"- Att skriva brev till sin käresta är som att rita en skinkmacka när man är hungrig."
Försvinner, tynar bort, lever upp, glädjs, skrattar, försvinner, låser in mig. Skrattar, lever, finns.. Varför kan ingenting gå som jag vill, men vad vill jag, var frågan.?
Vad vill jag egentligen. Står, lever, skrattar, finns till, men inombords känner jag fortfarande en tomhet. Men samtidigt så full av en massa tankar att de enda man gör på dagarna är att gå och funderar, avtalar & köpslår med mig själv.
Vad ska man nu göra för att slippa allt, precis allt, bara en liten stund, förvinna, stänga sig inne. Bara bli tom och blank för att sedan fylla på allt de tomma om igen, inte som förrut utan med, utan en helt ny historia. Leva ut sina drömmar, radera allt. Börja om bygga nytt, leva om. Kanske blir de bättre. Bara ränsa hela hela systemet från de som finns där just nu. Hur kan allt vara så himla bra sen plötsligt bara helt plötsligt, är de bra borta, de försvinner och fylls på av något som inte alls känns bra. Man kan inte sätta fingret på vad det är. Men det känns inte bra, går hela tiden och tänker på vad jag känner, vad är de som är fel, vad är de som är bra, varför känns de så, vad är de som känns? Att aldrig veta, tär. Vill att det ska försvinna, vill kunna veta vad jag känner, när jag känner det, för det vet jag inte. Har nog aldrig vetat, ibland kan jag verkligen tro att jag kan känna de, vad jag känner men oftast så vet jag bara inte.
Men varför ens försöka att förstå sig på de, dig, hela världen. Du kan inte ge mig vad jag vill ha, du finns inte här, men hur orkar jag ens tänka de. Du vill inte se mig. All historia bakom mig snälla försvinn. Lurad, nej jag vet inte.Varför ska dehär ens vara ett problem. Det var aldrig någonting, vad kunde det ha blivit.. Allt går bara runt min historia bara fylls på, jag vill tömma dig, snälla historia försvinn. Jag kan fixa det bättre, jag vet att det ska gå. Därför måste denna historia suddas ut, varför går de inte. Varför är den skriven med bläck? Önskar att jag hade skrivit med blyerts.
Förvinn från mig historia, och så du, försvinn. Jag kan inte vänta, går jag vidare nu, det finns ingen återvändo då. Våran chans är slut, borta, hur skulle den kunna komma tillbaka. Men vad jag jag tappat då? Något som jag aldrig haft. Vem är de som har tappat nått, du eller jag. Varför känns det som att det är så svårt, som att jag inte vill släppa. Som att jag verkligen bryr mig om dig. Tycker om, bryr mig, vill vara nära.
Du kanske lever kvar i texterna i det jag skiver, i min historia, men aldrig kommer jag visa nått igen, aldrig vill jag försöka igen. Chanserna har flytit förbi, och kvar blir bara du. En ny historia hade kunnat göra de lättare. Som att skaffa ett nytt blad och skapa en ny historia. En ny historia, inget förflutet som följer mina spår, allt de är borta.
Men Du ska veta att jag inte behöver dig, min väg var aldrig din och i spåren som jag lämnar efter mig, så finns det ingenting. Jag vänder aldrig blicken bakom mig, så brinn historia brinn och svaret på din fråga blir alltid;
Nej du betyder ingenting...
Vem försöker jag lura..
"-I have to trust what I do and then do it !"
Taylor Swift - We are never ever getting back together
I remember when we broke up the first time
Saying this is it, I've had enough, 'cause like
We haven't seen each other in a month
When you, said you, needed space, what?
Then you come around again and say
Baby, I miss you and I swear I'm gonna change
Trust me, remember how that lasted for a day
I say, I hate you, we break up, you call me, I love you
Oooh we called it off again last night
But Oooh, this time I'm telling you, I'm telling you
We are never ever ever getting back together
We are never ever ever getting back together
You go talk to your friends talk
To my friends talk to me
But we are never ever ever ever getting back together
Like ever...
I'm really gonna miss you picking fights
And me, falling for a screaming that I'm right
And you, will hide away and find your piece of mind with some indie record that's much cooler than mine
Oooh you called me up again tonight
But Oooh, this time I'm telling you, I'm telling you
We are never ever ever getting back together
We are never ever ever getting back together
You go talk to your friends talk
To my friends talk to me
But we are never ever ever ever getting back together
I used to think, that we, were forever ever ever
And I used to say never say never
Huh, he calls me up and he's like, I still love you
And i'm like, i'm just, I mean this is exhausting, you know
We are never getting back together, like ever
We are never ever ever getting back together
We are never ever ever getting back together
You go talk to your friends talk
To my friends talk to me
But we are never ever ever ever getting back together
We, oooh, oooh, not back together, we
Oh, getting back together
You go talk to your friends talk
And my friends talk to me
But we are never ever ever ever getting back together
"-If you feel pain its fine, becuse then you know you'r alive."
