"Du har ingen väg gått & ingen backe mött, Ellen." -Farmor
Jag har lärt mig att man måste ta ansvar för allt själv, de stämmer. Sårar någon mig, är de jag själv som väljer hur jag ska hantera det & mina känslor kring de, vad än som sker så är jag ansvarig för hur jag själv ska reagera eller hurvida jag ska låta saker som andra människor runt omkring mig gör, påverka mig. Kan inte de också vara en anledning till att man inte vill gräva i saker. Känner man verkligen att, ja nä nu ska ja ta ansvar för dehär som på nått sätt tydligen satt ett spår hos en, när jag egentligen vill skylla på någon annan. Alla har vi ett val gällande allt. Men, den regeln börja ju inte gälla förrens man är "vuxen". & när man klassas som de är ju tydligen olika. Vissa saker har jag då fan it valt men vad kan man göra åt de, acceptans! Jag har accepterat, eller mest bara it brytt mig, stängt bort saker, men de känns som att nu är ja fan less att acceptera en massa jävla skit som ingen jävel kan eller tänker ta ansvar för. Tanken på sånt kan göra mig arg. Det är bara du som kan förändra ! Jå, men ta förfan & förändra nå som du it ens vet vars felet sitter eller vars du ska börja. Förändra nå, medans myndigheter kastar fan skit över dig, bara för att du har absolut ingen annat jävla val än att gå dit. Jag satte inte mig själv i den sitsen, jag vart som tidig tonåring presenterad & inlindad idedär, utan val ! Sen har jag satt mig själv i skiten många gånger, men ingen kan då komma & säga att jag inte tar/tagit ansvar, eller står för det som jag gjort, små som stora saker. Är jag otrevlig, ber ja om ursäkt om jag anser att de är nödvändigt & gör fel saker ut över fel personer försöker jag rätta till de. Försöker vara en bra vän mot människor som ser & uppskattar mig & tar förnedringen av att kunna dela med mig av saker för att kanske hjälpa någon annan. Men mest av allt så måste jag nog hjälpa mig själv, för annars hade jag omöjligen skrivit dehär nu.
Sen finns de något som gör mig så förbannad att jag ibland it kan sova på timmar. Det är att de är skillnad på person & person, där kan jag dra upp mycket, mem lämnar de till ett annat inlägg.Ibland funderar jag på hur länge detta ska pågå inom mig innan jag fan tar en k-pist & skjuter ner folk. Såklart gör jag inte de, men någonstans finns en rädsla för att hur fan ska allt bli, hur ska jag klara av allt de som förväntas av mig. Ska ja bara leva med att känna sånhär ilska, var & varannan kväll hela livet, för att jag omöjligen kan ta reda på varför. Är de ilska ? Det tror jag inte, det är nog en stor förbannade sorg, men det vägrar jag ta på, ja klarar inte av att vara ledsen, än mer att få reda på vad de är jag ens är ledsen över! Ah, de är skevt & lättare sagt än gjort. 
Sen är de ju kanske svårt att bli tagen på allvar när man skrattar & ironiserar bort allting, men allvarligt, va ska man annars göra, när man för längesen har slutat att förvånas? Men saker & ting blev som de blev & inte som de skulle, de tar jag då fan inte ett ensamt ansvar om.
Kommentarer
Trackback
