"-Ibland är det fan bara jävla förjävligt!"
Fyfan, fick ett jävla psykbryt nyss & känner att ja måste fan skriva av mig.
Ungarna har varit sjuka från och till i över 2 veckor. Ett akutbesök och en lassa vistelse senare har vi nu då fått utskivet, medecin ! Jahmen amen på det då. Tablettform. Vad jag än gör så tar it ungarna medecinen, å ja känner bara att jag orkar fan it med ! GÖR DET BARA - SVÄLJ ! Men nä.
Känner hur de kokar inom mig av utmattning och jag rycker åt mig en vattenflaska och stampar in i köket och fan sylar den i golvet ! Pang, vatten överallt. Ber barnen gå in i rummet och leka eller nå. Jag börjar städa i vrede. Sen går de över. Varpå jag tar ett djupt andetag ! Vattnet ligger som ett hav i köket än. Jag skiter i.
Läste om iska igår. Man ska inte hålla den inne, och hjälpte det mig att syla en flaska vatten i golvet och tokstäda i argen, så let it be ! Fan rätt skön känsla ändå. Man måste få bli arg. Jag är inte arg på att barnen är sjuka. Utan bara på hela situationen och känner typ utmatting och galenhet av att sitta instängd såhär. Men det är väl lite sunt ändå.
Ungarna är sjuka och man isoleras hemma, sen far dom och jag blir sjuk, och isoleras hemma, sen kommer dom tillbakak och är fan fortfarande sjuka.. Vab, snor, tvätt, städ, tvätt, piss, alvedon, astmaspray och så lite ångest på de då. Nä det var nyttigt att ja kände ilska. Malande irritation, det förgiftar, medans ett vredesutbrott faktiskt kan förlösa. Fan känns rätt skönt nu efter åt, som att jag skulle vilja sova lite.
Nä ibland blir man fan jävla less på situationen helt enkelt ! Får hoppas man får nå pengar denhär månanden men med allt vabbande så säkert inte, och då är de ju då jävlat kört!
"En liten del av ångest!"
Började att se en film. Pang bom så kommer ångest påslaget på det värsta av sätt. Yrsel, dimmig syn, hjärtrus, och magen gör upp ror. Samtidigt som det känns som att jag håller på att brinna upp, och fingrarna domnar. Dessa påslag är de värsta. Just när huvudet snurrar iväg. Attacker som enbart innefattar kroppsliga sensiationer, är lättare att hantera än när huvudet försvinner iväg. Känslan av att jag kommer bli galen på rikt, är ingen känslan utan mer en självklarhet. Försöker återta kontrollen, när jag försöker komma ihåg att jag ska möta känslorna inte fly dom. Lättare sagt än gjort. Sitter, står, går, ligger, lyssnar på lite meditation, andas, messar en kompis.. Försöker återta någon slags kontroll, nä börjar ögat hänga nu.. Öhh. Var skärpt, koncentrera dig ! Tänker efter vad det är som gör detta. Var de filmen, frånvaro från skolan för att jag vabbar ? CSN ? Pengar ? Kommer de bli problem. Inre stress. Håller i mig. Det är bara ångest, jag blir inte galen. .. Eller ? Tänk om ! Meditation var de ja. Acceptera, låt känslorna vara så som de är, låt det vara.. Känner sakta hur de lättar. Tillsist försvinner det.
Då tycker man ju att jag ska kunna släppa det. Men nej. Känslorna och katastroftankarna är fortfarande kvar trotts att det värsta av ångesten lagt sig.. Vara i nuet, var de ja ! Det måste jag träna på. Släpp de bara.. Det säger jag ständigt till mig själv, och jag hoppas att jag tillslut ska kunna reagera och lyssna till mig själv omedelbart. Ett sånt här ångest påslag kan förstöra flera dagar för mig. Jag går i min bubbla liksom.
Låta det ske, sen låta det gå, som moln på himlen !
Då tycker man ju att jag ska kunna släppa det. Men nej. Känslorna och katastroftankarna är fortfarande kvar trotts att det värsta av ångesten lagt sig.. Vara i nuet, var de ja ! Det måste jag träna på. Släpp de bara.. Det säger jag ständigt till mig själv, och jag hoppas att jag tillslut ska kunna reagera och lyssna till mig själv omedelbart. Ett sånt här ångest påslag kan förstöra flera dagar för mig. Jag går i min bubbla liksom.
Låta det ske, sen låta det gå, som moln på himlen !
"-Acceptera - förändra och sluta gnälla!"
