Som sagt så separerade jag och min dåvarande sambo och pappa till våra tvillingpojkar ibörjan på året. Efter drygt 3år tillsammans. Just då så tänkte jag inte så mycket på de, han kom hem på lunchen och vi bestämde bara att vi skulle separera sen så for han tillbaka på jobbet, och ja jag kännde liksom ingenting, var bara tom.. Ja kännde att de skulle nog inte bli så jobbigt ändå, de var bara börja leta lägenhet, vilket inte alls är de lättaste att hitta här ibyn, och med tanke på att jag inte ens var i närheten av att hitta jobb så var oros känslan ganska hög, om hur allt skulle gå och hur man skulle klara sig ! Eftersom att vi har två barn ihop bestämde vi att jag skulle bo kvar ändå tills jag hittade mig nått eget.

De gick väl sisådär en vecka och allt flöt på, men sen efter helgen.. Efter de kännde jag mig så jävla ensam, obetydelsefull, ledsen, arg, förnedrad och sårad ! Kunde inte förstå hur en människa som man ändå stått så nära, och för min del älskade fortfarande kunde få mig att känna såhär, göra sådär, mitt framför mig..

---

Min värld rasade..

Bodde kvar i tre veckor efter de, och varenda dag var fylld av ilska, ångest och varje kväll låg jag i soffan och grät som ett barn.. Tänk att man lever med någon, sen tar de slut och man ska fortsätta leva tillsammans som en "familj" och så är man bara ledsen, besviken, arg, och enda gången man pratar med varandra är bara om man verkligen måste. Sen medans de känns som att ens "partner" inte alls känner nått, som att de inte bekommer kommer honom de minsta ! Varken över att de är över för oss, familjen, eller att jag känner att de är faktiskt pågrund av honom jag känner såhär.. Han tar hem kompisar, skrattar, stojjar, som att ingenting hänt. Medans jag sitter och har gått sönder helt inombords och försöker försöker att inte gråta.. Ångestfyllt blir de. Ja slutade laga mat åt oss, bara åt barnen, köpte frysmat som vi värmde i micron, ville inte städa, men vafan ja måste ju, ville inte tvätta, ville inte göra en enda liten skit sak till i kåken, som jag egentligen aldrigt helt hade kännt att de var mitt. (Fast han hade gett mig fria tyglar att göra precis som jag ville, med både inredning och tapeter. Men de är inte de jag menar, de var ändå inte vårat från början.)

---

Då han kom hem från jobbet på kvällarna for jag bort, nästan varje gång.. Men ändå kunde jag längta att fara "hem", undrade vad han gjorde, hade han främmande, en lördag dissade jag till och med mina vänninor för att fara hem och se en film med honom.. De är konstigt, var ändå så jävla arg och ledsen, men ändå så önskade jag bara att allt kunde bli bra, att vi hade kunnat lösa allt så att de vart som de borde vara. Själv kännde jag att jag var den enda som ångrade, tänkte, funderade, grät, var ledsen och sårad. Men eftersom vi inte pratade med varandra så vet jag inte än idag hur han kännde de.. De enda jag vet är hur jag kännde och uppfattade saker och ting.

---

---

Tillslut hittade jag en lägenhet, och flyttade den 4 februari, även under flytten började vi storgräla om en jävla byrå, den sista möbeln som sku in, ja men så var de. Han dundrade ut, och jag började grina, har nog aldrig kännt mig så ensam någonsin, på kvällen, i vad som skulle bli mitt nya hem, med möbler över allt och med en känsla av att allt aldrig kommer kännas bra igen.. Men jag skulle hämta pojkarna hos mamma och skjutsa dom till deras pappa, som skulle ha dom över helgen medans jag skulle fixa i ordning.. Då han skjutsade tillbaka mig, försökte jag förklara hur de kännde då han var så "glad" att de känndes som att de enda han ville var att bli av med mig, men de var inte mycket sagt.

---

De sista jag då innan han körde iväg, och med gråten i halsen, så att jag nästan inte ens fick ur med orden utan var tvungen att säga om meningen var "-Ja kommer att sakna dig."

---

Sen körde han och våra barn iväg, sen var de bara att börja göra iordning i lägenheten, men jag umgicks med vänner hela helgen också så de gick bra ändå, höll skenet uppe och försökte verkligen att tänka posetivt.. Sen den följande veckan kom nästa smäll, jag skulle spendera helgen med tre av mina vänninor, men då jag hörde av mig kom inget svar.. Ajja, vill dom it så vill dom it tänkte jag. Var hemma med en annan kompis då, så vi for till nå andra vänninor och de var inge mer med de. Tills då mitt ex, berättar att dom tre vänninorna hade varit  hos han lördag kväll och försökt dra med han på krogen.. Då han dessutom hade barnen. Då var de alltså en dag sen jag hade flyttat ut.  Så då känndes de ju då också ännu värre.. Men de lämnade jag ganska snabbt, hade mycket att tänka på, och mådde ju inte sådär på topp, så orkade inte lägga min tid eller energi på de också.