Ord ord, vad är ord? Det kan göra så mycket. Fel ord och ens värld kan rasa, inte föralltid men för en stund. Kanske en dag, en vecka, en månad, eller år ! Samtidigt som ord kan förgylla ens dag, bara man får höra dom orden man vill. De rätta orden, bra ord. Ibland kan man helt enkelt bli helt överraskad, både på bra och dåliga sätt. Ord som gör att man flyger bland molnen och de kan kännas som att man aldrig kan komma ner. Prata kan väldigt många, men sen vad de blir av de, är en helt annan sak. Samtidigt som ett ord kan fylla en med värme, kan de lika snabbt tas tillbaka, av personen som sagt de. Men har man någonsin tänkt att man själv har skuld ? Att man gjort de till något som det inte alls är. Bara för att man så gärna vill. Man ger meningar och ord en egen betydelse utan att tänka på vad den andra personen egentligen menar.
Alla är vi olika, och uppfattar saker på olika sätt. Kan detta då vara den felande länken till mycket ilska och hjärtekrossande i denna värld!? Många vill så gärna, men vad man hör kanske inte alltid är vad man tror den egentliga meningen verkligen är. Även om man nu skulle tänka på detta så hur lätt är de egentligen att fråga, hur tänker du nu ? var de så du menade ? och blablabla. Tillfället kanske inte alltid är sådant. Pratar inte om en riktigt konversation utan bara ord som helt plötsligt kommer ur en annan människa, som är menade till dig. Tolknings fråga ? ja kanske, men hur fel kan man inte tolka saker. Sen gjorde dessa små små ord, så att allt blev fel. Eller så vart de helt enkelt rätt. Men om man inte får dom orden man vill, om orden som kommer från den andres mun är, otydliga och flyktiga. Orden liksom tar en omväg, fast ändå inte.Då blir man ännu mer förvirrad, hur ska man tolka något som man inte riktigt förstår sig på? Ännu svårare kan de då bli om den som sagt orden inte heller riktigt vet vad de egentligen betyder.Suddiga ord, och ändå står man där och inte vet, även nu fast man inte vet, så börjar man tolka på egenhand, och kan då komma fram till något som är helt fel. Glöm några fåniga ord, vad är väl de? Världen får se. Men är de ord man vill få en betydelse på, som kanske kommer från en person man tycker om, kan bara bara släppa de då? Kan inte alltid vara så lätt. Ju mer man tänker på de, och de blir bara otydligare, men man vill verkligen veta. Man tolkar dom då tillslut själv utan en förståelse vad de egentligen var från början, om de ens var något. Lycklig tolkning och allt känns bra, du satte finger på de och de känns bra, eller kanske du tolkade de så att det inte alls känns bra, och de bränner i dig vareviga dag. Men med allt så finns de en förklaring, men att hitta den kan vara det svåraste som finns. Så tillslut ger man upp, och förtränger de, medans de ligger och gnager inom dig.
De kanske får ett slut, lyckligt eller kanske inte. Eller så vart de ingenting och de följer med en tills den dagen man dör. Sen dessa ord som är exakt rakt på sak, dessa som inte kan misstolkas. De kan göra ont, men då vet man! Just denna vetskapen kan göra de så mycket lättare att bara gå vidare sen, du kan fundera över de och sen glömma de. Sen orden som gör en lycklig på just en gång, då vet då också, du kan släppa de, eftersom allt står klart de är så tydligt. Man måste nog helt enkelt välja vilken väg man ska ta, bestämma sig och sen se vart de leder. Men av dessa fakta tänker jag att, vad är då ens egentligen ord utan handling? Där kommer ännu ett problem in i bilden, handligen kan vara en sak, medans sen orden är en annan. Jag blir förkrossad. Handlar mycket om att vara på samma nivå, då blir de inga komplikationer. Är man nu inte på samm nivå blir de åter jobbigt. Cirkeln går runt runt runt. På samma nivå och de blir bra, men om nivåerna eller känslorna inte är samma, kan de bli lika fel samtidigt som de kan bli hur rätt som helst. Som sagt i denna värld vi lever i är allt en tolkningfråga, eller inte. Tolka de som ni vill som sagt. Prata klarspråk och spara alla parter mycket funderade och missuppfattningar..
