"-I texterna, musiken, hjärtat & i minnet, där finns ni!"

Nu kan jag se, jag kan föreställa mig eran smärta, oro, och eran besvikelse. Jag vet att jag skadat och sårat folk som jag brytt mig om, jag vet att jag har lagt över ansvaret på andra, skyllt ifrån mig, inte tagit ansvar, att jag ljugit, för både andra och mig själv. Jag kan se de, jag kan acceptera de, jag tar ansvar för de, jag ser min del i saker. De gör fruktansvärt ont att ja nu kan se, den smärta, oro och hjälplöshet som jag tillfogat andra människor. Att jag tar ansvar för de, jag känner de, jag känner de långt in i hjärtat. Brister ut i gråt. Men de första att göra är just de, att kunna se hur de varit, jag varit, för att kunna förändra. För jag kan inte förändra eller ta ansvar för nått som jag inte sett. Sinnesfrånvaron jag befunnit mig i, stressen, ångest, oro, ilska, som jag tagit ut över andra. Jag har framförallt försatt mina barn, att dom inte kännt nån trygghet i mig. De gör ont. De måste göra ont. -"Dedär är tillfrisknade Ellen!" Fick jag höra idag. Ja de kanske är så. Jag tar mitt personliga ansvar för alla de personer jag skadat. Jag är villig att gottgöra dessa människor då tiden är inne för de. Just nu är de enda jag kan göra, att göra de som är rätt för mig, bra val, göra allt de som jag vet att jag måste för att de ska fungera. Ärlighet, villighet, öppenhet. Förlita mig på att de blir som de är tänkt. Ta de lugnt, i min takt, inte skynda på med att tränga mig på andra. Ni måste få eran tid.. Jag vet, men samtidigt finns rädslan där för att kunna ta tag i att kunna förklara mina tankar och känslor för dom som jag vet behöver de, och dom som jag faktiskt vill ha i mitt liv, fast jag inte har visat de. De finns inom mig.. Men jag vet inte hur jag ska uttrycka de. Jag kanske behöver mer tid, sen kommer kanske orden av sig själv. Jag har mycket jag vill säga, förklara och berätta, men jag finner inte orden alls.

 

Tankarna snurrar men vad jag egentligen vill få fram till dessa enskilda personen kommer inte ut. Jag kanske måste ge de tid. Tid som kanske inte finns, de kanske är eller blir försent, men de måste stå för den andra människan. Jag kan bara göra de jag kan, när jag kan, säga de jag vill när de kommer. Om sen de är försent eller inte, de är som de är då. Men jag kan inte få fram en förklaring, om jag inte är redo. Jag kan inte heller be om ursäkt, mina ursäkter och löften skulle ändå ingen lita på, de enda jag kan göra för er, mina vänner, de är att visa de i handling, genom att leva mitt liv precis så som jag nu vill att de ska vara. Tilliten kan man nog bara få tillbaka genom handling, ord säger egentligen ingenting, men en sak som jag säkert kan lova mig själv och er är, Bara för idag.. Att de ska funka längre kan jag inte lova, de kommer jag aldrig kunna, men bara för idag, de är de enda jag kan vara säker på, om jag tar de beslutet.

 

 

Ni är så otroligt många som jag går och tänker på, och jag tror ni är ännu fler som inte har en aning om att ni finns i mina tankar, så otroligt ofta. Musiken, tar mig på tillbaka på en resan, där ni finns, där vi funnits. Jag saknar så många.

 

Att bara för idag, ska jag, vad som än händer, inte andvända !

 

 





Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ellen - Mamma & Människa ♥

Då man stannar upp och tittar tillbaka, de är då man ser hur långt man kommit, och att tiden den väntar inte på någon.

RSS 2.0