-"Some good times - Some bad times - Some new times!
På nått sätt känns de äntligen som att jag vet vem jag är i livet, eller kanske vem jag vill vara. Omän mycket är ovisst så känns de ändå som att jag är på rätt väg, med rätt mål & rätt prioriteringar. När jag var 15, eller till och med 18, så trodde jag att jag skulle ha mitt liv klart för mig vid denhär åldern. Jag skulle ha kille, hus, fast jobb, kanske barn och mitt liksom på de torra, jag skulle som vara klar.
Riktigt så blev de ju inte riktigt, kille, hade jag, hus hade vi (han) och barn skaffade vi, tvillingar faktiskt. Men jag gick gymnasiet då efter att hoppat av och börjat om, alltså ingen klart gymnasieutbildning, ingen aning om vad jag skulle bli, när mina planer om att komma in på frisör gick i stöpet.. Jaha, sen då. Sen dess har de hänt jäkligt mycket, bra, roliga, dåliga och tråkiga saker, men allt har liksom lett mig hit där jag är nu. Som sagt, de finns många frågetecken, men ändå känner jag mig på rätt väg, vägen som är rätt för mig. Omnän det inte alls ser ut så som jag trodde för några år sen. Men de är väl just de, ens val i livet gör att förutsättningarna ändras, och jag måste säga att jag är tacksam för mitt förflutna. Tacksam för att allt har hänt så som de har hänt i den tid de har skett, lite tur i oturen liksom. Annars kanske jag hade suttit där, 40 år, och då kommit på att, "såhär vill jag inte leva mitt liv" Det är aldrig försent att göra ändringar i livet. Men alltså jag känner mig otroligt glad över att jag insett detta nu, Vilken absolut inte betyder att saker kan ske och dåliga beslut kan tas.
Men är de nått tragiskt jag lärt mig så är de att, man (jag) måste må helvetes dåligt innan, och känna att livet kan fan tas ifrån en innan villigheten att göra allt för att måbra infinner sig, och leva så som man vill, innan man förstår vikten av att ta hand om sig själv. Att värdesätta rätt saker, så som vänner, familj och framför allt en själv. Är det något som jag tagit förgivet så är det mig själv. Vilket resulterar i en spiral av att annat också tas förgivet. Allt börjar med en själv och värdesätter jag inte mig själv, vad värdesätter jag egentligen då ? Valen jag gör, när jag inte bryr mig om mig själv, är sällan bra, vilket leder till mer destruktiva val, allt från umgänge, matvanor, relationer och flykt i livets dryck.
Det finns inget att göra så - så vi dricker en bärs. Jag har slutat dricka.
Varför ?
Jag mår dåligt av det.
Det är jävligt dyrt.
Dyrbar tid går åt att planera & vara bakis.
Beroende genen finns i båda släkten - Bespara min barn att ha sprit kring sig i hemmet.
ALLT är precis likadant som när jag var 16 år !!
Jag blir alltid så jävla full & minns ingenting.
& en sak till JAG VILL INTE dricka helt enkelt.
Mitt val med att sluta dricka är helt och hållet baserat på att jag mår så jävla dåligt av de i längden och då spelar de ingen roll om jag dricker en gång i månaden eller varje chans jag kan ta när jag inte har barnen eller har barnvakt, mängden spelar som ingen roll för mig. De blir ändå förjävligt, och tar pengar från vad jag hade kunnat lägga på min familj, och ger mig dåligt måeende efter som att alkoholen i sig framkallar de för mig. Ja och såklart även om jag gör saker jag ångrar eller skämmer ut mig i fyllan, de känner vi nog alla igen (:
Men såklart så har det varit JÄVLIGT ROLIGA stunder (: Det är mer på senare år det slutat vara kul. 
Sen känner jag att jag är skyldig mig själv att må så bra som möjigt och därför välja bort de saker som försvårar detta. Sen känner jag för egen del att jag har en skyldighet mot mina barn. Så som de ser ut nu men alkohol och droger så jäkla långt ner i åldrarna så känner jag att jag personligen kan göra vad jag kan för att inte "uppmuntra" eller ha skiten hemma iaf. Detta är inget som jag går och predikar för folk eller menar att för att man har barn så ska man inte dricka eller att man är en dålig förebild då. Absolut inte. Det är ett helt personligt val jag gör och som jag anser passar mig bäst.
Jag är absolut inte guds bästa barn, men jag anser att alla kan göra om och göra rätt. För min del handlar de att gottgöra för de 4-5månader som jag inte fanns där för mina barn som jag borde ha gjort. Skuldkänslorna lär nog aldrig riktigt försvinna för den tiden, men som sagt.
