara. Finns för varandra, be för varandra, och stötta varandra i den mån ni kan. Ta inte varandra förgivet!