Jag tänker mycket på vänner, personer i ens liv, vilka som finns, funnit, och som kanske är mer bekanta nu mera. Man hälsar, byter några ord då man ses, men sen säger man vänligt hejdå, och ger sig av.

Då jag sen kan komma att tänka på, att hade detta varit för nått år sedan, så hade vi kramat om varandra, delat med oss av de senaste i våra liv, för att sedan snabbt ringa varandra nästan direkt efter att man sagt hejdå.

Men livet förändras så som människorna man har omkring sig, situationer ändrar, vissa flyttar, skaffar partner, barn eller nått annat som kan göra att en situation och vänskap förändras. De behöver inte vara dåligt, men ofta kan de bli tråkigt då man tänker hur man tagit personer förgivna, eller blivit tagen förgiven själv.


De är konstigt hur man kan förändrar så fort, kanske har man växt upp lite grann. Jag hör mig själv tänka, då jag ser tonåringar på byn, att inte ska dom ju röka, dom är ju så små, men alltså ska dom verkligen vara ute såhär sent, (när klockan egentligen inte alls är mycket.) Men snälla lilla, stäng jackan, varför har han igen mössa, varför har hon kjol då de är minus grader !. Massa av dessa tankar brukar jag tänka, och ibland dela med mig av till mig käresta. Vilken han snabbt brukar påpeka, ja men dom är väl säkert 17år, hur var du då ? Jag funderar, men skakar då snabbt av mig tanken, att ja Ellen Hällgren, kanske din mamma hade rätt när hon sa si och så, kanske skulle du ha tagit på dig mer kläder, gått hem tidigare, eller väntat med att dricka. Men som sagt, jag skakar snabbt av mig de och tänker, inte var jag sådär liten som dom iaf ?! Man kan försöker förtränga saker nu mera, eftersom man vet att man gjort fel, eller att vissa saker kanske inte var så smart eller coolt som man måste ha trott då. Sen slår de mig snabbt igen att jag är ju ändå bara 21år, medans jag känner mig så mycket äldre i förhållande till ungdomarna ute på byn, vilken inte är riktigt sant i förhållande till ålder. Kanske har de mer med mognad att göra ? Medans jag ser dessa ungdomsskaror, så ser jag inte ner på någon, eller tycker åh, vilka skitungar.. Utan jag känner mer att jag skulle vilja gå och bara dra igen jackan på dom lite grann, vilken egentligen är lite ironiskt..

Min lillebror ser jag nu mera som bara barnet.. Då jag för inte allt för längesen försökte intala min mamma att han är ju vuxen och ditt och datt. Nu är de ombytta roller. (han fyller 18år, men jag kan inte förstå de) Varför, ja de kan man fråga sig.. Jag vet inte om de har något att göra med att man har blivit förälder, att de är därför man tänker så som man gör ibland.

Bara tanken på att mina barn, ska köra runt med en moppe, att dom kommer att dricka, att dom kommer ta körkort, eller bara att dom kommer sitta på byn i för lite kläder, gör mig förvirrad. Fast de är år och dar kvar, så kan de inte undgå mig att fundera på de ibland. Nyttigt eller onyttigt jag vet inte..


Vars jag vill komma, eller säga med detta, nja inge speciellt, skulle kunna skriva i år och dar och detta, men jag tror jag slutar här. Funderingarna är många..