Nu har ja fått till lösenord, känns bra & det kommer få fortsätta vara så. Jag vill gärna kunna vara "offentlig" så att vem som helst lättare ska kunna läsa. Men efter mycket prat om att jag hört folk som läser säga att jag bara vill ha uppmärksamhet, att jag inte tänker eller känner så som jag skriver, det gör mig grymt förbannad, när jag med största ärlighet & öppenhet men även med ett motstånd försöker berätta min historia, mina tankar & känslor & ge vidare till andra som kanske kännt lika & försöka visa vem jag är. Sen när jag hör att de rings från en som läst min blogg till en annan för att dom tolkar nått jag skriver på ett visst sätt & ja men ni förstår.. Det är min blogg som jag först & främst skriver för min egenskull & allt ur mitt perspektiv. MITT ! Nåväl, jag behöver inte gå in mer på det. (:
Jag vet att ni har kännt att de är nått som har varit fel, jag vet att ni fått känna allt de som jag burit på, jag vet att ni har sett de onda som jag har i mig. Jag vet att ni har kännt en osäkerhet, jag vet att jag inte längre kändes som någon som kunde ge er trygghet. Jag ser nu, att jag inte kunde förmedla den kärleken som jag ville och som jag försökte, jag vet att de kändes obehagligt. Jag vet de nu. Jag vet att allt ni gjorde, var för att få mig att förstå, att få mig att känna annat än de svarta som ni kunde känna fanns i mig. Jag kan nu se, att alla gånger ni dragit i mig, bett mig komma, fått utbrott, kastat saker, vägrat släppa taget om min hand, vägrat lämna min famn, var för att ni försökte få mig att förstå, hitta tillbaka, och se er, ge er de ni behövde, ni försökte väcka, de som ni inte kunde känna från mig, just då, till liv. Kärlek och trygghet. Hur ni än försökte så kunde ni inte väcka mig, hur än ni gjorde, så var "jag" borta. En av de viktigaste personerna fanns där, men var ändå en främling. Jag vet att och jag förstår att ni slutade med dessa försök tillslut. Jag förstår att ni inte ville komma hit, jag förstår.. Jag förstår. Jag förstår att ni kännt att ni varit ivägen. De har aldrig varit så ! De är inte ni som har varit ivägen, de är de andra som jag har i mig, som tog över mig, som har varit ivägen. Jag vet att de måste ha varit förrvirrande och jobbigt då jag sen "försvann" helt så länge. Men jag kommer att försöka gott göra er resten av livet.
Jag vet även nu, att jag är annorlunda, jag närmar mig. Jag känner att jag kan ge er, en liten del av allt de som jag vill, jag känner och ser att ni känner de. Jag kan även ta emot allt de jag får från er. Jag är med nu, jag är här, jag är i nuet, jag ser och jag känner med er. Ni känner de. Ni känner att jag är påväg tillbaka. Ni kan sitta tryggt i min famn. Jag känner när ni ger mig kramar, när ni stryker mig på kinden och säger "min mamma". Jag känner nu att ni håller min hand med trygghet, inte av rädsla. Ni kan leka ensamma, medans jag diskar, ni vet att jag inte kommer att försvinna. Jag känner och hör när ni pratar med mig, när ni ser på mig, när ni skrattar med mig, när vi skrattar tillsammans. Jag kan ha regler och säga nej, för jag är lugn och sakligt, ni känner att de är jag. Ni lyssnar och ni vet att de är med kärlek, ni accepterar de jag säger och reglerna jag har. Jag känner hur ni kryper upp båda två i min famn och vi läser en bok, jag känner att ni känner, att de är vi. Att de bara är vi nu. Jag känner hur ni kommer och lägger er i min säng på morgonen, jag känner att ni vill vara där, jag känner att ni myser. Ni sover i era egna sängar, och ni sover hela nätterna, ni känner nu trygghet här.
De kommer stunder..
Ni stryker mig i håret och ler mot mig, "mamma". Ni kan styka så försiktigt ibland, och titta mig så djup i ögonen, länge, sen ler ni, och säger bara "mamma".. Jag svarar med att, ja, det är jag. Innan ni skrattar till och springer iväg för att leka. Jag känner dessa ögonblick med hela kroppen. Ni påminner mig, ni bekräftar mig med att, nu är du här mamma, nu är du med, som att ni ska få mig att veta, att ni känner de. Att ni älskar mig och tycker att jag är bra, att ni är glad att jag är tillbaka. Jag känner hur ni bekräftar mig med sånna ögonblick, att ni ser, att de är bara jag nu. Att jag ska förstå att ni känner, allt de som jag ger, att ni tar emot, och att ni ser att de är jag,
Eran Mamma.
Jag känner att de börjar komma, jag kan ge, och jag kan få. Jag börjar mer och mer vara här i nuet och jag deltar i mitt liv. Jag svävar inte iväg som förr, jag är med, även om jag ibland kan försvinna, men bara för en kort stund.
Jag känner att jag känner nått, de är saker som händer och som kommer fram. Jag tar tag i de stunder som jag förr inte klarade av och känner med hjärtat. De ger mig energi. Jag kan känna lugn och jag är sansad.
'
Jag kan ge och jag kan få. Nu genom att jag bara är, genom att jag känner mig bättre, mår bättre, så ser jag de hos er. Jag kan känna de jag har missat många gånger, jag kan vara i stunderna med er.
Jag känner kramarna jag får, jag känner när ni smeker min kind på morgonen.
Jag älskar er mina barn & föralltid är de vi.
Hade tänkt att jag skulle ladda upp nå bilder, men de ville sig minsann inte så då får jag ta de en annan gång.
Men annars då..
Ja de rullar på här hemma, twinsen växer så de knakar, och tänder har dom fått också. Nyårsafton hade Levi helt plötsligt två små tänder nere, sen 5dagar senare hade Kevin en nere, sen efter bara nån dag så hade även han två (: Dom är så fina och duktiga. Nu äter båda två så himla bra, skönt !
Sen så fick vi åka in för ett tag sen med Levi på sunderbyn, då han andades väldigt konstigt och ansträngt. Sen då ringde vi in till sunderbyn, och mitt inatten begav sig Oskar och Levi i bilen till sunderbyn. Medans jag var hemma med Kevin som låg och sov. Dom fick stanna i två dygn, och han har fått medecin, dom tror de kan vara lite astma. Men de finns i släkten och jag hade de då jag var mindre, bara hoppas de går till sig.
Sen i torsdag var de Kevins tur att besöka sunderbyn. Vi hade dock en remiss, så inget akut.
Dom satte in en kateter och sen begav vi oss upp till röntgen, där dom tog en massa bilder, och höll på.
Han var så himla himla himla duktigt, dom sa till och med att de brukar vara väldigt ovanligt att barn och så små, låter folk hålla i dom. (Så att han är stilla då bilderna tas) Och de tog ju en stund minsann. Då dom satte in katetern som inte alls var de lättaste så var han så himla duktig då också, lite gnäll, men de gick så bra. Han åt till och med medans dom hedde in slangen i urinröret och in i urinblåsan, de tog också ganska tiden, då de vart fel, och, den åkte ut ! De ska ju inte vara så skönt de där tycker man. Men vilken himla duktig kille. Jag kan inte umgå att känna mig stolt över han (: Så nu inom en vecka ska vi förhoppninsvis få svar, och hoppas att refluxen vuxit bort, så att han slipper en opration, och medecinen han har ätit i flera månader. Lille vännen..
Ja de var en lite snabb update iaf (:
Snart blir de ut med vagen och lunch på all mecan med mamma !
