Började att se en film. Pang bom så kommer ångest påslaget på det värsta av sätt. Yrsel, dimmig syn, hjärtrus, och magen gör upp ror. Samtidigt som det känns som att jag håller på att brinna upp, och fingrarna domnar. Dessa påslag är de värsta. Just när huvudet snurrar iväg. Attacker som enbart innefattar kroppsliga sensiationer, är lättare att hantera än när huvudet försvinner iväg. Känslan av att jag kommer bli galen på rikt, är ingen känslan utan mer en självklarhet. Försöker återta kontrollen, när jag försöker komma ihåg att jag ska möta känslorna inte fly dom. Lättare sagt än gjort. Sitter, står, går, ligger, lyssnar på lite meditation, andas, messar en kompis.. Försöker återta någon slags kontroll, nä börjar ögat hänga nu.. Öhh. Var skärpt, koncentrera dig ! Tänker efter vad det är som gör detta. Var de filmen, frånvaro från skolan för att jag vabbar ? CSN ? Pengar ? Kommer de bli problem. Inre stress. Håller i mig. Det är bara ångest, jag blir inte galen. .. Eller ? Tänk om ! Meditation var de ja. Acceptera, låt känslorna vara så som de är, låt det vara.. Känner sakta hur de lättar. Tillsist försvinner det.

Då tycker man ju att jag ska kunna släppa det. Men nej. Känslorna och katastroftankarna är fortfarande kvar trotts att det värsta av ångesten lagt sig.. Vara i nuet, var de ja ! Det måste jag träna på. Släpp de bara.. Det säger jag ständigt till mig själv, och jag hoppas att jag tillslut ska kunna reagera och lyssna till mig själv omedelbart. Ett sånt här ångest påslag kan förstöra flera dagar för mig. Jag går i min bubbla liksom.

Låta det ske, sen låta det gå, som moln på himlen !

Funderat mycket de senaste veckorna, och insett jag har varit så himla säker på vad jag velat ha och hur jag velat ha livet, eftersom att det är det som är de normala.

 

Men jag börjar tänka mer och mer att jag gjort ett misstag, och gjort val på baserat på hur jag vill att framtiden ska vara, men alltså betyder det att jag är redo för det i mitt nu? Nä alltså jag tror inte det, längtan efter framtiden har varit alldeles för stor, så stor att jag har haft så bråttom att försökaa skapa framtiden i nuet, att jag har förlorat människan som jag vill ha både i nuet och i framtiden. Framtiden kommer, men jag har förstått att den inte kan skyndas, den är ju där framme och kommer när jag är redo för den, inte när jag föröker stressa fram den.

 

Vilket jag försökt göra och nu sitter jag här och har skjutit bort en människa som betyder massor för mig och som jag önskar att jag kunde vara med. Det är så jävla svårt ibland att veta vad som är rätt och fel, vad som är bäst och inte, om man ska följa känslor eller stolthet. Det är svårt, och allt handar om att ge och ta. Eftersom jag gör så mycket för min egen skull just nu, så behöver nog även jag distans. Skynda långsamt, men jag har haft en sån längtan och så mycket känslor att furnuftet ibland inte funnits och ibland gått för långt när jag försökt bergränsa det jag känner.. Jag vet i det stora hela hur jag vill ha min framtid och för att den inte kommer NU betyder inte att det inte blir så med tiden. Allt har sin tid, och det måste man förstå.

 

Du kan aldrig förändra varandra men med tiden kanske ni båda ser att man är värda att förändras för.

 

 

Något som inte man inte kan skynda fram.
Tänk efter innan ni driver bort en person som du älskar pågrund av hur saker och ting borde vara. Finns för varandra, be för varandra, och stötta varandra i den mån ni kan. Ta inte varandra förgivet!

