"-Head up, stay strong. Fake a smile, move on.."

Tog fram och tittade på pappret, som ca:20 olika personer skrivit på, om vad dom tycker/ser/hur dom upplever mig. Detta är då personer, som jag bott med dygnet runt, vissa i nästan 3månaders tid, som verkligen vet saker om mig som inte många gör, hur jag tänker, vad jag gjort, gått igenom och så vidare. Personer jag kommit nära. Nåväl.. Så här säger dom.. Posetiva saker, förutom ordet Glad, allt annat fick dom skriva.
 
Sprider glädje, alltid ett glatt leende på dina läppar, trevlig, rolig, fin, insiktsfull, klok, härlig, öppen, pålitlig, driftig, go, charmig, omtänksam, går att slappna av med, stark, hjärtat på rätt ställe, skapar trygghet, bjuder på dig själv, ser lugn & tillfreds ut, god vän, villighet, duktigt, bestämd, härligt skratt, energisk, ödmjuk, söt, positiv, står för de du säger, tatuerad, mongo, naturlig, sprallig, trevlig, förstående, spontan, snäll, vacker, gullig, modig, rolig dialekt, smart, snygga glasögon, slår inte allt för hårt.. ect..
 
 
Hade dom fått använda ordet glad, så skulle alla gjort de.. När de inte gick, vart de lite svårare. De är jätte fina saker dom säger att dom ser hos mig, och så. Men de har fått mig att fundera.. De är alltså såhär folk uppfattar mig, men de är även så som jag vill att folk ska se mig, glad, positiv, lätt till skratt, rolig, allt med komiken i bilden.
 
 
De är den personen jag gillar att vara. Men jag kan ju börja undra, är det, de jag har gömt mig bakom hela mitt liv. (Inte nu 24h om dygnet, jämt. Jag är ju som jag är. Men de är ju som it lagom av nå.) Jag gömmer mig bakom komiken i allt, jag kan skratta bort de mest bisarra händelserna, flummar runt & hittar snabba kommentarer till de mesta, och med de skratt som följd, av både mig eller andra. Vad än jag har gått igenom, eller vad än som hänt mig, har jag lagt undan de, vägrat känna på de, och sen om de kommit på tal, skrattar jag. De blir ett försvar, ett försvar för allt jag kanske egentligen borde känna, nervös, ledsen, sårad, sviken, övergiven, ja vad vet jag. ect. En massa känslor som jag trycker undan, och jag kanske egentligen borde gråta floder, skrattar jag hysterisk..
 
 
En kvinna i min kvinnogrupp, fick uppleva ett sånhär tillfälle, hon skulle försöka hjälpa mig til nått slags sammanbrott för att kunna känna på alla känslorna kring, nått jag inte alls kännts vid.  -De slutade med att jag låg i soffan och skrattade som en psykstörd, och de var ju inte för att de var nått roligt i de alls, egentligen.. Men de är antigen skratt eller ett vredesutbrott. De alltså såhär nära jag kommer känslor.. Kvinnan, som jag var med sa bara åt mig, alltså Ellen, du är sjuk, fattar du inte att du måste ta tag i dehär, de är inte normalt. Du kommer explodera annars.. Jag vet inte om jag lyssnade.. Men de måste jag ha gjort, jag minns de så väl nu.
 
 
Jag vill ju gärna hjälpa andra också, men jag försöker göra de genom komiken. Det kanske inte är alls uppskattat av människor, där har dom ett problem & min hjälp består då (om jag är i de tillståndet) av att "håna", "skojja" eller "driva" men deras situation, visst tror jag att de kan lätta ibland, kanske. Men de kan säkert kännas hemsk för de människorna, om ja drar igång med skratt & skämt. Men vad beror de då på, jag känner säkert igen mig, jag vill inte känna känslor, rädsla för att känna eller bli ledsen, gör att jag tar till försvaret.. För att en historia en annan berättar, kanske träffar mig massor, men jag vill helt enkelt inte ta på de, minnas de, eller försöka hantera de. Så tror jag att mitt sätt ska hjälpa andra människor, de stämmer säkert sällan.. Allt dehär kom som till mig igår kväll.
 