Sen att man kan tro att folk kan läsa en tankar och bara förstå ! - det kan man ju faktiskt inte - tala ut !
Respektera och få respekt - Vinna eller Förlora !
"-Kan människan göra nått för någon annan, utan att de i slutändan inte gynnar en själv !"
Förtroende ? Ihelvete heller..
Ta förfan inte och försök lägga er i saker ni inte har en aning om..
Lägg inte era händer där dom inte hör hemma, och rör inte de som inte är ditt att röra !
Ni vet inte min sanning..
Kan ni inte förstå att de gör ont ?
Själper ni mig, istället för hjälper..
Lyssar ni på era egna råd..
De finns oskrivna regler som man inte ska passera, osynliga gränser,
som man absolut inte pushar, om man ska vara vän men mig iaf.
I'm just saying !
Don't be sweet to my face, If you'r fake behind my back !
"-Pannan mot baren, nu spränger vi taket. Hamnar i himlen, där änglarna gråter!"
Petra Marklund - Händerna mot himlen
Tror du att du och jag kommer att ses igen?
Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans?
Tror du att du och jag kommer att leva länge än?
Det tror inte jag.
Tror du att du och jag kommer att minnas den här kvällen?
Tror du att du och jag kommer att drömma oss tillbaka?
Tror du att vi kommer leva lyckliga i alla våra dar'?
Även om vi aldrig mer ses.
Händerna upp i luften.
Pannan mot baren, nu spränger vi taket.
Hamnar i himlen, där änglarna gråter.
Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften.
Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten.
Och jag är en vinnare igen.
Tror du att du och jag kommer att vinna det här racet?
Tror du att du och jag har en chans mot alla andra?
Jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan,
av att allt redan är försent.
Händerna upp i luften.
Pannan mot baren, nu spränger vi taket.
Hamnar i himlen, där änglarna gråter.
Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften.
Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten.
Och jag är en vinnare igen.
Igen
Igen
"-Vad är de för fel på dig, vad är de för fel på mig?"
Jag har gjort de igen, men på ett helt annat sätt än förr. Den här gången med vetskap, men även ett seriöst & ärlig försök, att jag försökte göra annorlunda, med en ärlighet, att jag öppnade mig, öppnade de innersta, la bort de murar som har både skyddat mig & förstört för mig i de förflutna. Men nu var jag sårbar, verkligen.. Jag lät de vara så, jag gjorde mitt yttersta för att släppa kontrollen. Men de betyder att de inte är jag som styr, jag måste förlita mig på att den som håller mitt sköraste i sin hand, kommer att hanskas med de på ett sätt som inte skadar, eller vänts emot mig..
Men mitt förflutna hann ikapp mig och jag försökte stänga de jag öppnat, trycka ut de som tagit sig in, och snabbt försöka resa upp murarna jag en gång hade. Min vetskap & känslan av att vara sårbar, att jag lagt över till någon annan. Jag kännde att om något går fel, så går jag sönder, jag kan bli sårad, jag kunde inte annat än att göra ett val. Ett val som bestod av att försöka trycka ut & återigen bli kall som förr.. Jag gjorde de, men de funkade inte.
Jag försökte & försökte trycka bort de som mina känslor försökte att säga mig. Tankarna som sa mig, att jag hade gjort ett misstag, men ändå av rätt andledning. De hade verkligen kunnat funka, om jag hade kunnat stänga av. Jag kunde inte de, de var försent & jag var redan förlorad. Något jag absolut inte ville erkänna.
I dåliga försök, att göra saker till de bättre, i dåliga & felaktiga sätt att erkänna mitt misstag & mig ånger.
Med försök att lägga bort min stolthet, och föörsöka krypa till korset..
De var försent.. Jag har många terorier som inte är besvarade. De var förlorat.. Borta..
Känslan av hopplöshet, känslan av ett spel, med oäkta känslor, så känns de. En lämnad själ.
Jag hade gjort alla mina fel igen, men de var väl på riktigt nu, varför känns de annars såhär.
De är försent, över & förbi.. Kvar ligger bitarna på golvet, jag försöker plocka upp dom, men dom trillar ur mina händer. Tomhet. De är förlorat & jag står ensam kvar, med resrerna att plocka upp.
Jag öppnade mig, släppte in, försökte, kände, jag förlitade mig, jag trodde, och hoppades..
Jag vart rädd. stängde av, försökte rädda mig själv, de var försent för de.
Jag försökte få de rätt, men de var också försent.
Jag försökte av hela mitt hjärta..
- De vill jag aldrig göra igen, vill aldrig att de ska kunna kännas såhär igen.