Psykisk ohälsa fan vilket ord, ett jävligt laddat ord ! Inget som jag använder mig av faktiskt. Alla har vi haft våra dippar här i livet, vissa perioder kan vara jobbigare och visst har vi trott att bakisångest var den värsta av känslor. Visst har vi kännt, att när den där relationen inte fungerar som vi vill är livet skit, och när han som vi är kär i inte vill ha oss, är de då livet ska gå under, vi frågar oss själva i själömkan, kommer jag klara dehär ?! Vi har alla tyckt synd om oss själva när vi varit sjuka och när våra vänner inte bryr sig så som vi vill. Självömkan känner vi nog alla till, eller kanske vi inte vet om att det är just de vi gör. Gnäller och självömkar, att det är så jävla synd om oss, och ofta är de för något vi anser att en annan person gjort mot oss. "Hur kunde hen säga/göra så mot mig", Ja kanske hade denne person ett behov av att tala ut, och få kunna säga ut sina känslor. Hur vi sen reagerar på det, det kan bara vi bestämma.
Jag har upplevt alla dessa saker i livet, trott att detta var slutet. Men vad har jag gjort åt det ?
Har jag slutat dricka för att slippa ångesten dagen efter - Hmm Nej typ ibland. Har jag tagit kontroll över situationen och satt stopp för den där relationen som jag ändå bara säger mig bli sårad i ? - Ehhm, nej inte i tid iaf ! Har jag funderat på vad man kan göra annorlunda för att få ett annorluna resultat - Eh, egentligen inte, små meningslösa försök för att sen gå tillbaka till hur de alltid har varit. Har jag tagit ansvar för mig själv och mitt måeende ? Nää. Inte så mycket som jag hade kunnat.
Såhär har livet i princip sett ut, man gnäller, men gör it mycket åt saken, ändå anser jag mig gnälla rätt lite, alltså jag är mer sarkastisk med humor, än att sitta och självömka, självömkandet gör jag när ingen ser (;
Ändå tills för ca 8 månader sen. Då hände något. Jag drabbades av panikångest och det har nu utvecklats även till GAD. Mitt oförmåga att ta personligt ansvar över mig själv har alltså lett till detta, det är ingen annans fel, utan mitt. Men där i allt så kännde jag att fan, nu är de dags att göra allt jag kan ! Jag vägrar att må såhär. I början trodde jag att jag skulle dö, hela tiden, dygnet runt. Man måste uppleva det för att förstå. Jag trodde själv att jag hade haft ångest tidigare, och jag kan bara säga.. Ehh nää. Jag gick till vårdcentralen, blev hemskickad med panikångest, (det går över). Mamma hjälpte mig ringa vidare för vid dehär tiden kunde jag själv inte göra nått. Mer än att hålla i mig. Jag kunde inte äta, inte sova, inte se på tv, inte prata om vad som helst, för att det kunde utlösa en panikångest och jag var övertygad om att fan nu är de över. Jag fick tid på piteå lasarett och satt där, och höll i mig och kände hur ångesten jävlar pulserade genom kroppen. (Kommer detta någonsin gå över) Bröt ihop och försökte mellan tårarna berätta hur de var för just mig. Jag skämdes där jag satt och tårarna rann framför läkaren.. Jag gråta.. Pinsamt. Men det var så jävla fruktansvärt, jag kände där och då att jag är fan beredd att göra allt, ta mitt ansvar och fan ta tag i dehär. Fick olika medeciner jag skulle pröva, svaga sådana som har hjälp mig när de var som värst men som jag nu slutat ta. Jag är känner att medeciner är inte lösningen för mig, men det hjälpte mig i början. Sen har jag, själv, börjat med mindfullness, spikmattan, massage, skiver nästan varje dag, går hos en kbt och samtalskontakt, har gått en ångestkurs, slutat dricka. (har man ångest och fortsätter supa, så får man skylla sig själv om de it blir bättre, faktiskt. Det är nog bland de värsta man kan göra om man mår dåligt.) berättar om det för dom som jag har ikring mig, för att det lättar om folk vet. Berättar fakta, inte gnäller. Det är ingen ide att gnälla, nu är de såhär och de är bara acceptera och göra det man kan för att de ska bli bättre. Folk har sagt till mig att "släpp de bara".. Eh ja hade jag kunnat de så hade jag såklart gjort de, vem fan vill ha de såhär ? Men vissa anser att det inte är på riktigt, för att de inte syns utan på. Men de får stå för dom, jag vet ju själv.
Fakta, att skaffa sig fakta har varit viktigt, läser fortfarande om detta på nätet, för att förstå att det är just ångest jag har och inte, hjärtproblem eller hjärntumörer. Det är ett jävla hypokondriliv man får. Jag känner precis allt som händer i kroppen, sånt som andra inte lägger märke till. Jag hör pulsen i öronen, det knäpper i en muskel, hjärtat slår ett dubbel slag, det pirrar i örat, i ryggen, knaka de i nacken nu ?