Ska strax dricka kaffe. Jag vet egentligen inte vad jag känner eller vad ens som sker i livet, vad som kommer att hända om det ens kommer att hända något. Det är just de, framtiden vet vi ingenting om, det enda man kan göra är att försöka forma den, eller göra saker som man tror kommer löna sig i slutändan. Vilken man inte vet om det varit rätt eller fel, innan det oftast är försent. Kanske ska vi sluta fokusera på framtiden, men om man gör de helt hur kan man då nå dit man vill. Man kanske ska fokusera, men inte stirra sig blind på den. Framtiden. Vem vet imorrn kanske jag är död. Så dehär med att leva i nuet har ju även de sin mening. Jag menar gör man inte det så missar man faktiskt livet. Livet är just nu, nu när jag dricker mitt kaffe och skriver dehär. Varje minut, sekund och hundradel är livet som passerar förbi, tänker man så, så ja i en ryslig fart. Hur ska man hinna med. Hur ska jag kunna hinna nå allt det som jag vill. Hur ska jag kunna leva i nuet om jag fokuserar allt för mycket på hur jag vill att min framtid ska se ut ? Nä då missar jag livet och även går min framtiden förlorad. För lever man för framtiden, så lever man inte alls. Framtiden är en illusion och önskningar. Ingenting man kan leva i. Någonsin. Men man ska hellre ha planer och mål. Göra det man tänkt, och nå de mål man vill, på såsätt blir nog framtiden mer det man vill att den ska bli.

 

 

Livet är när jag sitter hemma i soffan med min filt och mina kaffekopp, ungarna springer omkring eller vi ser en film tillsammans, och förhoppningsvis känner jag att jag är nöjd med det. Livet är när jag gör mig klar på morgonen, när jag städar hemma eller när jag för de mesta längtar efter det jag inte har. Någon som verkligen dödar nuet. Något man måste sluta upp med. Nån sa till mig att, att man kan inte bara bestämma, det blir som det blir. Okey. Då är de så de får göras. Även om jag känner lite att någonstans måste man väl ta beslut för att allt ska fungera och för att det bli som alla inblandade vill. Men ja, jag är trött. Det är dags att leva i nuet mer, inte låsa upp sig på senarior eller för den delen människor, har man inte tagit nått beslut kan man heller inte lova varandra nått. Man kan inte ha kakan kvar och samtdigt äta den. Vilken gör att jag kommer in på en annan sak som stör mig.

 

 

 

Genom mina gruppers erfarenheter har jag lärt mig att man ska finnas och bevisa men man är ändå inte värd att satsas på, helt ut. Men halvt. (Genom mina gruppers erfarenheter- Kvinnor)

 

 

Det har på senaste dykt upp ett dilemma, återkommande för kvinnor här ibland oss. Något som fått mig att fundera, att vafan ?! Folk säger att ja tänker för mycket och så är de nog absolut. Men som jag sagt innan finns de olika spel och regler inom relationer, eller inte relationer, eller vad är en grunden för att det ska vara en relation ens ? Nu för tiden, så vet jag varken ut eller in. Jag tyckte det var klurigt när jag var yngre, men det har då aldrig varit så svårt att definiera vad som är en relation och vad som är "tillåtet" att göra eller inte göra, när man träffar nån, fast ändå kan man inte säga att det är en relation men ändå beter man sig så, man kan inte ta ett beslut för det får inte gå för snabbt. Så vad är man då ? Ja alltså då är man väl ändå singel ? Om någon inte är villig att ha en relation fullt ut, kan man då ställa krav på att, man inte ska träffa nån annan. Hur länge ska man vänta på en annan männsika, medans man bara är bunden till denna, fast man har inte en relation för de kan hen inte gå in i.. Nähä. Men jag är ändå tvingad att vara denne trogen ? Vissa menar detta. Så klart betyder inte dehär att man vill strula runt med varenda människa man träffar på eller ens att man vill vara med någon annan. Klart man inte vill, när man tydligt har fattat tycke för en människa. Men när man inte kan fatta ett helhjärtat beslut om man vill vara med en människa eller inte, har man då rätten att ställa krav på varandra, krav att man ska vara trogen, rätten att vara svartsjuk, eller till och med rätten att ställa några som helst krav på varandra när det inte ens är säkert att det blir något av det i slutändan.