Jag har inte kraften att laga de, jag vill aldrig öppna mig igen.
Vildhjärta - Rotlös
♥
"-Nu, då, ni, vi - Människor !"
Året lider mot sitt slut, men min resa har bara börjat.
Funderar tillbaka på året som gått & de började verkligen inte på bästa sätt.
I januari, separation. I februari, flytt. - de vart på nått sätt öppningen som behövdes för att nå botten på bara några månader, de vart lättare, inte någon som ständigt vart ett problem & försvårade, de som för mig närmast hjärtat, på ett vis jag aldrig någonsin förstått. Förrens i sommras.
Då tänkte jag, vafan gör jag här..
Dom är ju heelt väck, som anser att dehär är ett ställe för mig.
- Jag var heelt väck.. de var så de var.
Funderar på hur mycket som hänt, och vilka saker som jag har fått möjligheten att se & lära om mig själv. Se mig själv precis så som jag varit, men även, att jag har en möjlighet att bli den jag verkligen är. De är spännande att börja lära känna sig själv. Något helt nytt. De är mycket kvar, men jag tror att jag är påväg.
Tänker på alla människor jag mött, de är dom som hjälpt & gett mig allt. Lärt mig se saker på ett helt nytt sätt, människor som jag öppnat en del av mig själv för, den jävligaste biten, jag är fortfarande accepterad, trots de.
Människor som sett mig, som velat se mig, som velat veta hur jag mår, som kunnat & sagt posetiva sakert till & om mig, på ett sätt som jag aldrig kunnat lägg märke till förut.
Alla skratten jag fått, & fått dela, de är helt magiskt, på de mest konstiga sätt som jag inte trodde var möjligt. De har bara varit vi, så som vi är & vad vi är på väg mot att bli, men dessa skratt, jag saknar de massor då jag tänker på de. Här möts vi en massa okända människor, men ändå så lika. Vi känner inte ens oss själva, vi vet inte vilka vi är, men andra ser oss, andra ser vilka vi är kapabla till att bli, andra ser vilka vi är meningen att vara. Allt detta på en så kort tid som några dagar.
Hur de än må vara just nu, i mitt indre kaos, som går upp & ner, av förtvivlan, förvirring, och en känsla av otrillräcklighet, betydelselös & ensam & ilska, men ändå tacksam.
Jag klarar mig, jag vet att jag kommer över dessa tankar.
Jag har fått känna glädje på ett helt nytt sätt & känslor jag kännt som jag inte visste att jag hade, eller att jag kunde känna. De är svårt med att kunna känna en massa saker, som man inte riktigt kan placera, bara att de känns, någonting som är så stark, att man inte har en aning. Jag har problem med de, jag har problem att lita på mina känslor. Därför skapar de problem. Men jag har fått känna en massa saker & jag har kännt mig sedd, och betydelsefull, viktig och omtyckt, de är stort. Jag är tacksam för de alla de människor jag träffat gett mig, ni är de som gjort mitt tillfrisknande möjligt. Jag saknar er ofta, och jag önskar ibland att jag bara kunde gå in i ett rum & så var ni där om jag ville. De var en skön känsla, att veta att ni fanns för mig om jag ville, sen att ni även såg mig när jag inte ville att ni skulle se mig.. Såg ni mig.. Ni räddade mig många gånger. Hur de än må vara, om vi pratar än eller inte, har ni alla en plats i mitt hjärta & många av er kommer aldrig att försvinna därifrån heller. Jag hoppas & önskar att jag ska få ha kvar er i mitt liv på ett eller annat sätt. Hålla kvar de som jag känner att jag hittat i många av er. Jag vill inte tappa de. Jag vill inte tappa er. Ni är så viktiga för mig & kommer alltid vara del av den störta förändring in mitt liv, och de kommer jag alltid minnas !
Delade liv & olika historier som vi delat, men ändå så lika.
De är nå speciellt.
De är inte jag - utan VI, så som vi var, så som vi ska komma att bli.
Ni är de mest fantastiska människorna ja träffat, och jag är otroligt tacksam.
Ni har alla lämnat spår efter er.
♥
Nästa gång du ser en av oss, så som du kanske ser på oss, på gatan, eller i parken.
När du går omvägar & fnyser, tänker än de ena än de andra.
Alkoholist & Narkoman, de är skällsord i samhället.
De är vad du ser, jag ser oss, i kön på konsum, jag ser, chefer, egna företagare, dagisfröken, frissan, tanten i bibblan & han som kommer hem för att lägga golv hos oss. Vi finns överallt & runt omkring oss är de minst 4-5 personer som lider av medberoende, men ingen säger nått, de är så de är.
