"Beroende - se hit, hjälp ! Ser ni Sjukdom, eller Tillfrisknande ?"
Tanke - Känsla - Handling..
Men jag har ju sett, att de är inte så enkelt..
Jag skulle vilja ändra de, i vissa avseenden.
Till, Tanke - Handling - Känsla. För att de är oftast på känslan de faller, att ta sig till handling, efter som att i våran tanke vet vi ofta vad som är rätt att göra, vi kan få bekräftat av andra att de är rätt tänkt, men när våra känslor som är starkare än tanken inte stämmer överens, hur ska vi ta oss till handling då. (?)
När vi knappt vet vad våra känslor är, eller hur vi ska hantera eller agera på dom, hur ska de kunna leda oss till rätta beslut. Visst kanske vissa gånger, men jag tror att man lär sig den hårda vägen då,
om man överhuvudtaget lär sig nått alls.
Jag har fått uppleva nått, jag hade tankar, massor med tankar, jag visste att dom var de rätta, men jag kunde inte känna att jag ville att de skulle vara så som mina tankar sa åt mig. När jag sen beslutade mig att strunta i känslorna, alla vad dom nu än var, eller hur de kändes i mig, så agerade jag och tog beslut som jag i mitt förstånd trodde och hoppades skulle bli de bästa. Så jag agerade på tankarna jag visste var rätt.. Alltså agerade sen ut tankarna i handling ! Lyssnade inte på känslorna. Vilket gav mig känslosvall, humörsvängningar, ironi, förkrossad, obrydd, sårat, rätt, ja alla känslor man kan tänka sig, de kom efteråt, men jag lät de bara vara så.
Sen nu, ju mer tiden går, så kommer de till mig, jag kan se hur de hjälper mig att jag gjorde så, jag kan känna att de blir bättre & jag kan förstå att mina tankar var rätt, hade jag gått på känsla hade jag snurrat runt i nått som fortfarande skulle ha varit kaos, hit och dit, upp och ner. Jag kan känna att tankarna, som jag sen agerade på, alltså handling, har gett mig känslan, en bra känsla, att nu kan jag se reultatet och känna i känslan, mer och mer, hur varför, och känna att de är så jag måste tänka, för att göra de så lätt för mig som möjligt. Visst har jag fått vänta på känslan & haft de kaosartat & jätte jobbigt ett tag, eftersom jag hoppade över den.. Men de jag känner & ser nu, resultatet.. Det har helt klart varit värt de. Då fick jag chansen att känna alla känslor, efteråt, då jag redan agerat på tanken som ja visste var den rätta. Men då var de redan gjort, så känslorna skapade inte några "käppar i hjulet", mer än att jag fick gå igenom dom, och se att jag klarar av de. För att förstå att de funkar, så tror jag att man måste se resultatet, sen, sen kommer den rätta känslan..
Eller ?
"-Det förändrar ingenting !"
Jag minns första gången jag såg dig.. Du vet vad jag tänkte, de har jag berättat. Men de skulle visa sig att det som jag föreställde, inte alls kom att stämma in på hurdan du egentligen var, precis där & då. De märkte jag ganska snabbt. Jag kände de som att jag tidigt kunde se saker med dig som jag såg, att du inte alls såg själv. Men de är väl så de oftast funkar, andra ser de vi inte har en aning om..
Sol & hur varmt som helst, kom jag till de stället där jag hade tänkt genom lida lite tid, och avbryta efter några veckor.. Inställd på att tiden, skulle bli plågsam, genomlidas i trisstess, med människor som inte alls jag var de minsta lik. Jag hade fel. Där mitt i massan var du, jag la märke till dig direkt.. (haha, ja hur ja tänkte då ! Mupp !) Nu ser jag tillbaka och skulle gärna vrida tillbaka tiden, om och om igen, har träffat människor jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att ha kvar i mitt liv. Men i våran bransch så är tyvärr inte detta möjligt.. Från en dag till en annan, kan man ha "förlorat" någon man står nära och har delat sitt innersta med. Detta fick jag uppleva även under min behandling, mer än en gång. Saker händer, människor runt omkring går tillbaka, och där står man helt maktlös, men ändå är man så säker att man ska kunna hjälpa. Det är en omöjlighet.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.
Skratt, sol, värme, djupa & meningslösa konversationer, blickar, beröring, närhet utan att vara nära. Detta vart börjar på nått som jag inte har varit med om förut. Där man möttes på botten, fick se en människa utifrån skiten som man gått igenom, eländet som man ställt till med, vidriga historier om de man orsakat andra, hur man har behandlat sig själv, de var början, men hela tiden syntes någonting annat. Jag såg dig, så som du var, just där du var just då, de var där vi möttes, precis där i nuet, inte då och inte sen. Där skulle vi nog ha stannat. Jag vet att jag inte förstod vad som höll på att hända, jag slog bort de som andra påpekade, jag kunde inte tro att de var sant. Jag fick kanske de som jag behövde just då, men när nuet är så som de är, vet jag inte vad jag ska tro på, om de var ödet, eller jag som skapade mina egna problem. Sena kvällar, tidiga mornar, med ett flertal blickar som brännde igenom de mesta av de jag hade byggt upp, jag kunde inte förstå. Jag släppte och lät de komma, de kom, de kändes och vart tillslut så mycket, att jag vart livrädd, och gjorde de mesta för att stänga bort de och sakta ner. Jag kunde inte göra annat, jag vågade inte ta tag eller placera allt som jag kännde och tänkte, de kunde bara inte vara möjligt att man skulle kunna känna sådär, de kunde inte vara så. Du försökte verkligen att få mig att sluta analysera sönder allt, och att jag skulle låta de vara precis som de var. Jag lyssnade, men jag tillät de inte att vara som de var. Jag gjorde de mesta möjliga för att hålla undan de som redan hade hänt..
Känslor..
Please let me take you
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you're gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There's no need to go and blow the candle out
Because you're not done
You're far too young
And the best is yet to come
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you're gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There's no need to go and blow the candle out
Because you're not done
You're far too young
And the best is yet to come
Där och då, och vi så som vi var, där vi var, de vi gjorde, de som sas, de som inte sas. Där jag öppnade de innersta, med en 100%ig ärlighet lät jag dig se mig precis så som jag hade varit, var, och vad jag önskade att bli. Jag berättade, jag förklarade, beteenden, då, nu, hur, varför, innersta tankar. Lämtat ut allt, gav bort alla delar av mig själv, där du kunde se, precis allt. Jag hade öppnat upp och du klev in, och där har du blivit kvar. De är snart 7månader sen, jag mötte dig. Såg dig, redan där, så var de som ingen återvändo, varken för dig eller mig. 7månader där jag gjort en otrolig resa, som jag delat med dig, varit med i varandras mot och framgång. Har kunnat blotta allt, men samtidigt där jag legat brevid dig, kännt att de skulle inte finnas någon annanstans jag hellre skulle vilja vara, än just där med dig, de jag fått uppleva på de sättet som jag fått tillsammans med dig, psykiskt och fysiskt. Att bara vara precis vi, med alla fel och brister, men att de kunde kännas så perfekt, de är nått som jag inte kan förstå, fortfarande. "Vad är de som händer, vad gör du med mig?" Jag har försökt med allt, avstånd, då, så, varför, därför. Men jag har alltid fallit tillbaka till dig. Jag har försökt att spela på alla de sätt jag kan, manipulera hit och dit. Men hur skulle de kunna funka.. Du vet precis allt, du ser, du kan mig. De funkade inte heller. Jag har försökt med allt, där ingenting har funkar, och ingenting har kännts rätt. Försökt att trycka bort allt, bort med allt som jag någonsin tänk eller kännt, sagt eller gjort. Det har varit ett kaos på alla plan, men jag vet inte om jag skulle byta de, om jag kunde.. Jag vill se om jag tar mig igenom de jag är i nu, då kanske jag kan förstå eller se vad de gett mig, ur ett "friskare" perspektiv.
