"-Head up, stay strong. Fake a smile, move on.."
Tog fram och tittade på pappret, som ca:20 olika personer skrivit på, om vad dom tycker/ser/hur dom upplever mig. Detta är då personer, som jag bott med dygnet runt, vissa i nästan 3månaders tid, som verkligen vet saker om mig som inte många gör, hur jag tänker, vad jag gjort, gått igenom och så vidare. Personer jag kommit nära. Nåväl.. Så här säger dom.. Posetiva saker, förutom ordet Glad, allt annat fick dom skriva.
Sprider glädje, alltid ett glatt leende på dina läppar, trevlig, rolig, fin, insiktsfull, klok, härlig, öppen, pålitlig, driftig, go, charmig, omtänksam, går att slappna av med, stark, hjärtat på rätt ställe, skapar trygghet, bjuder på dig själv, ser lugn & tillfreds ut, god vän, villighet, duktigt, bestämd, härligt skratt, energisk, ödmjuk, söt, positiv, står för de du säger, tatuerad, mongo, naturlig, sprallig, trevlig, förstående, spontan, snäll, vacker, gullig, modig, rolig dialekt, smart, snygga glasögon, slår inte allt för hårt.. ect..
Hade dom fått använda ordet glad, så skulle alla gjort de.. När de inte gick, vart de lite svårare. De är jätte fina saker dom säger att dom ser hos mig, och så. Men de har fått mig att fundera.. De är alltså såhär folk uppfattar mig, men de är även så som jag vill att folk ska se mig, glad, positiv, lätt till skratt, rolig, allt med komiken i bilden.
De är den personen jag gillar att vara. Men jag kan ju börja undra, är det, de jag har gömt mig bakom hela mitt liv. (Inte nu 24h om dygnet, jämt. Jag är ju som jag är. Men de är ju som it lagom av nå.) Jag gömmer mig bakom komiken i allt, jag kan skratta bort de mest bisarra händelserna, flummar runt & hittar snabba kommentarer till de mesta, och med de skratt som följd, av både mig eller andra. Vad än jag har gått igenom, eller vad än som hänt mig, har jag lagt undan de, vägrat känna på de, och sen om de kommit på tal, skrattar jag. De blir ett försvar, ett försvar för allt jag kanske egentligen borde känna, nervös, ledsen, sårad, sviken, övergiven, ja vad vet jag. ect. En massa känslor som jag trycker undan, och jag kanske egentligen borde gråta floder, skrattar jag hysterisk..
En kvinna i min kvinnogrupp, fick uppleva ett sånhär tillfälle, hon skulle försöka hjälpa mig til nått slags sammanbrott för att kunna känna på alla känslorna kring, nått jag inte alls kännts vid. -De slutade med att jag låg i soffan och skrattade som en psykstörd, och de var ju inte för att de var nått roligt i de alls, egentligen.. Men de är antigen skratt eller ett vredesutbrott. De alltså såhär nära jag kommer känslor.. Kvinnan, som jag var med sa bara åt mig, alltså Ellen, du är sjuk, fattar du inte att du måste ta tag i dehär, de är inte normalt. Du kommer explodera annars.. Jag vet inte om jag lyssnade.. Men de måste jag ha gjort, jag minns de så väl nu.
Jag vill ju gärna hjälpa andra också, men jag försöker göra de genom komiken. Det kanske inte är alls uppskattat av människor, där har dom ett problem & min hjälp består då (om jag är i de tillståndet) av att "håna", "skojja" eller "driva" men deras situation, visst tror jag att de kan lätta ibland, kanske. Men de kan säkert kännas hemsk för de människorna, om ja drar igång med skratt & skämt. Men vad beror de då på, jag känner säkert igen mig, jag vill inte känna känslor, rädsla för att känna eller bli ledsen, gör att jag tar till försvaret.. För att en historia en annan berättar, kanske träffar mig massor, men jag vill helt enkelt inte ta på de, minnas de, eller försöka hantera de. Så tror jag att mitt sätt ska hjälpa andra människor, de stämmer säkert sällan.. Allt dehär kom som till mig igår kväll.
