"-Varje människa du möter är en vän till någon, och vem vet snart kanske även din !"
Jaha, då var de dags igen.. Känner att jag är på lite dåligt humör, säkert kombinerat med, lite snus, lite kaffe, och trötthet efter magsjuka barn. Men men, va de nu än må vara måste jag nog skriva av mig lite, gnälla lite -
bara för att ja måst få göra de.
Jag har lite svårt att veta vilken sorts vänskap man har med de flesta jag umgås med..
Är de typ bara, tjena, tjena, eller är de bara tjena på fest, eller är de hej ibland och ibland inte.
Eller, är är man svin tajt ibland och ibland inte ?
Sen har man ju sina vänner som man vet att man alltid har, de vet man ju, men alla andra då ?
De är stor skillnad på vilka som hör av sig då jag har barnen eller inte.. De kan ja störa mig på ganska mycket.
Sen ska ja absolut inte säga att jag är bäst på att höra av mig till alla heller, men de är just de ja menar.
Vet inte riktigt vilken relation jag har med dom flesta, ja är nog typen som väntar att folk ska höra av sig till mig om dom nu vill, lika väl som att folk säkert kan tänka så om mig. Ja de är konstigt hur man kan tänka och ibland..
När vet man om man duger, är de bara då andra vill och har tid eller hur är allt egentligen.
Vilka tycker ens egentligen om en ? Vilka vill egentligen umgås med en ?
Har man själv glömt bort vissa så att de gör att man sen själv känner sig bortglömd,
då man märker att folk inte hör av sig lika ofta ?
Nu låter de så himla seriöst, de är de väl kanske inte, jag sitter inte här och grinar,
är som sagt bara lite fundersam och lite irriterad, och undrar hur man kanske ska kunna göra bättre själv.
Tror de kan bli lite svårt då man umgås med ganska många olika människor. Dom flesta jag själv umgås med umgås kanske inte med varandra, och vise värsa, alla är olika åldrar och har olika liv och intressen. Vissa har barn och familj, vissa är par, vissa ensamstående och vissa är singlar. Alla dessa olika "relations statusar" med för ganska olika liv, vad man gör, och vad man inte gör, vad man pratar om och vad man inte pratar om. Frågan är väl vars passar man själv in, då jag är i alla de olika av dessa människor, som ja alla gillar och som tillför mig olika, men vad av de är jag, är jag ensamstående mamma varanann vecka, och singel nästa, de känns lite så, förstå mig rätt ! (klart jag är mamma jämt, men vi har ju varannan vecka) De känns som att man byter en roll varannan vecka lite granna, och de tror ja andra också tänker. Om man tänker hur mycket eller lite eller vem eller hur, som hör av sig, om jag har barnen eller inte..
Jag vet vem jag är, men vars passar jag in ? Med alla ? Eller vissa ?
Kanske är de främmande och jobbigt för folk som inte har barn att vara kring dom, att de blir ett hinder en belastning, de blir enklare utan barn.. De är lite synd, har kompisar som jag har haft länge som inte ens träffat pojkarna. Sen visst kan ja förstå om de är scary, hade kanske också tyckt om jag inte hade haft några barn, som sagt, vi alla är ju unga än.
Sen har jag ju en massa härliga familjer runt omkring med en massa härliga småttingar som jag känner att jag och vi inte får spendera nog mycket tid med alls. Möts man så säger man att ja men vi tar en kaffe, men de blir inte och de är tråkigt. Vill absolut bättra mig, men vet inte om jag kan höra av mig alla gånger, så nja, de blir bara inte. Typiskt mig !
Nu låter dehär säkert goode "allvarligt", men de var bara nått ja kom att tänka lite närmare på just nu, och vad jag iaf kommer fram till är att ta vara på ännu mer av mina vänner och bekanta, de finns tid för alla, bara ta telefonen och ring, ni som jag (: !
bara för att ja måst få göra de.
Jag har lite svårt att veta vilken sorts vänskap man har med de flesta jag umgås med..
Är de typ bara, tjena, tjena, eller är de bara tjena på fest, eller är de hej ibland och ibland inte.
Eller, är är man svin tajt ibland och ibland inte ?
Sen har man ju sina vänner som man vet att man alltid har, de vet man ju, men alla andra då ?
De är stor skillnad på vilka som hör av sig då jag har barnen eller inte.. De kan ja störa mig på ganska mycket.
Sen ska ja absolut inte säga att jag är bäst på att höra av mig till alla heller, men de är just de ja menar.