Du vilar här på mitt bröst
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum
När du i disträheten tätnar
Men jag hör dig
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum
När du i disträheten tätnar
Men jag hör dig
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går
Jag har stått utanför och sett, försökt hjälpa, sett dig trilla tillbaka, pratat "nya relationer", velat finnas där, försökt. Där har jag gått sönder inombord, hur ska jag kunna se de, utan att bli som en trasdocka inombord. Hur skulle jag kunna hjälpa dig i en relation till en annan kvinna.. De är ju förfan helt jävla omöjligt, om jag vill ha kvar nån självrespekt eller en liten bit av mig själv som jag kan se värdig. Jag har sett, och jag vet att du spelat de spelet med mig, de är fel, helt fel, men nu spelar de ingen roll. Jag har sett och hört, jag vet vad som hänt och inte.
Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det
Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min
samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min
samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Jag ser dig, men de är inte du, du är inte kvar. Blicken är tom, orden helt utan mening, du är förlorad.. Jag är maktlös. De största jag gav bort var ärlighet, sen fick jag lögner tillbaka, jag såg de, jag sa de, du förnekade mig ändå den sanning jag redan visste. Då känns de ganska jävla meningslöst, allt de som jag nämt hittils. Jag frågar mig, men vem var jag ens, hur kunde jag inte lyssna på dom tankarna jag hade, för att kunna bespara mig dehär, jag är inte värd att kunna bli sårad så av en annan människa, som jag gett bort mig själv till, i allt de jag visste att jag hade, eller allt de jag visste att jag var.
Du är naken nu, du är naken här för mig men jag ser inte dig
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt,
önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro,
jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol,
leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt,
önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro,
jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol,
leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
Rädslan av att inte kunna få ur mig de som jag kom på mig med att jag förnekat, förnekat mig blå, bara för att jag skulle slippa erkänna de, för mig själv och ännu värre för dig, de vart för mycket att bära, och jag var tvungen, för mig och ingen annan, för mig egenskull ihopp att de skulle kunna göra de lättare att släppa dig, så att du gör de du måste, men jag slipper vara med i de. Jag vill inte se de, och jag vill inte ta hand om de, jag vill inte försvinna ner med dig, även om de ibland känns som att de skulle vara lättare än att hantera allt de som snurrar i mig, nu. Omän, finns de nu stunder där de känns lättare, men de vänder hit och dit så fort. Rädslan av att om något skulle hända.. Även om du inte förstår de så är de nått som jag tänker på dagligen, jag är livrädd. Men de var också de som gjorde att jag insåg att jag, helt utan förbehåll, var tvungen att få de sagt. Vilket jag fått. De gick inte alls så som jag hade gått igenom de i huvudet de två dygnen innan. Men de viktigaste vart sagt. Jag såg på dig då, jag kännde, du var nästan inte där. Men att jag inte läxande upp dig, eller sa allt de som jag såg, känns otroligt bra, de är inte mitt, och de var inte därför jag var där, där jag var, med dig just då. De handlade inte om dig, de handlade om mig.
Det finns inget att försvara, jag är elak och dum mot dig. Du som vill ha mig, jag tar, jag förstör, jag är blind. Vill du ta mig tillbaka, kan du göra mig hel igen? Jag föraktar mig själv nu, inget är med oss. Sinnet tar mig till en annan värld, en plats som jag kallar hem nu. Jag har försökt bryta mig fri, men nån jävel drar mig tillbaka. Och hoppet kommer numera sällan, här ska jag leva, här ska jag dö.
Torka mina tårar, det är så jävla synd om mig, stackars arma krake. Jag kan inte tro du är min. Varför är du kvar här, inte fan kan du älska mig? Jag är ju en börda, hitta nån annan. När du ser mig byta roll, kan du inte då hålla om mig? Immun mot medicin, inte mot din kärlek. Men jag kan inte, jag vill inte ens förstå mig, hur kan jag då öppna mitt allt? Vår saga är slut nu, ingen kommer läsa den, jag förstörde allt, Min underbara vän. Jag vill inte andas, försök att förstå mig, du kommer alltid vara med mig, Min älskade vän. Det finns inget att försvara, jag var elak och dum mot dig, du som ville ha mig, jag tog, jag förstörde, jag var blind. Ta mig inte tillbaka, nu kan du bli hel igen. Jag tycker om mig själv nu, allting är med oss
Jag har pratat en del om detta, en sak jag fick sagt till mig om dig, i min tvivel, var "Ingen människa kan fejka dedär, ingen kan någonsin fejka sånna känslor i hela hans sätt att vara." Jag tänker på de ibland..
De jag har fått sagt till mig om mig, är ju "att de inte kan vara så", men hur de än må vara, så är de så, precis så jag känner nu, precis de som jag sa, så är de, men av vilken nivå, eller på vilket plan, de kommer jag att få veta genom att tiden går. Det enda jag vet, och kan tro just nu, är att jag känner de och jag känner att de hjälper mig att jag fick de sagt. Men tiden kommer att ge mig alla de svaren, på allt jag kan undra, om de är nått som är tänkt att jag ska veta. Jag vet inte hur jag ska kunna berbeta dehär, annat än i text. Då du inte längre finns här, och jag inte kan ta det med dig, så måste jag nog skriva de, när jag känner att de inte funkar att prata med andra. De är mitt sätt att hjälpa mig själv.
Du gillade allt de som jag avskydda med mig själv.
Vi sårar varandra, samtidigt som vi vill ge nått fint.
Du såg saker jag inte kan se.
Jag älskar dig - Men de förändrar ingenting!
" Sara Löfgren - Jag kan se dig !"
Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då
En stilla sorgsen blick är väl allt jag skulle få
När allting rasar och faller isär
Vet jag att smärtan sakta äter din själ
Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig för alltid och nu
Säg är du sårad så svårt, säg varför är du kall
Sliter smärtan så hårt, att inget lindrar ditt fall
Det kostar dig inget att älska min vän
För allt det som du ger det får du snart igen
Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig för alltid och nu
Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig
Då ska jag vara hos dig för alltid och nu
Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då
En stilla sorgsen blick är väl allt jag skulle få
Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då
En stilla sorgsen blick är väl allt jag skulle få
När allting rasar och faller isär
Vet jag att smärtan sakta äter din själ
Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig för alltid och nu
Säg är du sårad så svårt, säg varför är du kall
Sliter smärtan så hårt, att inget lindrar ditt fall
Det kostar dig inget att älska min vän
För allt det som du ger det får du snart igen
Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig för alltid och nu
Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig
Då ska jag vara hos dig för alltid och nu
Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då
En stilla sorgsen blick är väl allt jag skulle få
Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då
" Sara Löfgren - Saknad !"
Liksom tavlan på min vägg sitter du där fast
Svart, vit och grå kommer aldrig därifrån
Det är någonting som saknas
För att få komma loss
Lönlöst att försöka
Du sitter ju så hårt
Vill få dig att följa med mig ut
Tänk om allting kunde bli som det var förut
Det är inte lätt att se dig där nu
Oh jag önskar att du vore här
Längtan efter dig sätter klorna i mig långsamt
Tanken på att du är någon annanstans
I mina tankar är du mest
Solen på dig skiner
Men du tynar sakta bort
Vill få dig att följa med mig ut
Tänk om allting kunde bli som det var förut
Det är inte lätt att se dig där nu
Oh jag önskar att du vore här
Vore här
♥
Svart, vit och grå kommer aldrig därifrån
Det är någonting som saknas
För att få komma loss
Lönlöst att försöka
Du sitter ju så hårt
Vill få dig att följa med mig ut
Tänk om allting kunde bli som det var förut
Det är inte lätt att se dig där nu
Oh jag önskar att du vore här
Längtan efter dig sätter klorna i mig långsamt
Tanken på att du är någon annanstans
I mina tankar är du mest
Solen på dig skiner
Men du tynar sakta bort
Vill få dig att följa med mig ut
Tänk om allting kunde bli som det var förut
Det är inte lätt att se dig där nu
Oh jag önskar att du vore här
Vore här
♥
"-Kaos !"