Man kan gärna uppfattas som tråkig när man väljer bort de så självklara svenska supandet, men ja det får jag väl ta då. Samt att man förlorar många "vänner", men ja det handlade väl mer om ett gemensamt intresse, som gjorde att man umgicks. Lite sorligt men de är ju så. Sen så uppmanar folk att de är ju bara gå på fest alt, krogen nyker! Ja men asså hallå? Det är nog jobbigt att disskutera med onyktra människor när man själv är full, ska jag nu måsta stå ut med de nykter? Nej tack. Middagsbjudningar, nä det blir man inte heller bjuden på längre, ja de tar jag också. Man väljer bort, och med det väljs man också lite bort. Men de må då vara.
Ja mår ganska bra här hemma en lördagkväll, och ser dumma mej 17 gånger med barnen och går och lägger mig 21.00 för att stiga upp kl 6.00. JA de känns faktiskt himla bra & jag har de gärna så.
Livet är fullt av möjligheter och jag är glad att jag slipper slösa en viss del på minneslösa kvällar och bakfulla mornar (: Peace !
"-Om jag är Kär ? Nej tack inte nu längre!"
Kvinnofenomen. Vad är det som gör att vi kvinnor, kan ändra hela vårat liv för en man ?! Helt allvarligt, vi har inga problem med att prata med våra vänninor och tycka att förhållande är förjävligt, för att hanen i relationen, gör för lite, gör för mycket, inte bryr sig, tar sig egna friheter, och visar ingen som helst empati för våra känslor. Där bland kvinnokämparna talar man ut,"att nä nu får de vara nog, jag ska minsann säga och blir de ingen ändring, kan han fan dra" Jajust de ja ! DU ska fixa och få relationen att bli mer jämnlik och få din partner eller ditt ragg att bli lyhörd inför dina behov. Vi peppar dig att ta steget att tala ut. Du har siktet inställt och självförtroendet är i topp.. Sen n går man hem till sitt och allt är som vanligt. DU säger inte ett skit. Kanske kan du ta dig än ett lamt försök att säga nått som varken går in hos han eller ens handlar om vad det är du egentligen vill förmedla.
Vi ändrar, umgänge, vi ändrar rutiner, vi ändrar hur vi äter, vad vi gör och vad vi inte gör. Allt för denna människa som inte ser hör eller ens lägger märke till alla ansträningar du gör för att han verkligen ska se dig och tycka du är fantastisk. Vi ändrar ju för fan till och med våra värderingar. "Du skulle aldrig vara med nån som behandlar dig sämre!" NÄ! Och ändå står du här och är kär i en idiot som du tappert gör allt för, så att denna ska vilja ändra sig för dig. Men nej, denna förvandling kommer inte att ske. Och sen när du inte har något kvar att ge och han är färdig med dig så lär de ta månader innan du bli i närheten dig själv igen. Sen om du då skulle få chansen att påpeka att du blivit sårad, så tar det garanterat hur i helvete. DET ÄR DITT EGET FEL !
Det är ditt fel att du blivit kär, inte hans. Det är ditt fel att du fan försöker ändra hela hans person så de ska passa dig. (när du egentligen bara hoppas så innerligt att de ska kunna bli en fantastisk relation & försöker göra allt så att de ska funka.) Det är ditt fel ! SÅ fuck you !
Vad är det med oss som tror att vi verkligen är kär i den här snubben ? Snubben som inte kunde bry sig mindre ? Nä precis. Du har ju ett självskadebeetende som gör detta mot dig själv, en människa med självkänsla och som vet vad dom vill i livet skulle än sällan låta detta ske så tydligt som de faktiskt sker för dig. Illusionen om att du och denna badboy skullel få en lysande framtid tillsammans, det är just de, illusion. Och ju mer månaderna går eftersom att han gått sin väg, kommer du att inse detta, för när du ser verkligheten för vad den är, vad du är, vad han är, vad du vill, vad han vill, vilka ni var tillsammans.
Hopp&förtvivlan Fet&smal upp&ner. Det är vad de blir.
Men dessa små stunder då, när han verkligen väljer att tillbringa en enda dag med dig istället för något annan.. Ja de är så hoppet tänds om och om igen. Innan de åtetgår till att du väljs bort, och du väljs in, så vida de passar in i denne fantastiska mans tidschema och planering..
Men när du tar slut, så ser du.
Så kommer detta ljus gå upp. Verkligenheten är kanske inte alls så som du trodde den var när du var mitt i det. Ville ni samma saker ? Tänkte ni om samma framtid ? Hade ni några gemensamma mål ? Nä. Du var bara patetiskt förlorad i denna onskefulla känslostorm som tömde dig helt på all livsenergi. Vi hoppas du lärt dig nu !? Ingen är vi perfekt.
Men är de verkligen så att vi får skylla oss själva om vi blir kär ? Det måste väl andra krävas två.
Janä alltså Kvinnor ! Ta er i kragen och var it så jävla mesiga, vi är så mesiga mot männen som behandlar oss som vem som helst, att vi tappar helt bort vilka vi egentligen är. Accepterar saker som vi aldrig hade accepteratr framför våra vänner.. Och de, det är bara fel.
