Ni ska veta att ni är de finaste jag har. Jag älskar er mer än allt mina barn ! Förlåt för vad jag gjort, men allt gick så fort ! Ni betyder alltid mest & ni kommer alltid att vara bäst ! Jag önskar jag kunde förstå hur jag låtit allt gå, jag önskar att jag stadigare kunnat stå. Jag tänker på er varje sekund, jag sover nästan inte en blund. Ni är de finaste jag kunde få, hur kunde jag göra så!? Mitt hjärta blöder, jag tror aldrig de går över. Men jag lovar & svär, jag kommer alltid att finnas här ! Ni kan inte se mig nu, men jag lovar & svär jag finns alltid här. Ni har världens finaste pappa, hälsa & tacka & säg att jag är ledsen att jag våran "familj" tappa. Jag ska fixa dehär så att jag förevigt kan gottgöra er som jag håller kär. Ni är de vackraste jag har & jag hoppas vi ska ses snart. Jag ångrar mig mer än livet, de känns som ni ska tro att jag tog er förgivet. Jag hoppas ni hittar tillbaka till mig för nu ska jag ändra mig. Jag ska bli den jag för en stund sen var & älska er ännu mer för var dag ! Är så rädd att ni mig ska glömma, ni är ju så unga. Förlåt att jag inte finns där ni kan se, men jag måste för oss 3. Ni lämnar aldrig mitt hjärta eller tanke, ni finns hos mig varje dag, förlåt att jag varit svag & inte är hemma idag. Jag har aldrig kännt en sånn smärta & jag förstår om den aldrig lättar. Kommer aldrig förlåta mig för dehär, men jag hoppas ni ska kunna förlåta, så att mitt hjärta kan sluta gråta. Jag ska fixa dehär, snälla gode gud, förlåt att jag inte kan vara där ! De enda jag vill är att krama & pussa er överallt, jag saknar er så starkt ! Om ni kunde se mitt hjärta skulle ni förstå min smärta. Men snart är jag hemma igen, bara blunda & räkna till 5, snart är allt bra igen. Jag älskar er av hela mitt hjärta, förlåt att ja orsakat smärta. Snart ses vi igen, ska inte försvinna igen ! <3 Mamma ~ 11/6 2012

Folk kan få dömma de val dom tror jag gjort. Jag behöver egentligen inte förklara, jag vet vem jag vill vara. Men när allt blir upp & ner, de finns ingen som egentligen ser, att du har för längesen gått ner, du orkar inte mer. Du håller huvudet högt mec handen på ditt bröst, jag önskar jag kunnat finna tröst. Jag gör allt jag kan med liven jag fått, men jag känner hur ja sakta tynar bort. Har alltid varit stark har jag fått höra, men vad gör man när man inte längre vet vad man ska göra ? Jag försökte ibland förklara I ord, som ni sa att ni förstod. Men dom enda som förstod var dom som på samma ställe stod. Dom förstod de jag ville, de rättfärdigade jag så att jag kunde förtsätta att göra som jag ville.. Den andre I mig tog helt över, precis som jag trodde att de var vad jag behövde. När glädjen sen försvinnen, du slockar som en dimmer, du ser hur dina barn försvinner. Tror ni jag försvinnit, ni misstar er stort. Jag tappade bara stegen till min egen dans, sakta tappade jag balans, saknade steget I mitt liv, men nu kommer jag snart men nya kliv. Mer vart för mycket, de som först skulle vara kul, vart alltmer ett måste, de vet jag nu. Men du försöker hålla huvudet högt med handen på ditt bröst. Ångesten över att inte räcka till & skammen som kom över mig, för att inte finnas föf dom som mest behöver mig. Kan ingen förstå, att jag ville aldrig att de skulle bli så ! Samvetet tär, hur fan kunde de bli såhär !!