Här kommer alla känslorna på en & samma gång, hur ska ja klara av att hanter dehär !
"- Med alla känslor som finns !"
Tiliit är någon man måste ge för att få, de är svårt med tillit. Ofta slår man på sig själv för att man litat på människor eller vänner, om någon sprider vidare nått man sagt eller om de är någon som ljugit eller som brytit, hederkodexen i en vänskap. Men de är inte den som ger tilliten som gjort fel, inte ens lite. De är inte ex, jag som ska bära den skulden, de är inte jag som kan styra eller ha ansvaret för hur en annan människa behandlar min tillit.
Om jag väljer att känna tillit till en människa som sedan, sviker, går bakom ryggen på mig, eller ljuger för mig, sårar, eller på annat sätt "bedrar" min tillit & vänskap. Så är de inte jag som ska gå runt & må dåligt, för att jag "inte skulle ha litat" på den människan, de är helt enkelt inte jag som gjort fel, och de är inte mitt att bära. Jag har inte varit dum för att jag valt att ha tillit. Jag har bara gett bort min vänskap, sen om den behandlas smutsigt av en annan människa, så är inte de jag som har någon del i det. Jag kan bara välja, att sätta mig själv främst, och dra en gräns där & då. Det är även inte heller på ditt ansvar att ta tag i situationen, och försöka lösa den för båda parter, för jag antar att man inte har bett om att bli behandlat på ett dåligt sätt.
Hur jag ska göra i fortsättningen, i dessa situationer. Jag har alltid förut oftast ryckt på axlarna och tänka, ajja, men skit samma, jag bryr mig it, och sedan sopat, saker under mattan. Folk/vänner har i princip kunna göra vad som helst mot mig. Men jag kan ju se vad de jag har gjort mot mig själv med ett sånt tänk. Min självrespekt & självkänsla varit helt obefintlig. Nu förstår jag de. Jag inser ju att jag har gått emot min egen moral och etik. Jag har låtit vänner, bete sig på ett sätt mot mig som jag aldrig skulle kunna göra, mot dom. Så, om jag aldrig skulle bete mig på ett visst sätt mot min bästa vän, varför skulle jag låta denne bete sig så mot mig ? Drar jag inte en gräns där min egen etik och moral går, så går jag ju emot mig själv, sänker mig själv helt enkelt. Det betyder inte att man ska hata eller börja snacka skit om den som man anser har svikit en, ofta kan de handla om en bästa vän, någon du haft äkta vänskap med och är man nog så vuxen att bete sig, så gör man inte de, de handlar helt enkelt bara hur man ska låta sig behandlas, man måste ta hand om sig själv. Man måste dra sig egen gräns. Jag har nog haft svårt med de, för att jag varit rädd för ensamheten förut. Men jag går den vägen nu. För att jag ska kunna känna respekt till mig själv, så måste jag dra en gräns, mina medmänniskor får inte behandla mig hur som helst. Då kan jag hellre stå ensam. De är en sån situation nu, jag är extremt ensam här i byn, ingen njuter väl att vara i ensamheten speciellt länge, men då får de vara så. För att jag är den viktigaste personen i mitt liv, och jag måste tahand om mig, och jag jobbar massor på att känna mitt egenvärde och självrespekt, så skulle jag inte dra en gräns.. Så kommer jag aldrig nå ditt jag vill, med mitt egna arbete med mig själv. Låt inte rädslan stryra, genom att ta rätt, men ett tufft beslut. Man måste välja vad man vill ha för människor i sitt liv, ibland kanske de behövs ett tufft beslut för att komma underfund med hurvida man ska låta vänskapen vara över eller inte. Om man kan förlåta, men kan man förlåta för någon annan skull ? Jag tror man måste göra de för sin egen isf.
Sen så har ju vi människor en massa förklaringar på att varför man handlat på ett visst sätt, ljugit/spridit saker vidare/gått bakom ryggen, osv.. Om en människa säger till mig att," jag undanhöll, eller jag berättande inte sanningen för din skull, för att jag bryr mig, för att skydda dig, jag var full, för att du mådde så dåligt då", osv.. - Så är ju min första tanke, varför gjorde du de från första början, om jag nu betyder & du älskar mig så mycket. Varför? Om du säger att ja redan mådde så dåligt.. Sen kommer en annan tanke, vad är de som egentligen händer ? Jo, en annan människa tar helt ifrån mig mitt eget ansvar att hantera en situation, eller en sanning som jag egentligen borde vetat för längesen. Någon tar bort mig rätten som jag har att veta, tar ifrån mig mitt egna ansvar att hantera de. & har alltså låtit mig gå ovetande, för att sen, som de flesta fallen är iaf, att jag tillslut får höra de från 2a, 3e, 4e, part. Spelat med min vänskap. För att vi människor inte är beredda att ta ansvar, konsekvenser, eller stå för vad vi orsakat. Oftast, har man kanske orsakat en enorm smärta hos någon annan människa, men de är klart att de vill vi ju inte ta i. De största sveket av alla, mot någon du betydde allt för.. Det är ett ansvar vi måste lära oss ta. Sen är de även vårat ansvar att välja hurvida vi ska låta folk behandla oss så eller inte.. De är ju helt upp till var och en.
"Det finns saker som jag inte kan förstå, det finns orsaker jag troligtvis aldrig kommer få svar på, det kanske finns saker jag aldrig kommer att få veta. Men med de största sveket, följer även det största ansvaret, den största smärtan, den svåraste sorgen, största ensammeten, och den svåraste acceptansen. Jag vill inte se att de ska vara så, jag vill inte att sanningen ska vara den som den är, men med svart på vitt kan jag bara ta ansvar för mig själv. Jag måste lämna de jag aldrig trodde jag skulle behöva, med ilska, sorg, smärta, förrvirring, besvikelse. Jag måste lämna nått jag älskar, men de var inte mitt val att jag skulle måste välja de här. Det smärtar mig, att de som jag trodde var de sannaste jag hittat, kunde sjuka till de lägsta, för mig. Med kärlek & smärta, lämnar jag över oss, till nått annat, var för sig. ♥ "
"-God jul & gott nytt år, vi ska skilja oss !"
Julkaoset startade för längesen, i människorna & i butikerna, på internet & i tidningar. Jag förstår inte varför vi människor fortsätter att förstöra julen ! Själv är jag absolut ingen julmänniska, och för mig kan den lika gärna vara. Men för alla stackars människor som egentligen gillar julen, men som nu mer får låtsas.. Kan tänka mig bilden alla har när julafton väl kommer & hur fint och mysigt de ska bli, men jag tror sällan de bli som man i fanasin har föreställt sig.
Sen vägen till jul.. Av all planering och slit som ska vara klar innan julafton väl kommer, så då är ju alla helt slut. Stressen över att planera vars, hur, vilka, hur många, den stackarns som sen ska ha julafton hemma hos sig, får slita ihjäl sig fysiskt, psykist & inte minst ekonomiskt. Där kommer släkten & stackars, mamma/mormor, har ett leende på läpparna och tar emot, folket springer och slafsar i sig av maten. Som kostat tusentals kronor, och tagit en jävla massa tid, tänker ni på hur de smakar, uppskattar ni de ? Eller är de bara som de ska vara, de är ju jul ? Jakten efter julklappar, sparandet och stressen av de börjar redan innan snön tinat bort, trotts att de är 10månader kvar. Pressen att måste ge, och de måste kosta, de kan inte vara för billigt.. Julpynt, minst 3månader innan julafton drar de igång.. Redan där försvinner känslan, när man sett stjärnor och tomtar, rött & vitt i 3 måndader, så är de ju inte konstigt att man vill spy när julafton kommer.