Vet inte riktigt vilken relation jag har med dom flesta, ja är nog typen som väntar att folk ska höra av sig till mig om dom nu vill, lika väl som att folk säkert kan tänka så om mig. Ja de är konstigt hur man kan tänka och ibland..
När vet man om man duger, är de bara då andra vill och har tid eller hur är allt egentligen.
Vilka tycker ens egentligen om en ? Vilka vill egentligen umgås med en ?
Har man själv glömt bort vissa så att de gör att man sen själv känner sig bortglömd,
då man märker att folk inte hör av sig lika ofta ?
Nu låter de så himla seriöst, de är de väl kanske inte, jag sitter inte här och grinar,
är som sagt bara lite fundersam och lite irriterad, och undrar hur man kanske ska kunna göra bättre själv.
Tror de kan bli lite svårt då man umgås med ganska många olika människor. Dom flesta jag själv umgås med umgås kanske inte med varandra, och vise värsa, alla är olika åldrar och har olika liv och intressen. Vissa har barn och familj, vissa är par, vissa ensamstående och vissa är singlar. Alla dessa olika "relations statusar" med för ganska olika liv, vad man gör, och vad man inte gör, vad man pratar om och vad man inte pratar om. Frågan är väl vars passar man själv in, då jag är i alla de olika av dessa människor, som ja alla gillar och som tillför mig olika, men vad av de är jag, är jag ensamstående mamma varanann vecka, och singel nästa, de känns lite så, förstå mig rätt ! (klart jag är mamma jämt, men vi har ju varannan vecka) De känns som att man byter en roll varannan vecka lite granna, och de tror ja andra också tänker. Om man tänker hur mycket eller lite eller vem eller hur, som hör av sig, om jag har barnen eller inte..
Jag vet vem jag är, men vars passar jag in ? Med alla ? Eller vissa ?
Kanske är de främmande och jobbigt för folk som inte har barn att vara kring dom, att de blir ett hinder en belastning, de blir enklare utan barn.. De är lite synd, har kompisar som jag har haft länge som inte ens träffat pojkarna. Sen visst kan ja förstå om de är scary, hade kanske också tyckt om jag inte hade haft några barn, som sagt, vi alla är ju unga än.
Sen har jag ju en massa härliga familjer runt omkring med en massa härliga småttingar som jag känner att jag och vi inte får spendera nog mycket tid med alls. Möts man så säger man att ja men vi tar en kaffe, men de blir inte och de är tråkigt. Vill absolut bättra mig, men vet inte om jag kan höra av mig alla gånger, så nja, de blir bara inte. Typiskt mig !
Nu låter dehär säkert goode "allvarligt", men de var bara nått ja kom att tänka lite närmare på just nu, och vad jag iaf kommer fram till är att ta vara på ännu mer av mina vänner och bekanta, de finns tid för alla, bara ta telefonen och ring, ni som jag (: !
"-Ett gammalt inlägg !"
Hittade ett inlägg som jag skrivit för längesen, men tänkte att de var vart att pupliceras igen. Gav mig själv en tankeställare då ja läste vad jag själv en gång skrivit !
Livet och människor är nog lite som en jätte stor tårta, med lager på lager. Kan man jämföra de så, med olika smaker, olika dofter, olika konsistens och dekoration. Man lägger på allt möjligt som kan tänkas passa. Med massor med olika smaker, dofter, konsistenser och sen täcker man de hela, täcker över, sen pyntar man på de med dekoration. Nu har man där framför sig något som ser ut som de bästa ögat skådat, och man vill helst bara kasta sig över den för att känna hur den smakar. Sen då man bjudit alla gäster och alla har en bit av allt de där goda framför sig, ser man hur alla tar en tugga och.... allas reaktioner är så olika, någon visar avsmak, flackande blickar, konstiga munrörelser, petande och letande för att bara äta just de lagret som dom tycker om. Man ser allt de där, men sen så säger ändå alla, hur god den är och att man gjort ett jätte bra jobb, sen tackar alla för sig med ett leende och lämnar tallriarna med någon form av rest. Då dörren stängts så pratar dom sen om alla dessa lager och att de inte alls var gott, bara vissa vissa lager. Men de är väl så de är, alla har olika tycken och gillar olika saker. Bara för att de ser ut som världens godaste och finaste tårta, så när man väl smakat vill man helst bara spotta ut och aldrig smaka igen. Man vill inte heller berätta att tårtan till viss del var dålig, till den som gjort den. Utan de sägs till någon annan, på samma sätt som människor pratar bakom ryggen på varandra. Människor påpekar väldigt sällan en persons brister till personen i fråga, utan påpekar de till en tredje part. På samma sätt som att bagaren då inte kan förbättra sin tårta, kan inte heller människan förbättra sina bra eller mindre bra lager. Tänk att få äta samma tårta varje gång den bakas och man gillar den inte, men man säger inget, på samma sätt som att gång på gång få uppleva något som man inte gillar från en annan person som kan ändras, men istället tiger man. De har gått till de skedet att man inte ens kan tala öppet om hur vida man gillar de man stoppar i munnen, eller andras val av kläder. Ärlighet på detta plan behöver inte vara elak eller dryg, man kan vara ärlig med något man inte gillar på ett trevligt sätt, som inte heller gör de inblandade sårade. Skulle man hellre inte uppskatta ärlighet på ett snyggt sätt, än prat bakom ryggen, då någon har en åsikt eller tycke som man inte framför.