95% av oss dör. I bilolyckor, i drunkning olyckor, självmord, mord, fallolyckor..
Olyckor, kallar dom de, de är vad som står i tidningen.
Men när farsgubben går upp & ska laga taket efter några snappsar för mycket, ska sträcka sig efter ölen, snubblar, och ramlar och bryter nacken.. Olyckor..
Vi är människor som lider av Beroende sjukdomen, en kronisk, obotlig & genetisk sjukdom.
En sjukdom som kan yttra sig i annat än i droger. Du kanske har en farfar som är beroende, medans eran pappa aldrig är hemma för att han jobbar 24timmar om dygnet. Du kanske har en Mamma som är alkoholist & de enda din lillebror har tid för är att träna. Du kanske är en Mamma som käkar en massa piller, du har ju så ont, du mår ju dåligt. (& läkaren har ju skrivit ut de åt mig) Men råkar du inte dricka lite väl mycket också.. Så läkaren tror att du är deprimerad., Medans din dotter har massor med relationer, och en massa problem med de, de är de enda hon tänker på.. - Förstår du ?
Nästa gång du fnyser åt nån på parkbänken..
Tänk på att denne person är bara en av många, som efter år & år, har nått botten.
En person med en historia & med ett helt liv bakom sig som du inte ens har läst om i böcker, som du aldrig kan tänka dig eller förstå. Tänk på de, istället för på trasiga skor.
En människa, vars dennes barn har dött i deras armar.
En människa som har sett sin bästavän bli mördad mitt framför dennes ögon.
En människa som har fått sälja sig själv för att kunna ge sina barn mat.
En männsika som har sett hur dennes pappa försökt skära halsen av sin mamma.
En människa vars uppväxt har fått utstå övergrepp av dom som ska skydda en då man är liten.
En människa som vart så mobbad i skolan att denne sökte flykt i droger, för att föräldrarna inte brydde sig.
Dom hade ju problem, med droger,
En människa, vars känslomässiga sida är helt avstängd, så för att hitta nått som kunde hjälpa, hittade drogen.
En människa som har beroende sjukdomen.
En människa.
Hurvida man anser att de är en sjukdom, eller inte, de får stå för var & en.
Men med facit framme, barnen i ena handen & drogen i andra.
Av egen erfarenhet så vet jag ju vad som vägde absolut tyngst & mina barn är de finaste jag har.
Inte ens kärleken till mina egna barn, fick mig att kunna lägga de andra åt sidan.
-Så är de inte en sjukdom, säg mig, vafan är de då ?
"- Ni är alla viktiga !"
Jag har en sån varm & mysig känsla ikroppen just nu. Jag vet inte hur de ska förklaras, kan som inte sätta ord, de som att jag är förälskad typ, känner nog en massa kärlek, och de är till alla fina människor runt omkring mig - mina vänner & bekanta ! Hurän vi umgås mycket, lite, ofta, hejjar då man ses, eller ses i gemenskapen, så ger ni alla mig så otroligt mycket. Ni ser mig och jag ser er alla på ett helt nytt sätt alltså. De är svårt att förklara.
Jag försöker att påminna mig varje dag, hur många människor jag har runt omkring mig, som verkligen tycker om mig, och har insett, att jag "bara jag", har så stor betydelse för vissa, och att jag är en stor och viktig del i andras liv. Folk som vill ha mig där, som tycker om, älskar och ser mig. De är en sån överväldigad känsla att jag har svårt att ta de till mig. Jag fick läsa en lång text som en vän hade skrivit om mig i sin privata blogg. Jag har så svårt att hantera de, så de enda jag kan göra var att skratta & börja fnissa. Men de sa jag också, "att jag blir så nervös, och vet inte hur jag ska hantera de, så de är därför jag skrattar."
Men att de värmer & lägger sig som bomull runt hjärtat är givet! Men de är ibland nästan omöjligt att ta till sig posetiva saker.. Eller hur! När man egentligen bara behöver säga Tack & le, så har man ofta en bortförklaring, eller skjuter som undan dessa posetiva saker/ord man får, för de är svårt att ta de.
Därimot, om nån kommer fram och säger att jag är dum i huvudet, och ber mig dra åt helvete, är de ju väldigt enkelt att säga, jahmen desamma, dumjäävel. De kan ja ger svart på tal, direkt! Sen är de inge mer med de, om någon säger att jag är dålig på nåvis, kan ja låta de rinna av som vatten på en gås. Men att någon säger något bra, har jag svårt att ta till mig, och blir nästan lite obekväm.. Vad svarar man på de..? Shit. Dedär är ju som fel, asså. Men de är nått man får jobba på, antar jag.