Idioti att en familj, ska stå för hela släktens julafton i form av mat & dryck, fika, godis och klappar. Knytkalas, de som tas med de tas med, man behöver inte ha allt ! Sen vadå, korv, köttbullar, potatis, ägg, skinka.. Äter vi inte de hela förbannade resterande året också.. Julklappar, barnen, de närmaste barnen kan man spendera pengar på, och köpa julklappar till, och de behöver inte vara grejjer för flera tusen kronor. Barnen vet inte om en leksak kostat 500 eller 50, dom värderar inte, och dömmer inte. Barnen ska kunna uppskatta jul, födelsedag, kunna längta, inte vilja de ska bli jul, så fort som möjligt, för att som vet att dom får de senaste playstationet, en häst, senaste mobilen, ellen en i-pad, 10år gamla. Allt sånt försvinner för barnen nu för tiden, och de mina vänner, är vårat fel. Vi vuxna. Barnen känner av våran julstress, vårat dåliga humör pga av de, och våran dåliga ekonomi kommer att gå ut över dom, flera månader innan & även efter jul. Jag säger bara sluta försöra julen och upplevelsen för barnen. Som vuxen behöver man inte få en massa julklappar, om man promp känner att man måste ge, ge nått litet, max för 100-200:-, uppskattas de inte för att de varit "billigt", så vet man ju att då behöver man aldrig mer ge den människan ! Jag är 22 nu, och jag slutade förvänta mig nå julklappar för läängesen. Får ja får jag, får jag inte så är ja lika glad för de. Jag köper heller inga. Lever man på existensminimun, så varken prioriterar jag julklappar till andra, eller sparar till de. Har i 5mån först spara ihop till ett par byxor till mig själv, men de har it gått. Så skulle knappast känna press, att köpa julklappar då. Julpyntet ! Kan inte press att ha de senaste, nyaste, eller att ha de värre än grannen, de är matriellating och de har ingenting med julen att göra egentligen. Ta du dina små tomtar som din mamma, eller mormor haft, och som du fått ärva, de är dessa som har julkänslan i sig. Julen handlar om känsla, omtanke och frid.
Vad är julen nu då ! Folk, stressar, går i ekonomisk konskurs, skiljer sig. Inte konstigt med tanke på vad vi gör med julen. Skapar våra egna problem.
Sen när julafton väl kommer, på några timmar är flera månaders slit, pengar, stress, stånk och stön, borta. Borta.
Hur många kände ens hur maten smakade, vilka hjälpte till att plocka undan och diska, tänkte folk på vilken omsorg deras julklapp blivit vald med, pengarna de kostat, för att snart ligga ute på köp&sälj.. Uppskattade folk julen ? Eller small några av före tomten hann komma och missade till & med julklapps utdelningen, sitter nån inne på toa & gråter för att en i släkten stött på hennes man. Vaknar barnen av att någon beslutat sig för att danska polka på bordet så att de brakar ihop.. Ja vad vet jag.. Sprit & jul, borde vara FÖRBJUDET ! De är barnens högtid, kan bara alla människor ge upp de, just på julafton, för barnens skull ? Hmm, nää, de tror jag knappast. Sen idiotin med juldan.. Efter den mest spännande dagen på året för barnen, ska vi fara ut och fira juldan.. Juldan borde vara några få dagar efter jul. Julmyset tar slut på en gång, och blir de vuxnas bakis dagar.. När de ska vara familje mys. De gör ont i mig, och jag ska inte sitta & säga nå egentligen, julafton har jag ofta haft egna julfester och varit as packad. Juldan har även de varit en favorit. Med de betyder inte att jag inte kan förändras, ha en annan åsikt nu, eller att jag kan tycka såhär nu, vem om inte skulle ha den rätten, som både har varit i de, och nu inte är de. Som kan se skillnaden, tänker jag.
Nä, människan förstör julen, och i&med de, även relationer, familjer, oss själva och våran ekonomi.
Kanske vi borde tänka att julen handlar om kärlek, värme, frid, och känsla. Julen är sånt som kan kännas med hjärtat, inte ses med ögat, eller en bild som hjärnan skapar.. En tanke !
Sen har vi ju dehär med att julen är ju som en synd nu..
Men de mina vänner, ska vi inte ens gå in på just nu, då får vi sitta här i en vecka !
"- Ni är mitt allt !"
Jag vet att ni har kännt att de är nått som har varit fel, jag vet att ni fått känna allt de som jag burit på, jag vet att ni har sett de onda som jag har i mig. Jag vet att ni har kännt en osäkerhet, jag vet att jag inte längre kändes som någon som kunde ge er trygghet. Jag ser nu, att jag inte kunde förmedla den kärleken som jag ville och som jag försökte, jag vet att de kändes obehagligt. Jag vet de nu. Jag vet att allt ni gjorde, var för att få mig att förstå, att få mig att känna annat än de svarta som ni kunde känna fanns i mig. Jag kan nu se, att alla gånger ni dragit i mig, bett mig komma, fått utbrott, kastat saker, vägrat släppa taget om min hand, vägrat lämna min famn, var för att ni försökte få mig att förstå, hitta tillbaka, och se er, ge er de ni behövde, ni försökte väcka, de som ni inte kunde känna från mig, just då, till liv. Kärlek och trygghet. Hur ni än försökte så kunde ni inte väcka mig, hur än ni gjorde, så var "jag" borta. En av de viktigaste personerna fanns där, men var ändå en främling. Jag vet att och jag förstår att ni slutade med dessa försök tillslut. Jag förstår att ni inte ville komma hit, jag förstår.. Jag förstår. Jag förstår att ni kännt att ni varit ivägen. De har aldrig varit så ! De är inte ni som har varit ivägen, de är de andra som jag har i mig, som tog över mig, som har varit ivägen. Jag vet att de måste ha varit förrvirrande och jobbigt då jag sen "försvann" helt så länge. Men jag kommer att försöka gott göra er resten av livet.
Jag vet även nu, att jag är annorlunda, jag närmar mig. Jag känner att jag kan ge er, en liten del av allt de som jag vill, jag känner och ser att ni känner de. Jag kan även ta emot allt de jag får från er. Jag är med nu, jag är här, jag är i nuet, jag ser och jag känner med er. Ni känner de. Ni känner att jag är påväg tillbaka. Ni kan sitta tryggt i min famn. Jag känner när ni ger mig kramar, när ni stryker mig på kinden och säger "min mamma". Jag känner nu att ni håller min hand med trygghet, inte av rädsla. Ni kan leka ensamma, medans jag diskar, ni vet att jag inte kommer att försvinna. Jag känner och hör när ni pratar med mig, när ni ser på mig, när ni skrattar med mig, när vi skrattar tillsammans. Jag kan ha regler och säga nej, för jag är lugn och sakligt, ni känner att de är jag. Ni lyssnar och ni vet att de är med kärlek, ni accepterar de jag säger och reglerna jag har. Jag känner hur ni kryper upp båda två i min famn och vi läser en bok, jag känner att ni känner, att de är vi. Att de bara är vi nu. Jag känner hur ni kommer och lägger er i min säng på morgonen, jag känner att ni vill vara där, jag känner att ni myser. Ni sover i era egna sängar, och ni sover hela nätterna, ni känner nu trygghet här.
De kommer stunder..
