"-Acceptera - förändra och sluta gnälla!"
Psykisk ohälsa fan vilket ord, ett jävligt laddat ord ! Inget som jag använder mig av faktiskt. Alla har vi haft våra dippar här i livet, vissa perioder kan vara jobbigare och visst har vi trott att bakisångest var den värsta av känslor. Visst har vi kännt, att när den där relationen inte fungerar som vi vill är livet skit, och när han som vi är kär i inte vill ha oss, är de då livet ska gå under, vi frågar oss själva i själömkan, kommer jag klara dehär ?! Vi har alla tyckt synd om oss själva när vi varit sjuka och när våra vänner inte bryr sig så som vi vill. Självömkan känner vi nog alla till, eller kanske vi inte vet om att det är just de vi gör. Gnäller och självömkar, att det är så jävla synd om oss, och ofta är de för något vi anser att en annan person gjort mot oss. "Hur kunde hen säga/göra så mot mig", Ja kanske hade denne person ett behov av att tala ut, och få kunna säga ut sina känslor. Hur vi sen reagerar på det, det kan bara vi bestämma.
Jag har upplevt alla dessa saker i livet, trott att detta var slutet. Men vad har jag gjort åt det ?
Har jag slutat dricka för att slippa ångesten dagen efter - Hmm Nej typ ibland. Har jag tagit kontroll över situationen och satt stopp för den där relationen som jag ändå bara säger mig bli sårad i ? - Ehhm, nej inte i tid iaf ! Har jag funderat på vad man kan göra annorlunda för att få ett annorluna resultat - Eh, egentligen inte, små meningslösa försök för att sen gå tillbaka till hur de alltid har varit. Har jag tagit ansvar för mig själv och mitt måeende ? Nää. Inte så mycket som jag hade kunnat.
Såhär har livet i princip sett ut, man gnäller, men gör it mycket åt saken, ändå anser jag mig gnälla rätt lite, alltså jag är mer sarkastisk med humor, än att sitta och självömka, självömkandet gör jag när ingen ser (;
Ändå tills för ca 8 månader sen. Då hände något. Jag drabbades av panikångest och det har nu utvecklats även till GAD. Mitt oförmåga att ta personligt ansvar över mig själv har alltså lett till detta, det är ingen annans fel, utan mitt. Men där i allt så kännde jag att fan, nu är de dags att göra allt jag kan ! Jag vägrar att må såhär. I början trodde jag att jag skulle dö, hela tiden, dygnet runt. Man måste uppleva det för att förstå. Jag trodde själv att jag hade haft ångest tidigare, och jag kan bara säga.. Ehh nää. Jag gick till vårdcentralen, blev hemskickad med panikångest, (det går över). Mamma hjälpte mig ringa vidare för vid dehär tiden kunde jag själv inte göra nått. Mer än att hålla i mig. Jag kunde inte äta, inte sova, inte se på tv, inte prata om vad som helst, för att det kunde utlösa en panikångest och jag var övertygad om att fan nu är de över. Jag fick tid på piteå lasarett och satt där, och höll i mig och kände hur ångesten jävlar pulserade genom kroppen. (Kommer detta någonsin gå över) Bröt ihop och försökte mellan tårarna berätta hur de var för just mig. Jag skämdes där jag satt och tårarna rann framför läkaren.. Jag gråta.. Pinsamt. Men det var så jävla fruktansvärt, jag kände där och då att jag är fan beredd att göra allt, ta mitt ansvar och fan ta tag i dehär. Fick olika medeciner jag skulle pröva, svaga sådana som har hjälp mig när de var som värst men som jag nu slutat ta. Jag är känner att medeciner är inte lösningen för mig, men det hjälpte mig i början. Sen har jag, själv, börjat med mindfullness, spikmattan, massage, skiver nästan varje dag, går hos en kbt och samtalskontakt, har gått en ångestkurs, slutat dricka. (har man ångest och fortsätter supa, så får man skylla sig själv om de it blir bättre, faktiskt. Det är nog bland de värsta man kan göra om man mår dåligt.) berättar om det för dom som jag har ikring mig, för att det lättar om folk vet. Berättar fakta, inte gnäller. Det är ingen ide att gnälla, nu är de såhär och de är bara acceptera och göra det man kan för att de ska bli bättre. Folk har sagt till mig att "släpp de bara".. Eh ja hade jag kunnat de så hade jag såklart gjort de, vem fan vill ha de såhär ? Men vissa anser att det inte är på riktigt, för att de inte syns utan på. Men de får stå för dom, jag vet ju själv.
Fakta, att skaffa sig fakta har varit viktigt, läser fortfarande om detta på nätet, för att förstå att det är just ångest jag har och inte, hjärtproblem eller hjärntumörer. Det är ett jävla hypokondriliv man får. Jag känner precis allt som händer i kroppen, sånt som andra inte lägger märke till. Jag hör pulsen i öronen, det knäpper i en muskel, hjärtat slår ett dubbel slag, det pirrar i örat, i ryggen, knaka de i nacken nu ?
Ja ni hör ju, de är förjävligt ! Men det blir bättre, som tur är (:
Man kan inte förstå hur det är att ha panikångest när man aldrig haft det, jag trodde jag visste, men när de drappade mig så insåg jag att nä. Jag visste inte alls. Man kan ju nu googla och läsa om dehär om man vill.
För vems ansvar är det att mitt liv är så som jag vill. jo mitt, inte mina kompisars, inte min familjs, inte min killes och inte regeringens anvar, det är mitt ansvar. Och är jag inte villigt att göra handlingarna utan bara sitta och gnälla, ja då får jag ha de såhär. För vem faan vill må dåligt om man kan göra nått åt saken..? Lättare sagt än gjort ? Ja eller handar de bara om att du måste ta ett beslut ? Det anser jag. Sen ska man även be om hjälp, men beslutet måste man ta själv ! Peace !
Kommentarer
Carro
Du skriver helt underbart! Huvudet på spiken liksom. Precis sådär har jag haft det, de tog 9 månader för mig att få hjälp via vc. Jag trodde jag skulle dö, jag trodde jag skulle tappa allt pga min ångest och panikångest men när jag var nere på botten fick ja min hjälp. Jag fick gå i kbt och gå på andningsövningar, jag fick även medicinering. Nu mår jag hur bra som helst. Visst kan det komma en svacka men dom är hanterbara nu. Kram till dig ❤️
Svar:
Cpsoet
Carro
Jag tror det är många som har haft någon form av ångest/panikångest men det är inte så att man pratar om det. Det verkar vara lite tabubelagt. Jag är nästan glad att jag fick gå igenom allt. För den människa jag är idag trivs jag så himla bra med. Jag har som hittat mig själv och fått gått igenom min tunga ryggsäck. När jag väl började må bra igen insåg jag ju att det inte bara är 9 månader jag mått dåligt utan större delen av mitt liv och nu har jag äntligen fått livet tillbaks. Hoppas att du också får känna den känslan och att du får den hjälp som du behöver.
Trackback