Jag vill tacka alla ni för att ni finns, ni har alla olika viktiga delar som ni ger mig, oavsett vilken relation vi har till varandra, nära, eller bekanta ! Jag hoppas bara att jag sen får chansen att visa för er hur mycket ni betyder, och att ja kan ge er de ni ger mig !
De är kärlek för mig - Några av er är familj för mig ♥
"-Skulle ni vanliga dödliga, klara av att göra en grundlig & orädd, självransakan om er själva, se alla era fel & brister för att sen kunna erkänna de, för er själva & en medmänniska!?"
Har tänk & funderat lite, eller ganska mycket med att se verkligenheten som den ser ut, i vad de än må gälla eller vad de än må vara. Försöker se verkligenheten som den är i allt, inte försköna, förneka, eller trycka undan tankar, känslor som faktiskt är, för att jag inte vill att de ska vara så.Fast de är jobbigt. Fast man vill att de skulle se ut på ett annat sätt. Jag tror vi ofta gör så, förminskar saker/tankar/känslor som faktiskt är viktiga, om än jobbiga, och istället förstorar de som egentligen inte betyder så mycket.
(Kan bara utgå från mig själv & mina erfarenheter & tankar)
Men av alla dessa sakerna så tänker jag nu skriva om, dehär med relationer, hur man beter eller förhåller sig till varandra och saker i en relation. Hur beter vi oss egentligen mot den vi säger betyder allt för oss. Gör vi saker och val för dennes bästa, och framförallt för vårat eget bästa. Eller förminskar vi faktiska problem för att de är vårat ego och ägande begär som styr många gånger. Kan vi själva faktiskt välja om hur vi ska förhålla oss, och bara sköta våran del, eller lägger vi över, styr, ställer en massa krav på den vi lever med, för att de är de vi tror behövs för att vi ska må bra, och då kommer också relationen må bra.. Saker som, men om du bara.. om du inte hade.. om du bara gjorde... Förekommer hela tiden, och de är att lägga över skuld och ansvaret för ens eget måående på en annan människa. Varför är de så svårt att se sin del och sin egen sida på saker..
Ett stort problem i relationer, eller för mig iaf. Men jag tror de är ganska överlag.
Är ju svartsjuka & tillitsbrist, rädslan att man ska bli sårad, lämnad, eller att den andre ska gå till någon annan.
Jag har länge lagt över all min svartsjuka på personen jag varit med, att de är dennes fel till att jag är, gör, säger, beter mig si eller så. För att de är att jag inte kan lite på den jag är med.. Jag slänger ur mig, att ja men om du gör så, då du säger så, blir de såhär. Om du inte hade, om du nu skulle tänka förfan normalt, om du inte, gör inte, säg inte... Så här ska de vara.. Blablabla. Listan kan göras lång.
För att jag där nånstans tror mig kunna hitta och få min tillit att komma, att jag ska kunna må bättre då jag satt upp en massa regler om hur en annan människa ska vara, hur denne får eller inte får bete sig. Men vad är de egentligen jag gör.. Lägger över allt ansvar på mitt egna måeende och mina problem med mig själv på en annan människa. Jag har alltså befriat mig från mitt egna arbete med mig själv, att bygga upp mig själv så pass, att jag kan må bra i mig själv, se allt om mig själv, hur jag beter mig i saker, för att kunna erkänna och ta eget ansvar.
Men de är ju själklart, de är lättare att skylla på andra än att göra något åt de själv. Om inte jag har ett egetvärde för mig själv, älskar den jag är, ser mig som den viktigaste i mitt liv, behandlar mig själv med respekt, och allmänt tycker om mig själv så pass, att jag aldrig skulle behöva en massa regler för en annan människa, och att jag kan se att om någon sårar mig, är jag värd nått bättre, och kunna gå vidare. Om jag inte har allt dedär, hur ska jag någonsin kunna få de från en annan människa..
Saken är den, att skulle jag någon gång välja att vara otrogen, de har inget att göra med att personen jag är med är dålig på nått vis, eller de spelar ingen roll om jag har fått 1000 sidor med "regler" eller lovande ord, vad konsekvensen skulle bli - Att jag ex, skulle bli lämnad om detta skulle inträffa. De spelar ingen som helst roll, inget av de skulle kunna isf hindra mig, allt som skulle driva mig till att vara otrogen, ligger ju i mig. Dåligt självförtroende/självkänsla, bekräftelse behov, de skulle vara mitt eget ego, även tron att jag är inte värd den jag är med. De är att jag saknar allt dedär i mig själv och ihopp om att fylla de hålet, gör något som ger mig allt de jag saknar i mig själv.. För en liten liten stund.. Men sen då, jag vet själv, att skulle jag ha levt med mig själv förr, så vet jag, att även om dehär har hänt, jag fick regler om detta, och att konsekvensen skulle bli att den jag var med lämnade mig.. Skulle inte göra de ändå i slut ändan.. För skulle man vara så pass säker i sig själv, skulle man aldrig ha de behovet att ställa en massa krav på hur, vad, när, en annan person skulle få eller inte få göra. Sen om de då skulle hända ändå, skulle jag stolt som jag är och vetskapen om mitt värde, säga tack och hej. En chans till skulle jag aldrig ge.