Så kan man alltså få för mycket av de goda om allt som är gott sätts samman ?
Skulle man dock bara plocka ut de man själv gilllade skulle de bli perfekt, men inget är väl perfekt ?
Så hur vackert eller gott något ser ut, är de insidan som avgör om man gillar de eller inte.
"-Singel ELLER Förhållande !?"
Singel, förhållande, singel, förhållande ?
Spelar de egentligen någon roll, bara man mår bra ?
För mig har de verkligen kännts som att alla runt omkring är väldigt mån om att jag hittar mig en pojkvän.. Typ helst igår. Varför denna hysterin om att man ska hitta någon ? Är de för att de finns så många andra som har någon, för att folk är rädd att man är olycklig om man är singel ? Att de är jobbigt att höra om ens singelkompis har flörta runt ? För att jag har tex, barn ?
Jag vet faktiskt inte vad de är som gör att de känns så viktigt för folk i ens omgivning att man måste träffa nån.. Jag känner väl att de är väl inte en karl som gör mig, de är väl ändå jag som gör mig själv ! Både till den jag är, vill vara, och om jag mår bra eller inte har med mig själv att göra, inte tror jag att en prins kommer in i mitt liv och allt blir guld och gröna skogar, om jag nu inte skulle känna mig glad, lycklig och trivas med mig själv från början, eller ? Visst absolut kan kärleken bidra till mycket mer, intensivare känslor och en annan sort lycka, men inte mer än vad min egen lycka kan skapa för mig, och vad jag kan bestämma att vara och göra för mig egen skull.
Sen känner jag väl att som de är för mig just nu, så är jag varken, redo eller vill jag ha ett förhållande, och jag vet inte jag känner ingen stress. Vill leva för min egen skull och mina BARN. Men också framförallt mina vänner, där många absolut har kommit i tredje hand, under en lång period ! Ta vara på de relationer som alltid vara så viktiga för mig, men som jag alltid lyckas lägga åt sidan mer eller mindre då jag lever i en relation. Just då är de inte medvetet men nu så vet jag att de är så. Jag kan inte förklara hur viktiga alla mina vänner, nära som bekanta är för mig ! Alla tillför dom en egen liten del som bidrar till vem jag är och hur jag mår, mina vänner gör mig glad varje dag och jag vill verkligen kunna ta vara på de också. Därimot har jag lärt mig att, den dagen jag nu hittar någon, så ska ingen av oss sluta leva för våran egenskull, glömma bort våra vänner, eller hindra oss från att kunna vara åtskillda med olika umgängen tex, en kväll, en helg, en festival med nå gamla polare.. Förstår ni hur jag menar ! De är där tillit och ärlighet är så otroligt viktigt ! Jag vet att jag klarar inte av att vara med någon jag inte kan lite på, de förstör mig. Sen då om man gång på gång förlåter, små som stora lögner eller svek de spelar ingenroll ! De är någonting jag iaf har lovat mig själv, jag skulle aldrig någonsin mer förlåta eller glömma om nån skulle såra, ljuga eller skada mig på ett sånt sätt att tilliten är borta, de är de bara över. Glöm och gå vidare ! De handlar om att skydda sig själv, men de viktigaste stå upp för sig själv ! Jag säger som Grynet: -TA INGEN SKIT !