Ni stryker mig i håret och ler mot mig, "mamma". Ni kan styka så försiktigt ibland, och titta mig så djup i ögonen, länge, sen ler ni, och säger bara "mamma".. Jag svarar med att, ja, det är jag. Innan ni skrattar till och springer iväg för att leka. Jag känner dessa ögonblick med hela kroppen. Ni påminner mig, ni bekräftar mig med att, nu är du här mamma, nu är du med, som att ni ska få mig att veta, att ni känner de. Att ni älskar mig och tycker att jag är bra, att ni är glad att jag är tillbaka. Jag känner hur ni bekräftar mig med sånna ögonblick, att ni ser, att de är bara jag nu. Att jag ska förstå att ni känner, allt de som jag ger, att ni tar emot, och att ni ser att de är jag,
Eran Mamma.
Jag känner att de börjar komma, jag kan ge, och jag kan få. Jag börjar mer och mer vara här i nuet och jag deltar i mitt liv. Jag svävar inte iväg som förr, jag är med, även om jag ibland kan försvinna, men bara för en kort stund.
Jag känner att jag känner nått, de är saker som händer och som kommer fram. Jag tar tag i de stunder som jag förr inte klarade av och känner med hjärtat. De ger mig energi. Jag kan känna lugn och jag är sansad.
'
Jag kan ge och jag kan få. Nu genom att jag bara är, genom att jag känner mig bättre, mår bättre, så ser jag de hos er. Jag kan känna de jag har missat många gånger, jag kan vara i stunderna med er.
Jag känner kramarna jag får, jag känner när ni smeker min kind på morgonen.
Jag älskar er mina barn & föralltid är de vi.
"- Du är så stark !"
Jag alltid sett, tänk & deninerat mig själv som "stark" & då menar jag inte fysiskt. Men jag tror inte att jag valt de själv, jag har alltid fått höra de, "du är stark, du klarar de, stå ut, de blir bättre, de är du tur är så stark". Så de har blivit nått som jag har vuxit in i & visst tur är väl de på nå vis.
Min definition av mig själv, då jag kallats strark & vad jag ansett är att vara stark, för min egen del.
- Avstäng / Likgiltig
- Inte tagit tag i situationer / Känslor som uppstått i & med de, utan tryckt undan de.
Gått emot saker jag vill, bara för att andra ska vara nöjd.
Inte vara sårad, gråta & vara ledsen - ABSOLUT INTE.
Skrattat bort saker, haft komiken i massa tragiska händelser.
Inte pratat speciellt mycket.
Inte lyssnat på sånt som jag anser att jag inte behöver höra.
Ansett mig bättre än människor.
Inte kunnat bli berörd, varken av tv, film, eller händelser i mitt liv
som ska vara jävligt jobbiga, där jag har ryckt på axlarna.
-Ja, ni förstår, listan kan göras lång.
Men nu förstår jag. Först nu förstår jag hur otrolig fel jag har haft ! De enda som jag varit i dedär, är ju livrädd. Livrädd att möta, jobbiga känslor, situationer, och att möta mig själv. Känslor har & skrämmer mig så mycket att, systemet helt enkelt stängdes av, jag hade inte förmåga att göra på annat sätt, och jag tror absolut att de har varit nödvändigt för att jag ska ha tagit mig hit där jag sitter idag. Jag kan nu se, tydligare, vars & när min on/off knapp i mig stängde ner, och jag har inte riktigt hittat on ännu. Jag var väldigt liten när de hände. Sen när on-knappen försvann så var jag kring 7år kanske. De var i samband med att Pappas & min relation, började stupa.
Jag kan se att de har handlat om rädsla och inte om stryrka, men de har blivit omvandlat till en styrka, ett försvar, och helt enkelt en överlevnadstaktik. Skulle säga att riktigt styrka är att, våga känna, ta tag, lösa, stå upp för sig själv, ta beslut, gråta, känna - för att kunna gå vidare. Hur ska man kunna lära känna sig själv utan att veta vad man har för känslor, utan att man vet hur man ska reagera på olika saker som händer, om man bara går runt som ett ufo ? Styrka är att våga möta sig själv, både i glädje, sorg, och ren förtvivlan. Styrkan kommer när man kan känna och gå igenom saker, med känslorna med, att kunna klara de, hur mycket de än har smärtat, men även komma ur de, med de följer äkta styrka, äkta glädje.
Vad som hänt mig med allt som jag lagt locket över är ju att de har kommit ut då jag varit full. Men att de då har utlöst av att, ex, att en brud grabbat tag i min karls röv, de kan ha slutat i raseriutbrott eller tårar som bara sprutat. De har egentligen aldrig handlat om de som skett just då vad de än må ha varit, de är allt de som jag bär inom mig som exploderar av nått helt annat än vad de egentligen är. Alltså så även om de kommit ut i form av raseri eller tårar då, så har ju inte de hjälpt såklart, alla känslor i de som de egentligen bottnar i finns kvar, och de känns betydligt sämre dagen efter, då man måste trycka undan känslorna av de kaoset man skapade kvällen innan. Karusellen fortsätter, sådär har de blivit om & om igen.. När jag vart singel, avtog "snefyllorna", då hade jag helt enkelt ingen att ta ut saker på. Men tro mig de skulle tillslut börja drabba mina kompisar, de vart dom som fick ta smällen av känslor som jag inte vågade möta eller ta tag i. De om nått, kändes dagen efter. Jag har förstående vänner, men de är absolut inte okej, att bete sig på de viset mot oskyldiga människor. Men de var väl bara tvungen komma ut, och kom inte ett tillfälle, så skapade jag ett.
- Ja de är mycket som jag kan se, och mycket som kommer till mig nu. Jag lär om mig själv, ser varför jag betett mig på vissa sätt, och kan förstå varför vissa gånger, jag hade inget val. Jag har även haft "rätt" till att reagera och agera på vissa saker, men jag har försökt ändra andra, istället för att ta tag i de och göra ett val själv, ett val att antingen, förlåta eller gå vidare. Men de har jag inte gjort. Har använt mig av, om du bara, om du inte, kan du bara göra som jag säger. ect.. För att jag trott att en annans människas beteende mot mig ska kunna styra hur jag mår.. Men fel igen, helt fel. De börjar med mig - allt !
"- En del av min verkligen & min historia !"
Snart är året slut och jag har ikväll vågat smyg minnas, och blicka tillbaka, genom att titta igenom "gamla" bilder. Bilder från tiden med Oskar, graviditet, då pojkarna kom och så. Jag har inte vågat, eller jag har inte satt min i den situationen att jag gjort de. Försökte göra de några gånger på alfa, men de skulle bli för mycket, jag kände de, och jag hade inte de i mig då att jag ville kännas vid. De vart helt enkelt för jobbigt, och jag vart rädd. Men ikväll har jag kollat på bilderna jag har här på facebook, alla andra bilder är kvar i en dator som inte jag har. Känslostorm är väl vad som hände, jag höll igen tittade på hälften kanske, sen fick de vara nog. Medans jag satt och kollade kände jag hur tårarna började rulla över kiderna.. Äntligen, kanske man ska säga. Men de var inte alls en behaglig känlsa. De är massor med skuld och skam som jag går och bär på, saker som jag inte kan släppa, saker jag inte förstå.
Jag undrar bara hur vart de såhär.. Ingenting vart som jag hade tänkt..
Känslan av misslyckande & värdelöshet, otrillräcklighet..
Vad har egentligen hänt dom senaste åren i mitt liv.. De är hemsk mycket, och bara de här sista året inte minst sagt. De är 1år sen i Januari som jag & Oskar beslöt oss för att separera, sen flyttade jag 2 februari, hit i lägenheten. Känner mig lika ensamen just ju som jag gjorde kvällen när vi flyttade hit mina saker, och jag vart lämnad här, en lägenhet med lådor & möbler överallt, medans jag såg hur min familj, eller de som var en familj, körde iväg härifrån.. Bröt ihop den kvällen när jag såg röran som jag stod i, helt ensam, hur skulle allt bli vad skulle jag göra.. Jag tog mig ganska snabbt i kragen, sprättade en bärs & ställde i ordning möblerna och gjorde "klart" i princip allt den kvällen.
