"-Det inget ser, det som bara du känner !"
Du kör på. Varje dag, hela tiden, livet. Du stannar aldrig upp. Du ser inte dagarna som passerar, de verkar som att varje dag är samma. Livet är sig likt. Du kör på. Stress, vad är stress ? Visst kan du känna att du är stresssad, men det har du alltid varit, i vad du än gjort, saker ska gå fort. Dina vänner, ja dom kanske har reflekterat att du är stress, rakt igenom, dom har kanske påpekat de. Men du känner inte av de, men dom känner din stress. Dom säger att stress kan göra dig sjuk. Du förstår ingenting. Stress är skönt, stress är en del av dig. Du blir rastlös. Du blir frustrerad och arg i trafiken. Att köa gör att du får panik. Det ska gå fort. Så du kör på. Kaos runt omkring dig, inuti dig, men de är som det alltid varit. Lungt, vad är ett lungt liv ? Finns de dom som går dagar ut och dagar in som inte har en massa problem att lösa, sina egna, eller andras. Problem, som inte tillhör vardagen. Vad gör då dessa människor ? Det vet du inte. Det verkar som ett tråkigt liv, men kanske ganska skönt ändå. Men du kör på. Livet, dagarna som du känner till dom, livet så som du känner till det. År ut och åt in. Sen..
Du gör val som du egentligen vet du inte borde, men sen vad du vet och vad du vill är helt skilda saker, så du väljer såklart de du "vill". Livet rullar på om it fortare än vanligt. Du känner så som de alltid har varit, inte av de. Känner inte av stress, du tror du vet hur ångest känns. Du tänker att, de du vet och har gått igenom genom livet, saker du har brottats med, ja de kan aldrig bli värre. Du har redan varit i de värsta. Kanske, är de så. Men vad spelar de för roll när du inte har kännt av nått av de. Du stängde av, för väldigt längesen, det har varit en räddning och en befrielse, att inte kunna känna. Du blir sen äldre och man ser saker på ett annat sätt. Du önskar du kunde känna vad dina känslor är, vilka situationer som skapar osunda känslor, eller situationer som skapar glädjande känslor. Men du kan inte, du vill gråta, falla ihop, utmattad, men sen känna befrielsen som alla säger att tårar hjälper en med. Men du kan inte. Hur slår man på, det som man en gång stängde av, en gåta jag inte kan svara på. Än iallafall..
Muren du byggt upp, bägaren du fyllt, år efter år, efter år. Folk har berättat att den kan rinna över. Något du aldrig trott på. Sen händer nått. Mycket på en gång, känslovirrvarr, förvirring. Du försöker fly, och inte behöva fundera på allt de runt omkting dig, så som du alltid gjort. Men du gör ett val, vilket leder till att bägaren exploderar, brinnande värme, bultande hjärta, rusande blod och de känns som döden står för dörren. Veckor av dessa plågor, de försvinner inte. Vad är de jag känner ? Allt som kommer fram är ångest, och panik attacker. Allt yttrar sig i detta. Rädslan för att dö, du dog inte då, du har inte gjort de än. Du kommer inte göra de. Det måste du lära dig att tro på. Men hur ? Du kan inte gå ut, du kan inte gå på affären, du kan inte vara ensam, men vill heller inte vara bland folk. Du sover, för att få allt försvinna, men först när du inser att sömnen inte dödar dig. Du kan inte se på tv, du kan inte prata om vad som helst, fel ord, startar en brinnande kamp inom dig och du får ingen luft. Det blir bättre, de är vad dom säger. Efter månader av tvivlan kan man säga att det blir de.
Efter att du tagit hjälpande händer och försöker se ditt mååendes värde och önskat att må annorlunda, det jobbar du nu för. Tiden, det tar nog hela livet. Så som livet är upp och ner. Alltid finns de lättare och svårare tider, det är hur man ska lära sig att hantera dessa som man måste lära sig. Lära sig vad känslor är, våga känna dom, och våga lära sig att göra de. Vad som är svaret och lösningen. Det måste man nog pröva sig fram med. Du har trott att du visste var ångest var.. Du har ingen aning. Du hade ingen aning och vetskapen om hur de verkligen är, gör dig ödmjuk, inför livet, efter lycka, efter att må bra. En strävan efter att hitta den bästa av den man kan vara. Livet är skört. Livet, jag vill leva det, inte genomlida det. Det exploderade över. På gott och ont vill jag hoppas att det var nån mening med det.
Sakta börjar man omprioritera. Tar bort det som bidrar till de negativa. Ta sedan avstånd från det du inte är kapabel till att hantera. Be om hjälp. Prata.Var öppen, hitta någon dom förstår. Helt plötsligt kan du inte stressa så som du är van, gör du det, får du sona för de senare. Du måste bli uppmärksam på kroppen, lyssna till vad du orkar med, och inte bara köra på så som du gjort. Du måste tänka efter, du måste göra de val som du behöver, inte de val som du vill ! Stor omställning. Men att nästan möta döden, och förstå hur skört livet kan vara, gör att du vill leva de, på ett annat sätt än förr. Back to basic, äta, sova, motionera, ta de lungt, de viktigaste först. Ett nytt sätt att leva för att du helt enkelt måste, inte för att du egentligen kanske vill göra allt de som du känner att du måste för att kunna leva så som du vill. Personer du kanske måste välja bort, förhållanden du inte kan ha, fester du inte kan gå på, vin du inte kan dricka. Var sak har sin tid, för att kunna nå vissa saker, måste ändra saker väljas bort, detta behöver inte betyda förevigt. Detta betyder att för förändring är vissa saker nödvändiga att väljas bort. Olika för olika människor, så är de. Allt beror på vad man vill. Och kanske även hur dåligt man mått för att vilja förändra. Du börjar känna att du är viktigt, det är jobbigt att inse, men nödvändigt. Du är även din egen lyckas smed, men att ta hjälp kan ibland vara nödvändigt.
Det finns inget att värdera i denna text, man förstår den hur man vill, eller inte.
Kommentarer
Trackback