Kastar man sig bara in i nått helt plötsligt för att man lite halvt vill, kan de väl inte sluta annat än illa och de är ju väldigt onödigt. De skulle ju bara sluta med att alla inblandade blir sårade. Men med att man inte vill ha ett förhållande, betyder absolut inte för mig iaf, att man inte kan tycka om och bry sig extra mycket om en annan person. Men därimot tycker jag att de är bättre att vara rak och ärlig och säga precis som de är att de kommer helt enkelt inte bli något just nu iaf. Sen måste väl då den andra personen ta ställning till hur han eller hon vill göra, fortsätta träffas eller inte.. Att man tänker att ett förhållande är så himla långt borta, behöver ju inte heller betyda att de inte kan ändras på en vecka, de vet man aldrig, vi kan bara leva i nuet och vara ärliga med oss själv och andra om hur man känner och tänker. Men jag tror faktiskt att då man inte riktigt vågar chansa heller, att man kan komma att förlora något eller någon som man säkert hade funkat jätte bra med, och som ville, men inte du, inte just då.. Men de är ju som de, att ger man sig in i nå halvhjärtat för att man är rädd att tappa någon så tror jag inte på de heller i längden. Sen om en person väljer att gå, får man ta smällen, deras känslor måste ju dom ta hand om på bästa sätt också. Men är de menat så är de väl, när än de är i livet, om it annat, har man framöver säkert en väldigt fin vän !
"-Separationen, ångesten och vägen tillbaka!"
Först och främst tänker jag då bara skriva att de här är enbart mina känslor, ur mitt perspektiv och hur jag upplevt detta. De är inte så att för att jag känner en sak, behöver de precis vara så, sen så tänker jag inte hänga ut någon heller. Har någon nå frågor eller funderingar är de ju bara skriva så ska ja försöka svara. Sen så har jag även pratat med Oskar, som "godkännt" att jag skriver om de här.
Sen om folk tycker att jag är störd som i princip hänger ut mig själv genom att skriva om de här så, säger jag bara -"Var de nå ja sket i, så var de då fan de !"
Som sagt så separerade jag och min dåvarande sambo och pappa till våra tvillingpojkar ibörjan på året. Efter drygt 3år tillsammans. Just då så tänkte jag inte så mycket på de, han kom hem på lunchen och vi bestämde bara att vi skulle separera sen så for han tillbaka på jobbet, och ja jag kännde liksom ingenting, var bara tom.. Ja kännde att de skulle nog inte bli så jobbigt ändå, de var bara börja leta lägenhet, vilket inte alls är de lättaste att hitta här ibyn, och med tanke på att jag inte ens var i närheten av att hitta jobb så var oros känslan ganska hög, om hur allt skulle gå och hur man skulle klara sig ! Eftersom att vi har två barn ihop bestämde vi att jag skulle bo kvar ändå tills jag hittade mig nått eget.
De gick väl sisådär en vecka och allt flöt på, men sen efter helgen.. Efter de kännde jag mig så jävla ensam, obetydelsefull, ledsen, arg, förnedrad och sårad ! Kunde inte förstå hur en människa som man ändå stått så nära, och för min del älskade fortfarande kunde få mig att känna såhär, göra sådär, mitt framför mig..
Min värld rasade..
Bodde kvar i tre veckor efter de, och varenda dag var fylld av ilska, ångest och varje kväll låg jag i soffan och grät som ett barn.. Tänk att man lever med någon, sen tar de slut och man ska fortsätta leva tillsammans som en "familj" och så är man bara ledsen, besviken, arg, och enda gången man pratar med varandra är bara om man verkligen måste. Sen medans de känns som att ens "partner" inte alls känner nått, som att de inte bekommer kommer honom de minsta ! Varken över att de är över för oss, familjen, eller att jag känner att de är faktiskt pågrund av honom jag känner såhär.. Han tar hem kompisar, skrattar, stojjar, som att ingenting hänt. Medans jag sitter och har gått sönder helt inombords och försöker försöker att inte gråta.. Ångestfyllt blir de. Ja slutade laga mat åt oss, bara åt barnen, köpte frysmat som vi värmde i micron, ville inte städa, men vafan ja måste ju, ville inte tvätta, ville inte göra en enda liten skit sak till i kåken, som jag egentligen aldrigt helt hade kännt att de var mitt. (Fast han hade gett mig fria tyglar att göra precis som jag ville, med både inredning och tapeter. Men de är inte de jag menar, de var ändå inte vårat från början.)