Sen minns jag som igår när graviditetstestet visade +.. Mitt i ett virrvarr, av en relation som inte alls var vad den borde. De var fint också de var de. Jag har massor med fina minnen, men jag vet egentligen inte om de överväger de dåligare minnena.. Sen att bli gravid mitt i allt, de var ingen jag hade planerat, men de är defenitivt ett ansvar som jag hade, skyddar man sig inte, så är de ju oftast så att, plötsligt händer de. Ändå vart jag så förvånad. Ringde & berättade för Oskar (som var i kiruna & jobbade), eller jag hann inte ens säga de innan han frågade, är du gravid ? Jajoo.. Fick reda på där & då, att han ville såklart att vi skulle behålla de. Jag väntade 2veckor med att ringa barnmorskan, jag sa att de kan ju visa fel. När jag väl gick till bvc & gjorde ett test där, sa hon till mig "-Du är jätte gravid!" Vad nu de skulle betyda. Under graviditeten, kämpade jag med mitt illamående, vattenskada hemma, fick alltså leva utan vatten mitt i de, men de gick ändå bra. En karl som jobbade borta, kämpade med vad jag nu vet & kan se tydligare, med mitt medberoende till en i släkten. Fick även ett stort svek, svart på vitt, alkoholfria öl & läskedrinkar i vinglas. (beteendet av att jag var så aktiv i hjärnan som de gick att vara, kan jag ju se nu. när jag vet att jag är en beroende & lider av beroendesjukdomen) Ultraljudet som sa tvillingar.. & gick klart terminen i skolan (HR), 3 veckor efter åkte vi in på förlossning.
Vad hände emellan födseln & januari 2012.. De är en historia för sig.
Som sagt, här stod jag i lägenheten, jaha. Stängde av & klarade mig igenom 1:a helg bra, med vänner & dryck. Sen kom pojkarna, och vi skulle börja ha varannan vecka.. Bara den omställnningen.. Det enda som de "tillförde" för mig var att de vart varannan vecka fest, och varannan vecka inte, dock fanns mamma & hon ville ofta vara barnvakt. Vilket gynnade ju mig, i mitt missbruk. Allt dehär har kommit till mig senare, de var ingenting jag visste om eller nått som jag såg, eller förstod var ett problem då, förrens nu senare. Jag flög liksom utanför min kropp, jag var någon helt annanstans mentalt hela hela tiden, mådde dåligt, men visste inte varför. Var trött oj så trött, lättretlig, arg, irriterad, och less. Nu kan jag förstå varför de var så.
Enda gången jag kände att jag "levde" var helgerna när jag var med polarna & festade, shit, singel, och nu, nu är de min "tur att leva livet". Var ut med kompisar medans jag bodde med Oskar också, även om jag inte var ut, så läste jag böcker & drack så fint "ett vinglas" på kvällen. Men nu hade jag barnen bara varannan vecka, så festandet nådde en helt ny grad. Som de hade varit före jag hade barn, och före jag vart gravid. Ska man räkna de som att leva livet, så hade jag nog levt klart de livet för flera år sen. Jag mådde inte alls bra idedär, jag ville inte, men de fortsatte ändå. På morgon för att fly, från ångest, skuldkänslor, skam, jag ville fly från fyllan jag hade haft dagen före för jag ville inte ta den verkligenheten, så jag fortsatte. In i dimman för att slippa känna, slippa leva, slippa vara med mig själv, jag stod inte ut att vara med mig själv helst en endaste sekund. Därför var de mitt sätt att fly.
Kan inte hantera känslor, tankar, känslomässigt störd. Självmedecinering. Sen när jag var tvungen kliva ur de, så den ångesten, sorgen, smärtan, skam och skulden som jag då kände veckan jag hade pojkarna, förvandlades, till att jag var någon helt annanstans, min kropp var här, men sinnesfråvaron var enorm. Tackade ja, då jag kunde till barnvakt på helgen, så jag kunde döva bort, allt helvete som jag lagt lock över, men som bara väntade på att explodera. Pojkarna flyttade till Oskar sen, jag gjorde inte motstånd. Jag orkade inte, jag orkade inte vara med mig själv, och dom ville inte vara med mig. Jag var så frånvarande, och de kände dom. Jag var inte påverkad, men min hjärna var ju ändå långt borta i tankar på annat. Dom ville inte in i lägenheten, på grund av att dom kände mitt dåliga måående. Hur ska de ha känts i mig ? För att inte dö av dessa känslor, som skapades i mig, var jag tvungen fly. Känslan av att inte kunna vara mamma, känslan av att inte kunna förmedla, ge de som man ska kunna, att inte kunna känna de som man ska känna, känslan av att se att dom inte kände trygghet med mig, känslan av att jag inte längre kunde förmedla kärlek, att mina barn inte kunde känna sig trygga i min famn, jag försökte, men mitt dåliga mående kände dom av. Känslan av att inte vilja vara Mamma. Dom hade inget att hämta här hos mig just då, för deras bästa så vart lösningen att dom slutade komma. Om jag kunde förmedla den smärta som jag har känt när jag senare har försökt känna & kännt på alla dessa känslor som jag slog bort då jag var aktiv, så kanske ni skulle förstå. Att jag har varit tvungen erkänna så hemska tankar som jag haft, att jag inte ville vara Mamma.. De går inte att förklara hur de känns att erkänna en sån sak, för sig själv. Ett totalt nederlag. - Det är dehär som beroendet gör med oss, som lider av de.
För är de inte en sjukdom, vafan är de då ? Vem väljer bort de finaste man har, för dom som känner mig, vet att jag älskar mina barn mer än allt, dom är de finaste jag har. & ändå ska inte de räcka för att stå emot, jag förstår de knappt själv.. De är hemsk, och fruktansvärt, men de har varit & är min verklighet, som jag måste leva med hela livet, men jag kan hitta en acceptans, och jag kan förändra. Jag är inte ansvarig för min sjukdom, men jag är ansvarig för mitt tillfrisknande, och jag är ansvarig att se till att jag inte glider tillbaka, att jag gör de jag ska, så att inte beroendet i mig kan växa & ta över jaget.
Sen ska man ju förstå att, jag har manipulerat mig själv så mycket, de är en del i sjukdomen. Så att dom som är beroende, lever i en alldeles egen verklighet. Jag lovar & svär med handen på mitt bröst, att jag har aldrig i hela mitt liv under alla dessa åren sett att jag skulle ha ett problem. Aldrig någonsin, snarare har jag levt i den verkligheten att de är andra som har problem med mig ! Vafan, de är dom som har problem, de är myndigheterna som har problem, de är grannarna de är fel på. - "Hur fan kan dom komma & gnälla att jag ska sänka musiken, 3 på morgon en onsdag, va ?" De är sjukt, men de är den verkligenheten jag levt i, allvarligt. Alla har varit ett preoblem, utom jag ! Fast de finns folk i min närhet som har sagt & påpekat saker, så har jag inte fattat vafan, hur dom kan ens yttra sånna ord, som alkoholist.. Men ja, svaren kom till mig snabbare än dom kanske hade trott.
De tog några veckor (med inte en endaste nykter dag) efter att pojkarna flyttat helt, så vaknade jag upp på avgiftningen i Sunderbyn.
Resan efter de är en helt annan historia!
