"-Jag tror inte på Gud, men på någon slags Högre Makt. !"
Jag är inte som jag en gång var, jag håller på att förändras, växa, hitta min själv, lära känna mig själv, utmanar mig, jag försöker hitta ett nytt sätt att leva. Jag har en tro, på nånting, de hjälper mig. Vad jag har fått se, upptäcka, och saker och insikter som kommer till mig, de går inte att förklara. Jag har gjort, och gör en skit häftig, jobbig, skrämande, men befriande resa. Jag har vänt ut och in på mig själv, för mig själv, min egen skull. Samtidigt som jag har kunna hjälpa andra. Men de handlar om mig. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, jag kan inte göra annat än att välja, förhålla mig och ta beslut, för min egenskull. Jag är totalt maktlös inför andra människor. Men allt de jag fått till mig, gör att jag har en medvetenhet, men med medvetenhet kommer ansvar.
De som är ganska häftigt är att jag kan se andra, vad dom har för försvar, vad dom vill skydda, dom som inte tar ansvar utan dom försöker ta genvägar. Högmod, lättja, folk som jobbar på fasaden, köper prylar itron att de kommer tillslut att göra dom lyckliga, folk lever inte. Jag kan se, men jag kan ingenting säga. Jag kan se mycket, om beteende och människan, jag ser hur ni tänker, att ni döljer, bortförklaringar, men jag kan ingenting säga. Jag är inte Gud, de är inte mitt ansvar. & folk skulle tycka att jag var helt knäpp i huvudet om jag började ge en teori, varför en människa har ett visst argument för sin sak.. Jag kan inte säga, för att de skulle inte vara motagligt, eller de skulle inte tas på ett sånt sätt, folk skulle inte förstå, eller vilja förstå. Vem vill erkänna sina karaktärsdefekter ? Jag kan inte ge de vidare, jag kan inte ge nått av dehär, till någon som inte redan lever i de.
Men jag är inte Gud, jag behöver inte. Man ska igenom alla statier, och gör man de inte i dehär livet, så tror jag att man helt enkelt får börja om.
Människorna går genom livet med skygglappar, ser inte, vi tror att nånstans därframme, kommer jag att bli fullkomlig, där kommer jag bli lycklig, där kommer harmoni, och inga problem. Därframme.. Ni missar livet, man missar nuet, man ser inte den fina solnedgången, känner inte regnet eller tar in doften av vinter. Tänk om man kunde känna de man ser.. (Jag får dedär ibland, de är magiskt, men jag måste vara i balans, inte glömma bort allt de som jag lärt mig. Gammalt beteende gör mig blind, jag måste leva och se på ett nytt sätt.) De kommer inte komma nått bigbang, därframme, där allt blir som vi fantiserar oss att de ska bli, illutionen av total lycka, som gör att man lever vidare, för att slippa känna, ta ansvar eller göra nått åt sitt liv, sig själv, för att man tror sig befria sig från ansvar att ta beslut. De finns inte. Man kan aldrig fly sig själv, fast man gärna försöker. Endast genom att leva i nuet, kan man uppskatta se och känna.
"Gårdagen föll ur dina händer, den kan inte få något annat innehåll än du redan gett den. Dagen imorgon har du inte fått löfte om. Men DAGEN IDAG den HAR du, de är de enda du kan vara säker på."
Jag har fått hjälp, genom min behandling, programmet, gemenskapen, gud & nykterheten. Men bara för att jag gav de en chans, jag lovade mig själv att jag skulle vara, öppen, villig & ärlig. De funkade och de kommer saker till mig hela tiden. Jag har lärt om mig själv, jag ser mina beteenden, jag kan komma på mig att jag är nära ett raseri-utbrott.. Jag kan stanna de, sätter mig, andas, funderar varför, vad har hänt, vad har jag gjort, eller inte gjort, vad är de jag borde ta tag i, vad har jag glömt ? En massa frågor, som jag ställer mig själv, för att få svar varför, jag i ena sekunden kan bli rasande, ofta är de nått som utlöst de som jag inte tänkt på, innan jag tar mig tid att fundera över de, och de kommer till mig. Jag lär mig ! Jag kan se, att när jag städar flera gånger per dag, sitter ensam och trycker godis, pluggar in musik i ören & bara går, men jag har inget mål, ect, så nu vet jag att de handlar om obearbetade känslor. Jag flyr från känslorna, jag tror att musiken dödar tankarna, men dom finns där, det vill ut, men som jag håller tillbaka. Lösningen är ju att göra tvärtom.. Inte använda flyktmedlena som jag vanligtvis gör, våga att göra annorlunda och se vad som händer. Rädslan hämmar oss, ärlighet skrämmer oss, och sanningen begränsar oss. Men då de är detta som egentligen befriar. Möta sina rädslor, 100% ärlighet mot mig själv, sanningen, att kunna se & acceptera allt med mig själv. För att sen kunna förändra.
Men de är ju människorna, människor som skapar sina egna problem. "Genom vår oförmåga att ta personligt ansvar, skapade vi i själva verket våra egna problem." Som med allt, man kan inte förändra andra, man kan bara förändra sig själv. Ingen annan kan göra jobbet utom jag. Jag måste själv ta kontroll över mitt liv, mig själv, och hur jag ska välja att leva, hanskas och ta i saker som tidigare har gjort mig rädd. Rädsan för att möta mig själv är störst, ett ständigt arbete som jag försöker att komma närmare, de är en resa, jag får uppleva massor, och jag växer, jag ser, jag har ögonen att se, saker som många aldrig kommer få uppleva i detta livet.
Kommentarer
Din MAAAN
Intressant att läsa Ellen, och vara med när du utvecklas. Vi har ju fått en gåva tänker jag, för vi får en chans att göra denna personliga resa som vi gör. Många icke beroende skulle behöva den minst lika mycket, men VI, vi har fått chansen. Nu ska vi också hjälpas åt att förvalta den. Ta vara på tiden och se storheten i detta.
Jag är glad att du finns. Du hjälper mig att själv utvecklas. Jag är sjuuuukt tacksam för dom 5 veckorna på bygget! Och mer tid hoppas jag vi får. Du är grym, när du VÄLJER att vara det.. Låt det vita, friska i Ellen växa ännu mer.. Var så bra som du KAN. Du har ju allt i dig, våga plocka fram det och be din högre makt om hjälp med mod, acceptans, tillit etc! KRAM på dig gumman! Och fortsätt skriva! Jag skriver också mycket, det är utvecklande. <3
Svar:
Cpsoet
Trackback