Hur ska jag kunna hantera här på bästa sätt.. Hur ska man bete sig utan att man ska stoppa käppar I hjulet för sig själv, om de finns en chans till att de inte behöver bli så. Hur ska jag vara, ska jag försöka förklara, kan man våga hoppas att jag kanske kan våga & vinna ! Är de möjligt ? Finns de även en chans för mig att de har väckts riktiga känslor och tankar som betyder nått för mig, känslor som jag hittat djupt inom mig som jag nu måste lära mig att hantera, då jag inte längre kan stöta bort allt. De känns bra, men gör mig vettskrämd att tillåta mig att känna på riktigt. Känslor som är enbart jag, utan gift, bara veta att de är precis bara jag som känner dehär, inte behöva tänka om de är en falsk känsla. Är de därför jag är så rädd samtidigt som jag är förvirrad, jag kan ju inte hantera dehär, eller är de just de jag kan ? Jag måste kanske inte övertänka eller analysera för mycket, men de är den värsta utmaningen för mig känns de som, jag klarar inte av att leva I den ovissheten att jag inte vet hur de riktigt är, eller hur saker & ting kommer att bli I framtiden. Men de är väl där jag måste släppa kontrollen & låta livet komma & gå lite som de vill. Finner dock detta väldigt svårt & de gör mig även osäker på mig själv, för släpper jag kontrollen lägger jag ju över mitt öde till någon/något annat som jag inte kan styra över. De är då man kan bli besviken eller sårad, om man byggt upp förväntningar & förhoppningar som sen inte blir som man önskat eller hoppats. Men då tankar & känslor, helt plötsligt väller upp inom en så att man inte alls vet hur man ska hantera de, kan de då bli annat än kortslutning & kaos inom oss ? Är de kanske då de är som viktigast att släppa taget, sluta tänka & enbart känna med hjärtat vad som känns rätt ? Handlar de då om att lägga bort rädslan om att man inte kommer våga & vinna.. Är de just då du ska ta chansen, göra de som faller dig in, säga de som du vill, visa de du vill visa & lita på att de inte kommer krossa eller såra dig igen. Om man känner så starkt, kan man våga & vinna I slutändan ? Är de så att vad som är menat att hända, vara, bli, kommer att ske av sig själv, eller är de jag som ska styra vägen dit till mitt eget öde !?

Folk ser de som är på ytan, dom tror sig se vad som är den sanna verkligheten genom att granska utsidan & beetende samt kroppsspråk, hur man beter sig helt enkelt. De som andra tror sig se kan I själva verket vara en fasad, av vad som är sanningen & den dagliga kampen man har mot sig själv, den kan ni inte se. Jag förstår bättre nu varför de blivit som de blivit, med tanke på hur livet sett ut kunde de inte bli mycket annorlunda. Men att sen veta att man är sjuk, de är något som kommer ta längre att förstå & kunna bli villig att acceptera, för man blir aldrig botad, att de inte var jag som gjorde dehär enbart själv, hade man kunnat sluta, ja då hade man ju också gjort de.. ~Ni såg en glad, öppen & sprallig tjej. ~Jag känner en sorg, ett hjärta som blöder, till den grad att jag inte har något val. ~Ni såg ett välskött yttre med smink & skit. ~Jag känner ett tvång för hur jag måste se ut, ingen kunde förstå, jag kunde inte på mig själv sluta slå. Jag tror inte jag är värd att få vara två. ~Ni såg ett fint & välstädat hem. ~Jag känner en besatthet av kontroll över något som inte egentligen spelar så stor roll. ~Ni såg en ansvarsfull & duktig Mamma gå & handla med sina barn. ~Jag kännde en ständig press, stress över hur pengarna skulle räcka till som mest. Hur jag skulle klara detta ensam, rädslan som aldrig försvann. ~Ni såg någon som ständigt hade folk runt omkring. ~Jag känner den största ensamheten som finns, att jag kommer aldrig räcka till. ~Ni såg någon som alltid stod ut I mängden, var I centrum. ~Jag känner en önskan att få gömma mig I någons famn, hos den som aldrig skulle glömma mitt namn.. När ingen vet, när ingen ser din ensamhet, när ingen anar vad som sker När ingen vet, när ingen håller dig hårt, då är de kallt, de är tomt när ingen vet..