Jag kan även bli jävligt högmodig, i mitt glädjande tillstånd.. Fick veta nått här för nån dag sen, som gjorde att ja stängde ner.. Först vad jag som bara likgiltig, sen förbannad, fast med humor, jävligt sarkastisk, men ändå glad, dock högmodig som fan. Sen blir jag sån att, jag känner mig starkast i världen, & tänker att jag behöver, ingen !  Jag klarar allt jag vill, blabla. Sen äter jag godis för att trycka undan de jag verkligen borde känna ännu mer. Om jag äter godis bara sådär i min ensamhet, eller slisk och chips, ect, nu vet jag att då är de inte bra.. Då vet jag att de är nått jag borde ta tag i. (jag hade inte vetat de förr, att jag beter, eller gör som jag gör om jag inte hade gjort min behandling, och fattat att jag har beroende sjukdomen.) Det är grymt häftigt på nått vis att kunna se dehär om mig själv, få nya insikter, som jag måste dela med mig av till andra för att få hjälp. Jag vet inte alls hur jag ska hantera eller förbättra dehär. Men jag har massor med folk som jag lärt känna & som känner mig, och som kan hjälpa mig. Men att ta de steget är inte alltid så enkelt. Jag vet inte om jag vill, vågar ändra dehär.
 
 
Även så är dehär, den enda personen jag känner igen, överdriven glädje, eller rasande arg. Glädje, nära till skratt, flummigheten och humor biten om mig själv den gillar jag oftast. Men jag kan se att den hämmar mig. Jag tror aldrig jag kommer komma så långt som jag borde om den inte tonas ner rejält ibland. Men.. Jag är livrädd.. Om jag ska försöka få ner dehär till en lämplig nivå, är jag rädd att den enda jag, och de enda med mig själv som jag gillar någorlunda kommer att försvinna helt. Vem blir jag ens om jag inte kommer gömma mig bakom skratt, sakrasm, humor, eller ilska..? De är den enda personen jag som jag känner, tänk om allt är de bara är en fasad, tänk om de inte är sån jag är egentligen? Jag vill inte att de ska försvinna. Folk kommer kanske sluta se de bra i mig om jag ska börja prata seriösa känslor och vara ledsen "hela tiden", för om jag ska arbeta för att kunna släppa fram känslorna, de kommer inte bli vackert. & hur ska jag stå ut med mig själv då ? & hur ska andra kunna göra de..
 
Sen känns de som att jag behöver de för att jag ska kunna överleva.
Hade jag inte varit så som jag hade varit, om jag inte hade haft dehär, så hade jag aldrig klarat mig levande till 22år ålder, de kan jag då säga er. Jag hade inte klarat av att leva, eller klara av allt annat som har skett runt omkring mig. Jag hade inte pallat allt de som drabbat mig, och de verkar som att de bara förtsätter. Jag behöver de. Jag blir sviken på olika sätt gång på gång, och de finns nu inte en människa som jag släppt in på min djupaste som inte har "gått bakom ryggen" på mig eller "svikit" mig på ett eller annat sätt. Om jag nu kände på de, och inte kunde bara rycka på axlarna, ta till skratt eller mitt högmod.. Hur i fan, skulle jag överleva då..?
 
De känns som jag skulle kunna go on and on, men ja ger mig här.
Jag kan se och fundera över myckert, men de är så många frågetecken än.
& jag vet inte vars jag ska vända mig..
Jag är fast i Älvsbyn, och de enda som jag har här är mina barn.
Men till dom kan jag inte vända mig med dehär..
 
 
 
 
Well well, I'm still here and I'm going strong, with a smile on my face and hidden feelings in my heart.
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ellen - Mamma & Människa ♥

Då man stannar upp och tittar tillbaka, de är då man ser hur långt man kommit, och att tiden den väntar inte på någon.

RSS 2.0