"-My dad broke my heart way before any boy had the chance to!"
Sitter och ser serier och en massa tankar slår mig, mönster. Följer vi ett mönster genom livet. Jag kan nästan garantera att om vi granskar vårat förflutna, med de, våra förflutna pojkvänner eller mansvänner så finns det nog en röd tråd. Jag kan inte slut att fundera varför de alltid slutat på samma sätt för mig, det har alltså slutat innan det ens börjat.. Fick mig en tankeställare när jag hörde "daddy issues"
Kan det vara så att mina erfarenheter av män baseras på mina erfarenheter av min pappa &, kommer detta förevigt lägga grunden för vilka män jag stöter ihop med genom livet, & -
Kommer jag alltid att ha problem med män?
Det som börjar som en bra och ljus historia slutar alltid med att det jag som står ensam kvar. Uppriven, övergiven och med ännu en reva i själen. Jag har ett problem att fastna för de som jag vet, inte vill det jag vill, inte har samma mål och som inte är villig att ta det steget längre. Trots att jag alltid vet detta långt där inne, så stoppar jag inte mig själv där, jag låter saker och ting pågå tills.. Det är liksom försent och jag slår ner på mig själv, när de så välbekanta spelas upp ännu en gång. Någonstans i denna röra kan jag inte komma ifrån att det är jag som är den gemensamma nämnaren i alla dessa "relationer" som gått snett. Sätter vi ibland käppar i hjulen för oss själva med flit? Tror vi kanske inte att vi förtjänar annat? Är våra skadade realtioner till våra fäder boven i dramat? Måste vi förlika oss och förena oss med den första besvikelen resulterat av en man, våra fäder. Innan vi kan vara redo att låta mönstret brytas?
Good guys, bad guys, det spelar liksom ingen roll. Mönstret och våra olika tankegångar gör att det tydligen alltid slutar på samma sätt. Jag tänkte för ett tag sen att jag kanske var påväg att bryta mitt mönster, helt utan att det ens var meningen. Jag stannar där och säger bara att nä..
Summa sumarum hur fan det då nu än är, och vad som är då problemet, jag ellet männen, så måste jag säga att såhär efter drygt 4 år av alone time så känner jag mig gode less. Men det ska man egentligen inte gör, eller man får inte säga de iaf, man får inte sakna någon att dela tillvaron med och man får liksom inte sakna känslan av att vara kär eller ha den kärleken besvarad. För då gnäller man ! Ni som har man får ju gnälla på dom så kan it vi andra få gnälla av avsaknaden från dom?
Folk säger till mig, att ja men skaffa en bara? Eh jaha ja jo hade de nu varit så enkelt hade jag nog haft 72 st i källaren redan. Men där har vi ju en annan grejj, jag måste känna något, vilken är ett annan problem, för här känns de it så himla lätt. Om det då inte är så att man ska bli avvisad, och vet om de. För då jävla känner man en jävla massa. Jag känner allvarligt att jag fan skiter i dehär nu. Men jag behövde skriva av mig. & vänner, nej jag vill fan it ha en till vän !
Kommentarer
Trackback