Jag kan även bli jävligt högmodig, i mitt glädjande tillstånd.. Fick veta nått här för nån dag sen, som gjorde att ja stängde ner.. Först vad jag som bara likgiltig, sen förbannad, fast med humor, jävligt sarkastisk, men ändå glad, dock högmodig som fan. Sen blir jag sån att, jag känner mig starkast i världen, & tänker att jag behöver, ingen ! Jag klarar allt jag vill, blabla. Sen äter jag godis för att trycka undan de jag verkligen borde känna ännu mer. Om jag äter godis bara sådär i min ensamhet, eller slisk och chips, ect, nu vet jag att då är de inte bra.. Då vet jag att de är nått jag borde ta tag i. (jag hade inte vetat de förr, att jag beter, eller gör som jag gör om jag inte hade gjort min behandling, och fattat att jag har beroende sjukdomen.) Det är grymt häftigt på nått vis att kunna se dehär om mig själv, få nya insikter, som jag måste dela med mig av till andra för att få hjälp. Jag vet inte alls hur jag ska hantera eller förbättra dehär. Men jag har massor med folk som jag lärt känna & som känner mig, och som kan hjälpa mig. Men att ta de steget är inte alltid så enkelt. Jag vet inte om jag vill, vågar ändra dehär.
Även så är dehär, den enda personen jag känner igen, överdriven glädje, eller rasande arg. Glädje, nära till skratt, flummigheten och humor biten om mig själv den gillar jag oftast. Men jag kan se att den hämmar mig. Jag tror aldrig jag kommer komma så långt som jag borde om den inte tonas ner rejält ibland. Men.. Jag är livrädd.. Om jag ska försöka få ner dehär till en lämplig nivå, är jag rädd att den enda jag, och de enda med mig själv som jag gillar någorlunda kommer att försvinna helt. Vem blir jag ens om jag inte kommer gömma mig bakom skratt, sakrasm, humor, eller ilska..? De är den enda personen jag som jag känner, tänk om allt är de bara är en fasad, tänk om de inte är sån jag är egentligen? Jag vill inte att de ska försvinna. Folk kommer kanske sluta se de bra i mig om jag ska börja prata seriösa känslor och vara ledsen "hela tiden", för om jag ska arbeta för att kunna släppa fram känslorna, de kommer inte bli vackert. & hur ska jag stå ut med mig själv då ? & hur ska andra kunna göra de..
Sen känns de som att jag behöver de för att jag ska kunna överleva.
Hade jag inte varit så som jag hade varit, om jag inte hade haft dehär, så hade jag aldrig klarat mig levande till 22år ålder, de kan jag då säga er. Jag hade inte klarat av att leva, eller klara av allt annat som har skett runt omkring mig. Jag hade inte pallat allt de som drabbat mig, och de verkar som att de bara förtsätter. Jag behöver de. Jag blir sviken på olika sätt gång på gång, och de finns nu inte en människa som jag släppt in på min djupaste som inte har "gått bakom ryggen" på mig eller "svikit" mig på ett eller annat sätt. Om jag nu kände på de, och inte kunde bara rycka på axlarna, ta till skratt eller mitt högmod.. Hur i fan, skulle jag överleva då..?
De känns som jag skulle kunna go on and on, men ja ger mig här.
Jag kan se och fundera över myckert, men de är så många frågetecken än.
& jag vet inte vars jag ska vända mig..
Jag är fast i Älvsbyn, och de enda som jag har här är mina barn.
Men till dom kan jag inte vända mig med dehär..
Well well, I'm still here and I'm going strong, with a smile on my face and hidden feelings in my heart.
"Där spriten går in, går vettet ut. Vilket gäller 99% av befolkningen.."