Sen kom nästa smäll, får höra på omvägar att han har en ny, de enda jag kunde tänka var att jag knappt hade hunnit få in nyckeln i låset på lägenheten innan han gått vidare. Fick sen även höra att hon träffat barnen. Jag skämdes, som om jag aldrig betytt eller aldrig funnits, var jag så jävla medelmåttig att ja inte ens förtjänade respekten att bli lite jävla saknad ?! De låter kanske själviskt men de var så de var. Dagarna gick och jag tror aldrig någonsin i mitt liv att jag varit så arg, så jävla arg. Nu var jag inte ledsen bara arg !

---

Jag tackar vissa vänner, som fått stå ut med mitt tjat och gnäll om samma saker om och om igen, om hur arg jag är, och hur jag kännde om si och så ! Ältade samma saker och känslor om och om igen, men de hjälpte faktiskt. Sen vart de mer att jag visste in om jag skulle skratta eller gråta, kunde jag säga med ett "leende" på läpparna.

Allt som hände runt och kring, och hur allt hände, vad jag ansåg att han gjorde fel, känndes mest bara patetiskt.

Jag önskade bara att han nån gång skulle få känna hur jag hade känt och kände de, att han hans samvete skulle hinna ikapp honom och att han ångrade alla gånger jag blivit sårad, ledsen eller besviken. (Jag är inte perfekt, de menar jag inte, jag kan också göra fel. Skillnaden är väl vad och hur man gör.) Ja mådde så jävla dåligt att jag fick en panikångest attack och fick åka ambulans till piteå, de var nog de obehagligaste jag någonsin varit med om, var inte bara om allt som hänt oss, hur skulle jag klara mig, hittar jag ett jobb, orkar jag allt för mina barn de blev bara för mycket ! Men sen efter ett tag då vände de.. (:

(Kan ju tilllägga att allt dehär hände under en väldigt kort tid egentligen, två och en halv månad av bitterhet, ändrades i början av mars.)

---

En kväll då jag skulle hem till huset och hämta de sista av nå små tjaffs som jag hade där, så träffade jag hans nya för första gången sen de blivit dom så att säga.. Känslan jag fick då hon var där då jag kom och han inte var hemma, var nästan skrattretande faktiskt. Men ja kan ju bara tala för mig själv över att jag aldrig sku ha varit där om ett ex sku hämta sakerna men nåväl. Då jag stod där i källaren och packade nå saker, kom jag på mig själv med att små skratta lite, och jag frågade mig själv vafan jag höll på med ?

¨

---

Ja tänkte - Va fan går jag här och mår dåligt över något som inte finns längre, och över någon som inte bryr sig ändå. När jag kan vara lycklig för mig EGEN skull !?!

---

Då kom de över mig och allt rann av mig som vatten på en gås ! De låter ju helt jävla sjukt med de är sant, så kändes de och sen dess har de bara blivit bättre och bättre. Jag är inte arg, inte nånstans, och den känslan då min ilska försvann, går inte att beskriva, annat än att jag kände mig fri ! Nu skulle jag vara glad för mig själv, njuta av min tid med vänner, familj och för mig själv. Nu kunde jag skratta åt allt, på riktigt, ni vet då man riktigt känner lycka fast de egentligen inte är så kul alls ! Har då fått höra av några, hur glad jag gör andra för att jag själv är glad, att dom trivs i mitt sällskap så mycket för att jag fokuserar mycket på de posetiva ! Vad kan göra en ännu mer glad än de ! Sen att folk glädjs för att jag är glad och att jag är glad för min egen skull känns ju helt otroligt !

---

Vad jag vill säga med de här är vet jag inte riktigt, men då allt känns åt helvete, bearbeta, sörj, gråt var arg, prata, prata, prata, men man måste också komma ihåg att man kan inte vara så i all evighet. Man måste komma ur de också, och jag tror lite att man måste bestämma sig för att göra de också ! Då man är arg och ledsen "pågrund av andra" så skadar de nog en själv mer i slutet.

---

De är folk som har lite svårt att tro att allt verkligen känns så bra som de faktiskt gör nu, men så är de faktiskt.

Sen tackar jag er alla som med värmande ord har kommenterat och vi har små pratat om de här, de känns kul då andra ser att man mår bra, och kan glädjas för en annan människa ! De tackar jag för !

---

---