För jag har aldrig hört någon som sagt att dom accepterar otrohet, men därimot dubbelt fler som ger chans på chans, ihopp om att du ska betyda så pass mycket att de inte händer igen.. Men, de handlar inte om DIG!
Hur än mycket någon älskade mig, gav mig, gjorde för mig, så skulle de inte hjälpa mig att känna de om mig själv, för de arbetet kan bara jag göra! Ohja, de är ett arbete. Om jag känner allt de jag vill ha från en person jag har ett förhållande med, i mig själv, de är först då som jag kan ta emot de. De är först då jag kan ha tillit & tro på de en annan människa säger till mig, om mig, alla dessa posetiva sakerna.
Man måste nånstans inse att, jag är totalt maktlös i hurvida en person går att lita på eller inte.
Maktlös inför om denne kommer att skada mig eller inte.
Maktlös inför dennes, val av att vara med ngn annan eller inte.
Vill jag ha tillit, måste jag ge tillit. - Som med allt annat.
Jag har genomgår en väldigt intressant, men även smärtsam process i mig själv just nu. Men även väldigt befriande .Att jag ser verkligheten som den är och hur den har varit, ser mina fel, brister, och min tro på att faktiskt, mitt dåliga måeende som varit, inte alls haft nått med mig att göra.. De har varit helt fel. Två saker i mitt liv som jag inte kan ta på mig ansvaret för, de är om någon varit otrogen mot mig, och att min pappa lämnade mig.
-De kan jag inte ta något som helst ansvar för, men därimot, mitt ageerande i dessa situationer, hade kunnat vara väldigt annorlunda. För att jag i de skulle ha kunnat bestämma hur jag skulle må, och hur pass de skulle få påverka mig, hur jag skulla ha hantera de. Jag hade tex, kunna lämna de förhållandet, men jag såg inget egetvärde, så därför stannade jag i den relationen om och om igen, och lät mig själv må dåligt, efter som att jag gjorde inget åt de. Ja, ja skyllde allt på min partner! Resultatet blev att jag mådde dåligare och dåligare, och straffade, den jag levde med för vad han gjort, hela tiden, gång på gång. Eftersom att jag inte hade tagit tag i de, jag kunde inte glömma de, jag kunde inte förlåta, men ändå fanns de ett hopp att ja kanske, men de är ju bara, om han nu.. om han bara, bara han inte.. Samma karusell igen.. Detta resulterade i samma sak, fast ännu värre, min svartsjuka, min tillits brist, vart sju reser värre.. Varför!? Jag tog inte mitt ansvar och gjorde nått åt de, jag tog inte hand om mig själv, inget självkänsla.. Jag kunde inte lämna honom, för att.. hur skulle jag någonsin hantera att kunna se han med en annan !?
Nu kommer vi till nästa grejj jag går och funderar på..
La ut en bild på facebook igår, och de var ganska intressant, då ja börja tänka på de.
Texten var: You know it's tru love, when all you want is for that person to be happy,
even if you're not a part of their happiness.
Texten fick 3 likes.. Så vad säger de oss människor, självupptagna, själviska, egoistiska människor, som inte kan låta sig gjädjas åt personer som betyder mest för oss, fast vi innerst inne kanske inte mår bra av de vi lever i, fast vi älskar en annan, så kanske man inte kan ge varandra de vi förtjänar. Vi kanske inte kan ge, villkorslöst.
Vi kanske inte ens vet vad vi vill, vi kanske måste hitta oss själva, men de kommer aldrig hända då vi lever i relationer av fel orsaker.. Ägandebegär.. Huuur många gånger har jag inte hört folk säga, ja joo, men, ja skulle aldrig klara av av hon/han träffade ngn annan. Jag skulle aldrig klara av att se den personen med en annan.