Då han kom hem från jobbet på kvällarna for jag bort, nästan varje gång.. Men ändå kunde jag längta att fara "hem", undrade vad han gjorde, hade han främmande, en lördag dissade jag till och med mina vänninor för att fara hem och se en film med honom.. De är konstigt, var ändå så jävla arg och ledsen, men ändå så önskade jag bara att allt kunde bli bra, att vi hade kunnat lösa allt så att de vart som de borde vara. Själv kännde jag att jag var den enda som ångrade, tänkte, funderade, grät, var ledsen och sårad. Men eftersom vi inte pratade med varandra så vet jag inte än idag hur han kännde de.. De enda jag vet är hur jag kännde och uppfattade saker och ting.
Tillslut hittade jag en lägenhet, och flyttade den 4 februari, även under flytten började vi storgräla om en jävla byrå, den sista möbeln som sku in, ja men så var de. Han dundrade ut, och jag började grina, har nog aldrig kännt mig så ensam någonsin, på kvällen, i vad som skulle bli mitt nya hem, med möbler över allt och med en känsla av att allt aldrig kommer kännas bra igen.. Men jag skulle hämta pojkarna hos mamma och skjutsa dom till deras pappa, som skulle ha dom över helgen medans jag skulle fixa i ordning.. Då han skjutsade tillbaka mig, försökte jag förklara hur de kännde då han var så "glad" att de känndes som att de enda han ville var att bli av med mig, men de var inte mycket sagt.
De sista jag då innan han körde iväg, och med gråten i halsen, så att jag nästan inte ens fick ur med orden utan var tvungen att säga om meningen var "-Ja kommer att sakna dig."
Sen körde han och våra barn iväg, sen var de bara att börja göra iordning i lägenheten, men jag umgicks med vänner hela helgen också så de gick bra ändå, höll skenet uppe och försökte verkligen att tänka posetivt.. Sen den följande veckan kom nästa smäll, jag skulle spendera helgen med tre av mina vänninor, men då jag hörde av mig kom inget svar.. Ajja, vill dom it så vill dom it tänkte jag. Var hemma med en annan kompis då, så vi for till nå andra vänninor och de var inge mer med de. Tills då mitt ex, berättar att dom tre vänninorna hade varit hos han lördag kväll och försökt dra med han på krogen.. Då han dessutom hade barnen. Då var de alltså en dag sen jag hade flyttat ut. Så då känndes de ju då också ännu värre.. Men de lämnade jag ganska snabbt, hade mycket att tänka på, och mådde ju inte sådär på topp, så orkade inte lägga min tid eller energi på de också.
Sen kom nästa smäll, får höra på omvägar att han har en ny, de enda jag kunde tänka var att jag knappt hade hunnit få in nyckeln i låset på lägenheten innan han gått vidare. Fick sen även höra att hon träffat barnen. Jag skämdes, som om jag aldrig betytt eller aldrig funnits, var jag så jävla medelmåttig att ja inte ens förtjänade respekten att bli lite jävla saknad ?! De låter kanske själviskt men de var så de var. Dagarna gick och jag tror aldrig någonsin i mitt liv att jag varit så arg, så jävla arg. Nu var jag inte ledsen bara arg !
Jag tackar vissa vänner, som fått stå ut med mitt tjat och gnäll om samma saker om och om igen, om hur arg jag är, och hur jag kännde om si och så ! Ältade samma saker och känslor om och om igen, men de hjälpte faktiskt. Sen vart de mer att jag visste in om jag skulle skratta eller gråta, kunde jag säga med ett "leende" på läpparna.
Allt som hände runt och kring, och hur allt hände, vad jag ansåg att han gjorde fel, känndes mest bara patetiskt.
Jag önskade bara att han nån gång skulle få känna hur jag hade känt och kände de, att han hans samvete skulle hinna ikapp honom och att han ångrade alla gånger jag blivit sårad, ledsen eller besviken. (Jag är inte perfekt, de menar jag inte, jag kan också göra fel. Skillnaden är väl vad och hur man gör.) Ja mådde så jävla dåligt att jag fick en panikångest attack och fick åka ambulans till piteå, de var nog de obehagligaste jag någonsin varit med om, var inte bara om allt som hänt oss, hur skulle jag klara mig, hittar jag ett jobb, orkar jag allt för mina barn de blev bara för mycket ! Men sen efter ett tag då vände de.. (:
(Kan ju tilllägga att allt dehär hände under en väldigt kort tid egentligen, två och en halv månad av bitterhet, ändrades i början av mars.)
Kompis de går bra nu !
En kväll då jag skulle hem till huset och hämta de sista av nå små tjaffs som jag hade där, så träffade jag hans nya för första gången sen de blivit dom så att säga.. Känslan jag fick då hon var där då jag kom och han inte var hemma, var nästan skrattretande faktiskt. Men ja kan ju bara tala för mig själv över att jag aldrig sku ha varit där om ett ex sku hämta sakerna men nåväl. Då jag stod där i källaren och packade nå saker, kom jag på mig själv med att små skratta lite, och jag frågade mig själv vafan jag höll på med ?
¨
Ja tänkte - Va fan går jag här och mår dåligt över något som inte finns längre, och över någon som inte bryr sig ändå. När jag kan vara lycklig för mig EGEN skull !?!
Då kom de över mig och allt rann av mig som vatten på en gås ! De låter ju helt jävla sjukt med de är sant, så kändes de och sen dess har de bara blivit bättre och bättre. Jag är inte arg, inte nånstans, och den känslan då min ilska försvann, går inte att beskriva, annat än att jag kände mig fri ! Nu skulle jag vara glad för mig själv, njuta av min tid med vänner, familj och för mig själv. Nu kunde jag skratta åt allt, på riktigt, ni vet då man riktigt känner lycka fast de egentligen inte är så kul alls ! Har då fått höra av några, hur glad jag gör andra för att jag själv är glad, att dom trivs i mitt sällskap så mycket för att jag fokuserar mycket på de posetiva ! Vad kan göra en ännu mer glad än de ! Sen att folk glädjs för att jag är glad och att jag är glad för min egen skull känns ju helt otroligt !
Vad jag vill säga med de här är vet jag inte riktigt, men då allt känns åt helvete, bearbeta, sörj, gråt var arg, prata, prata, prata, men man måste också komma ihåg att man kan inte vara så i all evighet. Man måste komma ur de också, och jag tror lite att man måste bestämma sig för att göra de också ! Då man är arg och ledsen "pågrund av andra" så skadar de nog en själv mer i slutet.
De är folk som har lite svårt att tro att allt verkligen känns så bra som de faktiskt gör nu, men så är de faktiskt.
Sen tackar jag er alla som med värmande ord har kommenterat och vi har små pratat om de här, de känns kul då andra ser att man mår bra, och kan glädjas för en annan människa ! De tackar jag för !
Sen vill jag tack Oskar, för allt vi haft, fick, gjorde, kände, och för den kärleken vi hade.
De kommer alltid finnas kvar inom mig, jag bryr mig om dig, tänker på dig och vill ditt bästa.
Allt du lärt mig, allt du gjort för mig och allt vi delade tillsammans, och för våra barn.
För alla skratta, tårar och för allt vi fått uppleva tillsammans, med vänner och familj.
Tack för att du är världens bästa pappa ! ♥
Jag förlåter dig & och de har befriat mig !
"- Det är mycket som är bättre än pengar men det ska pengar till för att få det !"
Nu sitter boysen och käkar frukost och jag dricker en kopp kaffe av de kaffet ja
lyckades skrapa ihop,haha (: Snart blir de cykla till dagis ! Måtte ja överleva, konditionen finns it NÅGERST ! Och de är ju typ minusgrader fan va kallt ! Huvva, hoppas de hinner bli lite varmare iaf.
Jag är typ döv idag också, man kanske måst ringa och få en tid att kolla va som pågår i öronen..
Men ja vill it !
"- Jag körde hem men tog fel på hus och kolliderade med ett träd som inte finns på min tomt !"
Tjolahoppsansa bloggvärlden !
De var inte igår, inte ens den här året om ja minns rätt !
Har varit en ganska hektiskt och turbulent start på detta nya år, men men efter regn kommer solsken ! Livet rullar på och jag med de, happy happy life, så allt känns bara asa bra. Pojkarna växer så de knakar och lär sig nått nytt nästan varje dag (: Tänk att dom fyller 2år den 1juli, vars tog tiden vägen .? (: Annars har vi och jag fortfarande sjuk/sjuka, nu är de nog öroninflamation på G, funderar om man kanske måste masa sig iväg på vårdcentralen, pust och stöön, de känndes jobbigt ! Ajja, vi får se, knaprar renexin och alvedon så ja hoppas att de ska räcka.
Sen kan jag ju bara ta tillfället i akt att hylla alla mina gamla, nya, vänner och bekanta och min familj !
Ni är helt enkelt awesome ♣
Så tack för att ni finns och är dom ni är !