Varför jag skriver dehär, är i hopp om att kunna hjälpa andra, se att dom inte är ensamma, eller att folk som har ett medberoende, ska kunna förstå, att vad dom än gör, hur mycket personen som lider av ett missbruk älskar er, så spelar de ingen roll. Beroendet tar över allt. & ni kan ingenting göra, man måste ha viljan & ta ett eget beslut, i mitt fall tog jag behandling, istället för att åka hem. Men de krävdes mycket, & vad jag tror hjälpte var att jag avgiftades i dryga 2veckor, så fick sitta där, med mig själv & mina tankar. Hade dom släppt ut mig, hade de varit kört, men dom gjorde inte de, och jag hade liksom inget val. Sen har jag fått massor med hjälp av min kontaktperson, som hjälpte mig att ta den rätta vägen till behandling, & för de är jag henne evigt tacksam.
Jag ber er nu, att inte göra egna tolkningar, eller hitta på egna sanningar, fråga hellre, snälla. Jag har aldrig utsatt mina barn, för vanvård, svält, skitiga kläder, eller ett skitigt hem, misshandel eller nått sånt. Jag vill att vi ska vara klara på den punkten. Jag har mått dåligt och inte varit närvarande, jag har varit orkeslös.
Jag kan förstå att de kan skapa problem för mig för att jag skriver dehär, jag kan förstå om jag orsakar mina egna problem, och om folk föraktar, tycker illa, eller dömmer mig. Men de är pågrund av okunskap, och de är inte min oförmåga, de är deras. Då får jag ta de. Men jag hoppas jag kan ge nått, till någon som behöver de.
"-Att kunna förlåta sig själv, är den enda förlåtelen du kan styra över, och den måste du kunna ge dig själv. Jag ska nå dit !"
Jag förlåter mig själv, för att jag låtit andra styra över mina tankar och känslor.
Jag förlåter mig själv, för att jag gav bort rätten att definiera mig till andra.
Jag förlåter mig själv, att jag ställt så höga krav på mig själv.
Jag förlåter mig själv, för alla gånger jag sagt ja trots att jag ville säga nej.
Jag förlåter mig själv, för att jag blundat för mina behov för att vara andra till lags.
Jag förlåter mig själv, för alla gånger jag burit skuldkänslor utan att jag varit skyldig.
Jag förlåter mig själv, för att jag inte såg min kraft och trodde på min förmåga.
Jag förlåter mig själv, för att jag inte riktigt förstod att jag var värd att älskar så som jag är.
Nu börjar en ny dag, en oskriven framtid, och jag ska lyssna på min inre röst.
Allt är förlåtet och jag är på god väg hem
/Din för evigt, MIG själv.♥
"-Jag tror inte på Gud, men på någon slags Högre Makt. !"
Jag är inte som jag en gång var, jag håller på att förändras, växa, hitta min själv, lära känna mig själv, utmanar mig, jag försöker hitta ett nytt sätt att leva. Jag har en tro, på nånting, de hjälper mig. Vad jag har fått se, upptäcka, och saker och insikter som kommer till mig, de går inte att förklara. Jag har gjort, och gör en skit häftig, jobbig, skrämande, men befriande resa. Jag har vänt ut och in på mig själv, för mig själv, min egen skull. Samtidigt som jag har kunna hjälpa andra. Men de handlar om mig. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, jag kan inte göra annat än att välja, förhålla mig och ta beslut, för min egenskull. Jag är totalt maktlös inför andra människor. Men allt de jag fått till mig, gör att jag har en medvetenhet, men med medvetenhet kommer ansvar.
De som är ganska häftigt är att jag kan se andra, vad dom har för försvar, vad dom vill skydda, dom som inte tar ansvar utan dom försöker ta genvägar. Högmod, lättja, folk som jobbar på fasaden, köper prylar itron att de kommer tillslut att göra dom lyckliga, folk lever inte. Jag kan se, men jag kan ingenting säga. Jag kan se mycket, om beteende och människan, jag ser hur ni tänker, att ni döljer, bortförklaringar, men jag kan ingenting säga. Jag är inte Gud, de är inte mitt ansvar. & folk skulle tycka att jag var helt knäpp i huvudet om jag började ge en teori, varför en människa har ett visst argument för sin sak.. Jag kan inte säga, för att de skulle inte vara motagligt, eller de skulle inte tas på ett sånt sätt, folk skulle inte förstå, eller vilja förstå. Vem vill erkänna sina karaktärsdefekter ? Jag kan inte ge de vidare, jag kan inte ge nått av dehär, till någon som inte redan lever i de.
Men jag är inte Gud, jag behöver inte. Man ska igenom alla statier, och gör man de inte i dehär livet, så tror jag att man helt enkelt får börja om.
Människorna går genom livet med skygglappar, ser inte, vi tror att nånstans därframme, kommer jag att bli fullkomlig, där kommer jag bli lycklig, där kommer harmoni, och inga problem. Därframme.. Ni missar livet, man missar nuet, man ser inte den fina solnedgången, känner inte regnet eller tar in doften av vinter. Tänk om man kunde känna de man ser.. (Jag får dedär ibland, de är magiskt, men jag måste vara i balans, inte glömma bort allt de som jag lärt mig. Gammalt beteende gör mig blind, jag måste leva och se på ett nytt sätt.) De kommer inte komma nått bigbang, därframme, där allt blir som vi fantiserar oss att de ska bli, illutionen av total lycka, som gör att man lever vidare, för att slippa känna, ta ansvar eller göra nått åt sitt liv, sig själv, för att man tror sig befria sig från ansvar att ta beslut. De finns inte. Man kan aldrig fly sig själv, fast man gärna försöker. Endast genom att leva i nuet, kan man uppskatta se och känna.
"Gårdagen föll ur dina händer, den kan inte få något annat innehåll än du redan gett den. Dagen imorgon har du inte fått löfte om. Men DAGEN IDAG den HAR du, de är de enda du kan vara säker på."
Jag har fått hjälp, genom min behandling, programmet, gemenskapen, gud & nykterheten. Men bara för att jag gav de en chans, jag lovade mig själv att jag skulle vara, öppen, villig & ärlig. De funkade och de kommer saker till mig hela tiden. Jag har lärt om mig själv, jag ser mina beteenden, jag kan komma på mig att jag är nära ett raseri-utbrott.. Jag kan stanna de, sätter mig, andas, funderar varför, vad har hänt, vad har jag gjort, eller inte gjort, vad är de jag borde ta tag i, vad har jag glömt ? En massa frågor, som jag ställer mig själv, för att få svar varför, jag i ena sekunden kan bli rasande, ofta är de nått som utlöst de som jag inte tänkt på, innan jag tar mig tid att fundera över de, och de kommer till mig. Jag lär mig ! Jag kan se, att när jag städar flera gånger per dag, sitter ensam och trycker godis, pluggar in musik i ören & bara går, men jag har inget mål, ect, så nu vet jag att de handlar om obearbetade känslor. Jag flyr från känslorna, jag tror att musiken dödar tankarna, men dom finns där, det vill ut, men som jag håller tillbaka. Lösningen är ju att göra tvärtom.. Inte använda flyktmedlena som jag vanligtvis gör, våga att göra annorlunda och se vad som händer. Rädslan hämmar oss, ärlighet skrämmer oss, och sanningen begränsar oss. Men då de är detta som egentligen befriar. Möta sina rädslor, 100% ärlighet mot mig själv, sanningen, att kunna se & acceptera allt med mig själv. För att sen kunna förändra.
Men de är ju människorna, människor som skapar sina egna problem. "Genom vår oförmåga att ta personligt ansvar, skapade vi i själva verket våra egna problem." Som med allt, man kan inte förändra andra, man kan bara förändra sig själv. Ingen annan kan göra jobbet utom jag. Jag måste själv ta kontroll över mitt liv, mig själv, och hur jag ska välja att leva, hanskas och ta i saker som tidigare har gjort mig rädd. Rädsan för att möta mig själv är störst, ett ständigt arbete som jag försöker att komma närmare, de är en resa, jag får uppleva massor, och jag växer, jag ser, jag har ögonen att se, saker som många aldrig kommer få uppleva i detta livet.