Vad folk väljer att lyssna på, vad folk väljer att tro på och vad folk väljer att spä på eller sprida vidare, de kan jag inte ta något ansvar för, de är deras. Men att de drabbar mig från alla håll just nu, de börjar verkligen göra mig less. Sen att de drabbar min släkt också de känns ännu värre. Må då vara allt som jag får höra om mig själv och alls som sägs, men sen att min släkt får drabbas av de också, de känner jag är mitt ansvar. Jag kan inte styra vad folk säger, vem de än må vara, men jag kan välja vad jag lyssnar på, och jag kan välja att ta reda på fakta från personen de gäller. De florerar mycket om mig på byn just nu, som jag får höra. Sen tänk allt som jag inte fått höra..
Jag börjar bli goode less. För er kanske de är skvaller, att ha någon att prata om.. Men för mig handlar de om mitt liv, som jag just i detta läge försöker få nån slags ordning på och göra bra och rätt saker. Jag står för de som varit och vad jag gjort eller inte gjort, vad jag har orsakat andra, hur jag har betett mig och inte. Allt de har jag sett, jag försöker bearbeta de, sen kommer jag även gottgöra de, då tiden är inne och jag är redo, och har fått någorlunda kolla på vem jag är och vars jag ska och hur jag ska få mitt liv att fungera. De finns inget som folk kan vända emot mig längre, för jag har sett, grävt i skiten som varit, och försöker hitta min acceptans i de som varit, som jag inte kan ändra. Jag förstår att folk kan ha svårt med tillit till mig och misstankar vare sig jag har dragit igång, om jag dricker, eller knarkar, eller vem eller vilka jag umgås med. Såklart att folk finner "nöje" i att prata och grunna i de. Men då finns de ju de alternativet att prata med personen de gäller.. Men de använder sig ju allt för få av. Som sagt så står jag för vad jag gjort och inte gjort, men de är inget jag kommer gå och skrika ut om inte frågan kommer till mig. Jag försöker att rätta till mitt liv, tar avstånd, försöker gå med ryggen rak och huvudet högt. Jag försöker att strunta i folket som slutat hälsa helt plötsligt, jag försöker förbise de sneda blickarna jag får om jag är på affärn eller ute, jag försöker att ha överseende med att alla inte kan förstå, eller vill förstå. Jag förstår att jag inte blir bort bjuden längre. Jag har accepterat att folk inte hör av sig. Men nått jag har fruktansvärt svårt med är då folk medvetet hittar på en massa skitprat och sen sprider ut de, bara för att vara rent ut sagt förbannades elak. Jag kan inte se varför annars någon skulle göra en sån sak.
Sen är de ju allvarliga saker de handlar om, de handlar om mitt liv, mina barn, min släkt, och alla som jag har runt omkring mig drabbas. Ska detta fortsätta så kan de ju senare resultera i att de drabbas så att mina barn inte får ha kompisar då dom är hos mig, att andra pratar illa om mig i deras närvaro och att alla mina försök till att få till mitt liv går så fruktansvärt mycket tyngre än vad de borde. Folk som misstror mig, pågrund av vad andra säger om mig.
De som gör mig så heligt förbannad är att en människa som står mig så pass nära, och som jag försöker hitta någon slags vettig relation till, går och sprider ut, på allvar, rent förbannade skitsnack, som den människan VET inte alls stämmer, men säger de till folk ändå. Alltså rena lögner.. Om de är för att höja sig själv på nå sätt, de vet jag inte, och jag försöker att tänka på att jag själv vet vad som är sant och inte. Bland annat så antar jag att alla som var i storforsen på halloween vet vad jag pratar om, för därifrån har jag då hört både de ena och de andra.
Är de någon som undrar nått då de gäller mig, så är de frittfram att fråga.
Jag svarar på allt som jag anser vara lämpligt, och sånt som har med saken att göra.
Ja må ha gjort fel i mina dar, men jag gör annorlunda nu, och jag förtjänar inte att dras ner i skit eller lögner som inte är mitt, jag förtjänar respekt för att även jag är människa. Jag har även rätt att kunna säga om saker och ting blir tunga, om jag behöver en paus eller hjälp. Jag har rätten till göra min röst hörd i de som gäller mig.
Jag har rätt till att få min sanning förklarad, och de finns ingen människa i världen som kan ta ifrån mig de !