 

 

 

 

Vissa menar att, jag kan inte gå in i en relationen med dig än, för tänk om du är men någon annan ? VA ?! Så man ska alltså vänta och hållas på halster för att bevisa någonslags trohet mot någon som inte ens är villig att investera sina känslor i en fullt ut !? Egentligen är de så vridet som det finns. Egentligen så kan man aldrig styra vad en annan människa gör, vare sig man är i en relation eller inte. Men därimot att kräva att man ska bevisa något, när man inte ens kan gå med en människa fullt ut, det är för mig ännu mer fel ! Kanske man får ställa det motkravet att, sålänge du inte vet vad du vill, så kan andra dörrar öppnas, och jag kan inte lova dig om du inte kan lova mig. Det är väl ändå mer rimligt ? Man kan älska en annan människa hur mycket som helst, men om denna inte kan göra de lika mycket tillbaka, ska jag då i hopp om att kanske blir de vi tillslut, stänga ute allt annat och bara fokusera på denna människa som jag så mycket vill vara med, men som inte kan lova mig att det kommer att bli så. Kanske de är därför det blir svårt, man håller då en distans för att man inte vill bli sårad, och man kan inte satsa fullt ut, för man kan inte ta ett beslut om att man ska göra det.  Båda två på lika villkor. Man ska inte styra varandra och man kan inte tvinga fram känslor som inte finns, man kan bara styra sig själv, göra det man mår bäst av och har man tur, är man tillslut villig att göra lika mycket för varandra, gå brevid varandra, allt blir klart och man behöver inte längre bevisa något för varandra..

 

 

Man bara vet att dehär är äkta kärlek.

Krav, vad kan man ställa för krav, ställer man krav på andra männikor ? Nej, för mig handlar krav om mig själv, jag ställer krav för att jag vet vad jag vill, vad jag behöver, och för att mitt liv ska bli de mesta för mig. Jag ställer kravet att mina vänner ska vara ärliga. Jag ställer krav på att jag behöver uppmärksamhet av en partner. Jag ställer kraven att jag ska bli lyssnad på och hörd. Detta är inte krav jag ställer på andra, detta är krav som jag har ! Ser ni skillnaden ? Krav kan man också kalla behov, och man ska se till att sina behov blir tillgodosedda. För att detta ska ske så kan man även dra in ordet gränser. Folk har ofta inbillningen att man sätter gränser gentemot andra, själv ser jag det mer som att gränser att något jag sätter för mig själv och min egen skull. Jag kan sätta en gräns för mig, genom att säga nej, jag kan sätta en gräns för mig själv, genom att säga att jag inte vill höra av en människa. Alla gränser sätter jag för mig själv, fast än andra inte ser de, så är ett nej en gräns jag kan sätta för mig själv, och bestämma vad jag ska tillåta och vad jag inte ska tillåta. Allt beroende på hur jag vill må. Gränser & krav har jag inte allid för att jag vill, jag kanske vill säga mer ja än vad jag nu säger nej, men vad jag vill och vad jag behöver är skillda saker.

 

Kanske man måste ta beslut, ställa krav och sätta gränser för att man vet att man behöver det, istället för att tänka på vad man vill just i stunden. I längden tror jag att de lönar sig att ha sina egna  krav & gränser och tillgodo se sina egna behov genom dessa. Det kanske är svårt att förstå vad jag egentligen menar, men de är helt enkel så som jag skriver. Att sätta gränser för sig själv eller andra, vilket av dessa tror ni att ni har kontroll och makt att styra över ? Ja, inte kan jag tro att det är att ställa krav på en annan människa och tänka att de ska fungera. Jag har mina krav, mina behov och mina gränser för min egen skull. Jag kan välja när nog är nog. Jag kan genom detta se till att jag inte blir mer sårad än vad jag själv tillåter. Jag kan se till att jag får sånär de liv som jag vill ha, och att jag har de rätta typ av människor runt omkring mig som jag behöver. Jag bestämmer själv, att jag sätter kravet att jag inte tillåts att utnyttjas och detta handlar inte om andra människor utnyttjar mig eller inte, utan hurvida jag tillåter de att ske eller inte. Även om man inte kan se sitt egna värde så som man önskar, så kan man låtsats. Men det viktiga är att sätta dessa gräner, krav och behov i verket, fast man kanske inte egentligen vill. Utan man gör de för att man förstår att det är de rätta att göra. I längden tror jag att detta leder till förbättrad självkänsla, förmågan att se sitt egenvärde, samt att bli mer lyhörd för sina behov och vad det är som just jag behöver i mitt liv.