"-Om man inte frågar, hur ska man då få veta ?"
Skulle absolut vilja lägga ner mer tid och energi på bloggen, men de blir svårt då jag inte har någon egen dator, utan bara lånar då jag kan, och får möjlighet. Jag vet inte hur stort intresse de är för min blogg, tycker minsann ni snålar lite med kommentarerna, nån åsikt kan ja ju tänka mig att ni har i iaf, de mesta som jag skriver. Men hoppas iaf, att ni läsare "gillar" de ni läser, då jag väl skriver, och har en möjlighet att skriva, blir de ju. Och att ni fortsätter läsa, såklart ! Hade tänk börja på ett inlägg nu, om lite seriösare saker, ja ni som läser vet ju hur inläggen brukar vara.. Men ja tänker att de kanske får vänta lite, de är mycket nu som sagt.
Däremot, vill ja ju fixa bloggen, ni vet med sånn henna, design, men jag är ju helt lost när de gäller sånt, så kan någon av er & vill hjälpa mig ? Hojta gärna till, blir de lite mer personligt & så (: !
Sen så som sagt, vi kör en frågestund, om de är nått ni undrar över, kan förstå om de finns frågor.
Ingen fråga är för dum för att ställas och jag svarar på de mesta !
Han, hon, blir HEN. Den, dom blir till DET
Det är mycket prat om, kvinnligt och manligt, att inte göra skillnad på pojkar och flickor.
Okej, har läst vad folk med detta tänk skrivit, som menar på att man ska kunna sätta på sin bebis-pojke, en rosa klänning. Att man inte ska referera till kön, genom att inte säga barnens namn, utan att man ska använda orden "kompis" eller "person". Att inte säga han eller hon, utan att säga hen. Att färger på kläder inte spelar roll och att allt ska vara neutralt. Ja ni förstår och ni har ju säkert hört allt detta och en massa mer, som folk som anser sig ha nytänk och att vi går mot 2013 och att de är dags för förändring.
Jag skulle aldrig ha tagit på mina pojkarn, sådana kläder som är "typiskt flickaktigt" när dom var bebisar. Nu är dom 2.5år, dom har jeans, som är röda, gröna, blå, piketröjjor, som är i regnbågens alla färger inklusive rosa. När barnen blir äldre och kläderna handlar mer om mode än att de behöver vara praktiskt, så är de en helt annan sak, iaf för mig. Tex, jag satt hemma och målande naglarna, och pojkarna sa att dom ville också göra de, absolut så målade jag deras naglar. Ibland när jag gör mig fin i håret vill dom vara med, såklart gör jag en frisyr på dom också. Men de är nått som dom vill, jag sätter ingen ettikett på att de är kvinnligt eller manligt att måla naglarna eller inte i den åldern, dom tycker de är kul, och dom tycker de är roligt att få göra som mamma. Då barnen ber och vill vara med så, absolut får dom de. Men jag går inte och köper en barbiedocka åt dom för att de ska vara LIKA, eller INGA skillnader. I börjar på dagis, var en av pojkarna jätte mycket för att bära runt och ta hand om en dockbebis. Medans i andra sekunden kasta den för att leka med bilar, barnen måste få exprimentera, leka med vad dom vill, och klä ut sig. Men alla barn kommer till den åldern då dom inte är bara barn längre, dom ska bli en egen person, kille, som tjej, och de kommer att vara skillnader, vad som händer i kroppen, dom kommer utvecklas till att bli den där tonårskille eller tjejen, har vi rätten att ta bort de, genom att ta bort skillnader, eller undanhålla att vi är och tänker olika.
Om vi slutar göra skillnader, och gå emot hur naturen skapat oss, så vilka blir vi då ? Försvinner inte våran identitet som människa, man, och kvinna, om man tar bort de som är de naturliga. Kvinnor och män skiljer sig både i tänket, utseendet, kroppbyggnad, alltså både psykist och fysiskt, även östrogen och testoseron nivån är väldigt olika. Vilket de är för en andledning. Kvinnor föder barn, män gör de inte. Varför är de så ? Då borde ju de vara orättvist, vad och hur ska vi förklara de för våra barn, att vissa kan föda barn och inte andra, då vi ska var lika och inte göra skillnad. Man ska inte placeras i fack på grund av kön.. Vi har olika kön, vi ser olika ut, vi tänker, tycker, klär, beter, och tycker om olika saker. Med detta menar jag inte att likhet i människovärdet eller jämtställdhet och respekt ska vara olika beroende på kön. Alla är vi lika värda, för att vi är människor.
Om alla ska vara lika, så är de, att ge barnen möjlighet att utvecklas till de människor de vill.. Är inte de snarare att hämma dom. Om vi inte får vara olika, om vi inte har olika tänk, olika sysslor, eller beter oss olika, vilka blir vi då ? Om alla är och förväntas vara lika.. Och vad lägger grunden om vad som är lika och neutralt. Neutrala färger, de är väl likadant som att säga, vad säger att rosa är en flickfärg.. Ja, vad säger vad som är neutrala färger ? Jag tycker de börjar gå för långt, ska vi låta barnen vara färglösa för att inte riskera att hamna i ett fack. En flicka är ju en flicka och en pojke är ju en pojke, skulle de inte vara meningen att vi skulle vara olika, skulle vi inte heller ha blivit skapta så.
Dom med detta hen tänk låter ju inte flickorna smycka ut sig till prinsessor, med en massa rosa, eller tvärtom med pojkar, men köper hellre dockor till en pojk, än en bil. Är inte detta att förändra och snarare tvinga barnen att gå en annan väg.. Hur många små flickor drömmer inte om att vara en prinsessa och gillar att vara fina. Nått som vi kvinnor har i oss rent hormonellt, ska tonas ner. Karlar, de som anses vara typiskt manligt ska inte få finnas, de ska tonas ner. Men försvinner inte då attraktionen.. De som gör att vi drar tillvarandra, är ju våra olikheter, känslan av att bli hållen av ett par grova armar, att känna en manlig/kvinnlig kropp mot sin, att kunna tänka olika i olika frågor och kunna prata kommunicera om de, olikheterna drar oss mot varandra, och dessa försöker vi ta bort.
Genom att tona ner kvinnligt och manligt, alla ska vara lika, och kvinnligt och manligt ska inte existera. Vad gör detta om inte annat än skapar förvirring, helst för våra barn. Dom ser att mamma och pappa inte gör samma sysslor hemma, att dom ser olika ut i kroppen, med kläder och utan, dom klär sig olika, prata på olika sätt, gillar och gör olika saker.. Detta är vad barnen ser, medans dom på dagis ska lära sig att de inte finns några skillnader. För ett barn blir de ju som att de som dom ser och uppfattar inte stämmer, att dom har eller är fel, som får höra att de dom ser och uppfattar inte stämmer.
Alla kan vi göra hushållssysslorna i hemmet, vare man, är karl eller kvinna, kan man damsuga, skura och diska. De är jämställdhet, utan att ta bort eller göra skillnad. Men personligen så skickar jag ju hellre ut karln i garaget för att byta olja och filter, medans jag kan städa lite, och sätta en toning i håret och kolla min favorit serie. De handlar inte om att jag inte kan byta olja, de handlar om att jag inte är de minsta intresserad och att karn kan göra de istället, och att jag kan utnyttja de för att han är karl, de tycker jag är praktiskt, och jag tror att även karl känner de som en befrielse att få vara i garaget snarare än att dammsuga och dammtorka.
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men kort och gott, vars ska gränsen gå ?
Är de bra eller dåligt att tona ner våra så uppenbara skillander, som gör oss till olika individer ?
Ska vi måsta tappa varan identidet eller person, genom att kallas HEN, person eller kompis ?
Frågorna & åsikterna är många !