Ja ni hör ju, de är förjävligt ! Men det blir bättre, som tur är (:
Man kan inte förstå hur det är att ha panikångest när man aldrig haft det, jag trodde jag visste, men när de drappade mig så insåg jag att nä. Jag visste inte alls. Man kan ju nu googla och läsa om dehär om man vill.
För vems ansvar är det att mitt liv är så som jag vill. jo mitt, inte mina kompisars, inte min familjs, inte min killes och inte regeringens anvar, det är mitt ansvar. Och är jag inte villigt att göra handlingarna utan bara sitta och gnälla, ja då får jag ha de såhär. För vem faan vill må dåligt om man kan göra nått åt saken..? Lättare sagt än gjort ? Ja eller handar de bara om att du måste ta ett beslut ? Det anser jag. Sen ska man även be om hjälp, men beslutet måste man ta själv ! Peace !
"-Varje dag kan vara din födelsedag !"
Fick ett brev i brevlådan, det var från farmor, ett presentkort och ett grattiskort där de stog "ha en fin födelsedag älskade Ellen".. Stog och funderade en stund.. Vadå födelsedag ? Innan de slog mig att ja men de bör ju vara Mars snart. Ringde Farmor och tackade fick även veta att det är på söndag jag fyller år. För många är födelsedagar något speciellt. Släkten samlas, fikar och ger paket, kanske du får en födesedagsfest planerad för dig, eller vännerna bjuder ut dig på middag. Men så har de nog aldrig riktigt funkat för mig. Det har nog sina olika orsaker. Jag minns inte så jäkla mycket från mina födesedagar eller ens från 6år tillbaka. Var minnet tog vägen ja de minns jag inte heller.
(Kalas på Forum. Barbietårta på stigarna hos pappa, min 18års fest, och min 20års dag.) -Stunder jag minns.
Pratade med Mamma idag, hon sa att ja, du har ju som it fått fira födesedagar, ja nån gång. & dedär med födelsedags presenter har de tydligen varit lite sisådär med. It för att jag i min ålder förväntar mig något, eller om jag ens gjorde det när jag var liten. Jag vet it. Jag har ju fått saker resten av året, om de då infall så att de inte vart på min födesledag, så fick jag före eller efter och resten av året. Egentligen kan man se de så.
Jag började fundera lite. Fyller 25 & har i 20 års ålderna haft stora planer för denna 25års dag. Nu är den här och jag fick nyss bli påmind om den. Så att jag förväntar mig nått av mina typ 4 vänner eller ens av mig själv att planera eller fixa, så nä. Verkligen inte. Jag har planera att fixa möte här hemma för dom som vill, nu när vi är utan lokal, och sen hade jag planerat in att det är ju Bamsegympa ! Köpte en plattv till barnen, det fick bli min födelsedags present till mig själv, hade ja nu minnas att ja fyllde år kanske jag hade unnat mig nått själv, men de är ju it hela världen. För 2 års sen unnade jag mig, inpackning och smink och en stock snus. Haha, det jag menar är inte att jag tycker synd om mig själv, utan menar på att man kan växa upp på olika sätt, med vad som är viktigt och viktigt, nu menar jag inte att födelsedagar är oviktiga, men med de förutsättningar som vissa kanske har, så är de alla andra dagar på året som är viktiga. & att det finns så himla mycker saker som betyder mer än en dag om året. Vad sägs om varje dag ! Tycker man kan ta och fira själv varje dag (:
Visst ska jag inte ljuga, nu när jag tänker på det så inte skulle man misstycka om någon ordnat nått åt en, eller om alla i släkten var sams och man kunde samlas utan att de sku vara så jobbigt och ha en fin dag. Men jag förväntar mig ingenting och bjuder därför inte hem nån heller.
Bjöd flera när jag fyllde 22 tror ja, på fika, några ur släkten kom, Hilda öberg, & Ellen fast hon jobbade, men inga av mina "vänner". Dom dök upp på helgen när de var födesedagsfest helt enkelt. & nu blir de ju inget med det.
Janä, varje dag är nog min födesedag, för jag värderar mig sjäv så speciell och värdefull varje dag, även om vissa dagar är mer värdelösa än andra. Men jag tycker jag gör bra saker för mig själv hela året, och jag har fina vänner som hjälper mig och ger av sig själv och gåvor året om ! Så min födesedag är nog mer till för dom som känner dig tvingade att "ge" eller gratta mig. För jag har vänner som firar och påminner mig hela året om att jag är speciell. Hur ja kan ha kvar dom, förstår jag inte. Undrar ofta vad folk ser i mig. Funderar varför folk gör saker för mig, tycker dom synd om mig !? (Oj de skulle vara den värsta av tankar) Kan tänka mycket så, men försöker att inse att vill dom vika hädan hade de nog redan skett.
Så tack till alla som förgyller mitt liv året om och alltid får mig att känna mig speciell, varje dag ! (:
