"-Varje människa du möter är en vän till någon, och vem vet snart kanske även din !"
Jaha, då var de dags igen.. Känner att jag är på lite dåligt humör, säkert kombinerat med, lite snus, lite kaffe, och trötthet efter magsjuka barn. Men men, va de nu än må vara måste jag nog skriva av mig lite, gnälla lite -
bara för att ja måst få göra de.
Jag har lite svårt att veta vilken sorts vänskap man har med de flesta jag umgås med..
Är de typ bara, tjena, tjena, eller är de bara tjena på fest, eller är de hej ibland och ibland inte.
Eller, är är man svin tajt ibland och ibland inte ?
Sen har man ju sina vänner som man vet att man alltid har, de vet man ju, men alla andra då ?
De är stor skillnad på vilka som hör av sig då jag har barnen eller inte.. De kan ja störa mig på ganska mycket.
Sen ska ja absolut inte säga att jag är bäst på att höra av mig till alla heller, men de är just de ja menar.
Vet inte riktigt vilken relation jag har med dom flesta, ja är nog typen som väntar att folk ska höra av sig till mig om dom nu vill, lika väl som att folk säkert kan tänka så om mig. Ja de är konstigt hur man kan tänka och ibland..
När vet man om man duger, är de bara då andra vill och har tid eller hur är allt egentligen.
Vilka tycker ens egentligen om en ? Vilka vill egentligen umgås med en ?
Har man själv glömt bort vissa så att de gör att man sen själv känner sig bortglömd,
då man märker att folk inte hör av sig lika ofta ?
Nu låter de så himla seriöst, de är de väl kanske inte, jag sitter inte här och grinar,
är som sagt bara lite fundersam och lite irriterad, och undrar hur man kanske ska kunna göra bättre själv.
Tror de kan bli lite svårt då man umgås med ganska många olika människor. Dom flesta jag själv umgås med umgås kanske inte med varandra, och vise värsa, alla är olika åldrar och har olika liv och intressen. Vissa har barn och familj, vissa är par, vissa ensamstående och vissa är singlar. Alla dessa olika "relations statusar" med för ganska olika liv, vad man gör, och vad man inte gör, vad man pratar om och vad man inte pratar om. Frågan är väl vars passar man själv in, då jag är i alla de olika av dessa människor, som ja alla gillar och som tillför mig olika, men vad av de är jag, är jag ensamstående mamma varanann vecka, och singel nästa, de känns lite så, förstå mig rätt ! (klart jag är mamma jämt, men vi har ju varannan vecka) De känns som att man byter en roll varannan vecka lite granna, och de tror ja andra också tänker. Om man tänker hur mycket eller lite eller vem eller hur, som hör av sig, om jag har barnen eller inte..
Jag vet vem jag är, men vars passar jag in ? Med alla ? Eller vissa ?
Kanske är de främmande och jobbigt för folk som inte har barn att vara kring dom, att de blir ett hinder en belastning, de blir enklare utan barn.. De är lite synd, har kompisar som jag har haft länge som inte ens träffat pojkarna. Sen visst kan ja förstå om de är scary, hade kanske också tyckt om jag inte hade haft några barn, som sagt, vi alla är ju unga än.
Sen har jag ju en massa härliga familjer runt omkring med en massa härliga småttingar som jag känner att jag och vi inte får spendera nog mycket tid med alls. Möts man så säger man att ja men vi tar en kaffe, men de blir inte och de är tråkigt. Vill absolut bättra mig, men vet inte om jag kan höra av mig alla gånger, så nja, de blir bara inte. Typiskt mig !
Nu låter dehär säkert goode "allvarligt", men de var bara nått ja kom att tänka lite närmare på just nu, och vad jag iaf kommer fram till är att ta vara på ännu mer av mina vänner och bekanta, de finns tid för alla, bara ta telefonen och ring, ni som jag (: !
bara för att ja måst få göra de.
Jag har lite svårt att veta vilken sorts vänskap man har med de flesta jag umgås med..
Är de typ bara, tjena, tjena, eller är de bara tjena på fest, eller är de hej ibland och ibland inte.
Eller, är är man svin tajt ibland och ibland inte ?
Sen har man ju sina vänner som man vet att man alltid har, de vet man ju, men alla andra då ?
De är stor skillnad på vilka som hör av sig då jag har barnen eller inte.. De kan ja störa mig på ganska mycket.
Sen ska ja absolut inte säga att jag är bäst på att höra av mig till alla heller, men de är just de ja menar.
Vet inte riktigt vilken relation jag har med dom flesta, ja är nog typen som väntar att folk ska höra av sig till mig om dom nu vill, lika väl som att folk säkert kan tänka så om mig. Ja de är konstigt hur man kan tänka och ibland..
När vet man om man duger, är de bara då andra vill och har tid eller hur är allt egentligen.
Vilka tycker ens egentligen om en ? Vilka vill egentligen umgås med en ?
Har man själv glömt bort vissa så att de gör att man sen själv känner sig bortglömd,
då man märker att folk inte hör av sig lika ofta ?
Nu låter de så himla seriöst, de är de väl kanske inte, jag sitter inte här och grinar,
är som sagt bara lite fundersam och lite irriterad, och undrar hur man kanske ska kunna göra bättre själv.
Tror de kan bli lite svårt då man umgås med ganska många olika människor. Dom flesta jag själv umgås med umgås kanske inte med varandra, och vise värsa, alla är olika åldrar och har olika liv och intressen. Vissa har barn och familj, vissa är par, vissa ensamstående och vissa är singlar. Alla dessa olika "relations statusar" med för ganska olika liv, vad man gör, och vad man inte gör, vad man pratar om och vad man inte pratar om. Frågan är väl vars passar man själv in, då jag är i alla de olika av dessa människor, som ja alla gillar och som tillför mig olika, men vad av de är jag, är jag ensamstående mamma varanann vecka, och singel nästa, de känns lite så, förstå mig rätt ! (klart jag är mamma jämt, men vi har ju varannan vecka) De känns som att man byter en roll varannan vecka lite granna, och de tror ja andra också tänker. Om man tänker hur mycket eller lite eller vem eller hur, som hör av sig, om jag har barnen eller inte..
Jag vet vem jag är, men vars passar jag in ? Med alla ? Eller vissa ?
Kanske är de främmande och jobbigt för folk som inte har barn att vara kring dom, att de blir ett hinder en belastning, de blir enklare utan barn.. De är lite synd, har kompisar som jag har haft länge som inte ens träffat pojkarna. Sen visst kan ja förstå om de är scary, hade kanske också tyckt om jag inte hade haft några barn, som sagt, vi alla är ju unga än.
Sen har jag ju en massa härliga familjer runt omkring med en massa härliga småttingar som jag känner att jag och vi inte får spendera nog mycket tid med alls. Möts man så säger man att ja men vi tar en kaffe, men de blir inte och de är tråkigt. Vill absolut bättra mig, men vet inte om jag kan höra av mig alla gånger, så nja, de blir bara inte. Typiskt mig !
Nu låter dehär säkert goode "allvarligt", men de var bara nått ja kom att tänka lite närmare på just nu, och vad jag iaf kommer fram till är att ta vara på ännu mer av mina vänner och bekanta, de finns tid för alla, bara ta telefonen och ring, ni som jag (: !
Kommentarer
Lovisa
Jag vill alltid umgås med dig Ellen, för mig duger du jämt! <3
Mli - Husägare & barnlängtan ♥
Du är så bra på att skriva ellen, kunde inte ha sagt det bättre själv :) För mig är du alltid en vän, oavsett vad du har för status, mamma eller singel.. spelar ingen roll! Du är så fin, pössis ♥
Trackback