 

Sen kan vissa se detta som att jag väljer bort vissa människor, så är det inte, jag väljer bort och sätter gränser för andra människors handlingar, saker som jag kanske inte vill ta del av just nu, för att de är saker som jag inte mår bra av, eller så är det nått som jag inte behöver. Jag sätter kravet att det jag säger att jag vill eller inte vill, ska respekteras och inte ifrågasättas eller dumförklaras. Människor kan tro att jag sätter mig över dem eller anser  mig bättre än dessa. Det stämmer inte heller, för de handlar inte om andra människor det handlar om mig. Vad jag vill, vart jag vill ta mig, hur jag vill må, vad jag vill göra, vilka prioriteringar jag sätter och hur jag ska göra för att nå dit jag vill. För att göra de, försöker jag sätta mina egna gräner och egna krav. Försöker göra allt jag vet att jag borde, vilket kanske inte alltid är vad jag vill, men jag tror de handlar om att växa upp och kunna se att vissa saker måste göras för att man ska få ett meningfullt liv, och framför allt, må bra i det liv som man lever. Det kan vara väldigt tråkigt att agera moget och göra saker som man vet är bra istället för att följa impulser och göra de som faller en in, inte tänka efter så mycket och ta dagen som den kommer. Jag har prövat dedär och just för mig har det inte funkat, så man kanske får tänka om och göra annorlunda, om man vill att något ska förändras vill säga.

 

Om folk sen inte accepterar eller kan se att det är såhär jag funkar, och jag har krav som ska "uppfyllas" så kanske det helt enkelt är så att vissa kanske inte är menade att finnas i mitt liv. Respekt är viktigare än att försöka förstå allt, varför, eller hur eller på vilket sätt jag menar. Jag kan tycka att jag inte heller har någon skyldighet att förklara mig. Utan säger jag nej så är det nej. Berättar jag saker jag gör som funkar för mig, ifrågasätt inte, utan glädjs med mig. Det tycker jag att jag kan förtjäna, om jag hittat något som just nu gör att jag mår bättre. Som sagt man behöver inte alltid förstå, bara respektera.

 

 

Livet är skört och som jag sagt vill jag leva det och inte genomlida det.

Vissa menar att det finns bara en sak här i världen och de är Kärlek. Om man tror på detta fenomen trots hur världen ser ut, men krig, svält, död, och inte minst de egna erfarenheterna kring orden Kärlek. Det lämnar jag till individerna själva. Men är det kanske inte ändå så att detta delvis är en sanning. Kärlek som man får som spädbarn, av sina föräldrar, kärlek man får inför ett intresse, ett djur, en vän, eller första kärleken. Detta ord är med oss genom livet från de att vi vart till, (och vi hoppas de var av kärlek) och var de inte de så var en stor del av oss ändå älskade när vi kom, fast vi inte var planerade. Kunde sen inte våra biologiska föräldrar älska oss så som de önskade, fanns de alltid någon som kom att göra de. Alla kanske inte hittar sin kärlek i blodsband, utan det är för individen/individerna som bildar ett alldeles eget band mellan varandra, en familj, detta blir kärlek.