Vem skadar man mest, framförallt varandra i en sån relation, men framför allt en själv. Men jag säger de, kan man kommer över dedär, och, den personen man verkligen älskar, de är väl just då man kan släppa den fri, (då de behövs, då man båda egentligen behöver de.) Den som betyder mest, de är den man vill se lycklig och se denne må bra, även om inte jag kan vara en del av de, på de sätt jag önskar. Likväl som jag är värd desamma, de funka bara inte just då, just nu, eller kanske någonsin för oss tillsammans. Kärleken & känslorna behöver inte vara mindre för de.
Jag kan berätta att jag har nått dit, äntligen på riktigt.
Efter allt arbete med mig själv, och insikter, att jag har kunna se verkligheten och mina betenden så som de faktiskt varit.. Har jag helt kunna släppa taget, om en person, som jag absolut fortfarande älskar, men på ett annat sätt, på en djupre invå, inte av förälskelse, men av de faktum att han är pappa till mina barn, en fantastisk pappa också för den delen. En person som alltid kommer att finnas i mitt liv, och som jag vill ha en bra, fin relation med, så att de fungerar, att vi ska gilla varandra, och vi kan prata även om de inte gäller barnen jämt.
Jag tycker de är fint, en gång var vi ju ett par, som älskade varann på de viset, men de vi kunde inse var att vi skadade varandra, kunde inte ge, de vi ville ge. Vi fick helt enkelt låta varandra gå. Svårt.. Såklart.
De enda jag känner är kärlek för denne person, en människa som är värd all lycka i livet, som är värd att få ha de bra, även om de inte är med mig. Han har nu en ny, jättefin och gullig tjej, verkligen. Jag är glad för hans skull. De känns skönt att jag kan glädjas åt en männsika som fortfarande är och alltid kommer vara viktig för mig. Visst kan de kännas mysko, helst att hälsa på där, och mitt i allt inser jag att jag är där i de som en gång var mitt gamla hem, & upptäcker att ja står liksom utanför i en ny familj. Men jag kan som acceptera, att min plats på de sättet, är över och förbi. Jag är bara där på besök nu, fast de är "min familj" som bor där, och jag är lite utanför. Men jag kan ta de, och se att de var så, och nu är de inte så, min del på de viset är slut, samtidigt som de ibland känns konstigt, så ser jag verkligheten som den är och hur den var. De känns som att jag kunna skicka vidare en del av mitt hjärta, till någon som kan tahand om de på bästa sätt
Jag har kunna skicka de vidare, för att jag har bara kärlek kvar!
-"Folk ser mig för den jag är, inte för vad jag gjort - Folk ser mig !"
Tjena syrran och grattis till din tid
snart fem månader nykter, nästan mer än förväntat
så sjukt stolt att du har pallat ända hit
kan inte riktigt sätta mig in, men jag vet att du kämpar
Och du ska veta att du finns med mig varje dag
tänker på dig hela tiden, varje spelning, varje stad
en dag i taget tills vi ses igen
ett stort tack till nån övre makt för att du lever än, för att du ler igen
Men nåt jag hatar är att du får permission imorrn
och jag kan inte vara där
men det är lugnt för du vet att jag lever med dig
men sist vi skiljdes, inte gråtit så på evigheter
Har aldrig varit lika stolt över min syster
som efter tio år bland alkohol och droger
lyckats idag och hon får äntligen va nykter
och jag älskar dig mer än allt som finns, kom ihåg det
Tjena syrran, jag hoppas att allt är bra med dig
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
Tjena syrran, du vet väl att jag saknar dig
att jag saknar dig varje dag
att jag saknar dig varje dag
fan, jag saknar dig varje dag
Tjena syrran, nu är det mer än ett år sen
jag skrev förra versen och lovade dig låten
men jag hade bara kladdat ner den som ett utkast
var helt pank så du fick den som en julklapp
Vid julbordet, kickade den live för släkten
och sen när jag hälsa på dig så satt den på väggen
jag förlorade min syster, men hon kom tillbaks
mer än kom tillbaks, hon skiner som en sommardag
Finns lite mera sinnerso inombords
första gången vi kan vara storasyster/lillebror
en förebild så mycket mer än mitt blod
och du har hjälpt mig så jävla mycket mer än du tror
För jag vet bättre nu, jag bangar på fyllan
tar mitt ansvar som syrran, med flaskan på hyllan
så sjukt stolt att jag har pallat ända hit
snart fem månader nykter så grattis till min tid, sjung
Tjena syrran, jag hoppas att allt är bra med dig
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
jag hoppas att du mår bra
Tjena syrran, du vet väl att jag saknar dig
att jag saknar dig varje dag
att jag saknar dig varje dag
fan, jag saknar dig varje dag
En person skrev & sa att jag skulle lyssna på denhär låten.
-"De är lite så jag känner, du kommer förstå."
♥