 

Sen kan kärlek också tydligen bli fel, man kan ge för lite kärlek, vilket tydligen kan leda till en massa olika trauman. Man kan även ge för mycket kärlek, som tydligen kan leta till att man kväver en annan människa, och dödar kärleken som en gång fanns. Vi kan prata om kärlek för en vän, för en sport, för en sak, för ett minne, för ett barn, en förälder, ett syskon, eller en älskade. Alla samma saken, men ändå så olika. Kärlek till ett syskon och för ett djur, är ju inte densamma och känns inte på samma sätt. Jag menar, skulle man kunna ta beslutet att avliva sitt syskon pga av diskbråck.. Inte troligt. Ett jävligt komplicerat ord. Hur kan de vara svårt? Jag tror kärlek var enklare när man var liten, när man inte tänkte och blandade in tankar och man lyssnade på känslan och hjärtats röst. Något som dör i många av oss när vi växer upp. Jag tror nog att vi borde lära oss av barnen lite mer, och lyssna och se till hur dom går igenom livet och se hur små stunder i vardagen ger ljudliga skratt och kärleksfulla kramar. Så fyllda av kärlek utan att dom vet det själv.

 

Jag önskar de vore enklare. Jag har alltid tyckt att de varit patetiskt att längta efter kärlek till en annan människa, att känna så för någon, eller att någon annan ska känna så för en själv. Nu är jag där själv, längtar och hoppas att kärleken kan finna även mig, i form av en annan vuxen människa. Jag undrar om man kan bli svält född på kärlek, att det är de som gör att det känns som att det är de enda som saknas. Men ska de vara skam i att sakna efter en annan människa som man kan älska och hålla av? Ska de vara skamfyllt att längta efter att bli älskad? Jag tror de är när man börjar inse att man förtjänar kärlek som det blir en längtan efter den. När man  gått utan den förlänge är de nästan som att de hoppar upp och biter en i arslet och rädslan för att dö oälskad känns hemsk. Tankar om att ingen någonsin kommer att se en så som man vill. En grävande känsla i själen.

 

Sen har kärlek regler, och även spel, skulle jag kanske kalla de för "lovegame". Man ska gå igenom stadier, man ska dejta, man ska lära känna, man ska vinkla, vrida, inte alltid vara tillgänglig, och passa sig för att binda upp sig om någon snyggare eller bättre står runt hörnet. Ingen går säker i detta spel. Hur länge nån ska älska dig blir aldrig upp till dig, eller om dom ens kommer göra de alls. Du har ingen makt över de. Sen kan du bli lämnad när som helst. Hus, barn, ring på fingret eller inte. Helt plötsligt slutar personen du håller av att älska dig, och du kan inget göra mer än att se på när denne går. This love stuff is a motherfucker.. Fyfan jag säger då det. Våga och vinn sägs de, men samtidigt kan man vinna men samtidigt försvinna. Är människan menad för att leva monogamt? Förr var det inte så, vi var som djuren, drifter som skulle ut, kärlek var inte inblandad då. Är de nått som har kommit senare? Själv vill jag tro på att kärlek finns någonstans för alla, och att alla kan få uppleva den utan att bli sårad, bedragen eller lämnad. Sen finns de alltid konflikter att reda ut och problem att ta tag i, men kan man bara vara ärlig och trogen, så skulle de väl ändå gå, livet ut!? Eller ja just de, kärleken måste finnas där. Men vad händer om den dör ut. Love is a losing game, hörde jag. Någon som låter precis som jag tänker men som jag ändå inte vill ska vara sant. Bara man är Kär och har Roligt tillsammans, ska de inte funka då Kär&Lek. Eller menas de som ett kodord att man är kär i en, men drifterna för lek finns ändå kvar och för det behöver man inte vara kär. Spridandet av sin kroppsvätska är nått som är naturligt inbyggt i oss och de är bara så de är? Finns de någon som inte varit otrogen? Sen behöver ju inte otrohet betyda att de inte finns kärlek kvar, eller att man inte älskar sin partner.. Men, isåfall.. Varför sker de?

 

Skulle kunna fortsätta i evigheter, men jag stannar här för ikväll & önskar att alla

även jag får den Kärlek vi behöver