"- En del av min verkligen & min historia !"

Snart är året slut och jag har ikväll vågat smyg minnas, och blicka tillbaka, genom att titta igenom "gamla" bilder. Bilder från tiden med Oskar, graviditet, då pojkarna kom och så. Jag har inte vågat, eller jag har inte satt min i den situationen att jag gjort de. Försökte göra de några gånger på alfa, men de skulle bli för mycket, jag kände de, och jag hade inte de i mig då att jag ville kännas vid. De vart helt enkelt för jobbigt, och jag vart rädd. Men ikväll har jag kollat på bilderna jag har här på facebook, alla andra bilder är kvar i en dator som inte jag har. Känslostorm är väl vad som hände, jag höll igen tittade på hälften kanske, sen fick de vara nog. Medans jag satt och kollade kände jag hur tårarna började rulla över kiderna.. Äntligen, kanske man ska säga. Men de var inte alls en behaglig känlsa. De är massor med skuld och skam som jag går och bär på, saker som jag inte kan släppa, saker jag inte förstå.

 

 

 

Jag undrar bara hur vart de såhär.. Ingenting vart som jag hade tänkt..

Känslan av misslyckande & värdelöshet, otrillräcklighet..

 

Vad har egentligen hänt dom senaste åren i mitt liv.. De är hemsk mycket, och bara de här sista året inte minst sagt. De är 1år sen i Januari som jag & Oskar beslöt oss för att separera, sen flyttade jag 2 februari, hit i lägenheten. Känner mig lika ensamen just ju som jag gjorde kvällen när vi flyttade hit mina saker, och jag vart lämnad här, en lägenhet med lådor & möbler överallt, medans jag såg hur min familj, eller de som var en familj, körde iväg härifrån.. Bröt ihop den kvällen när jag såg röran som jag stod i, helt ensam, hur skulle allt bli vad skulle jag göra.. Jag tog mig ganska snabbt i kragen, sprättade en bärs & ställde i ordning möblerna och gjorde "klart" i princip allt den kvällen.

 

     

 

 

Sen minns jag som igår när graviditetstestet visade +.. Mitt i ett virrvarr, av en relation som inte alls var vad den borde. De var fint också de var de. Jag har massor med fina minnen, men jag vet egentligen inte om de överväger de dåligare minnena.. Sen att bli gravid mitt i allt, de var ingen jag hade planerat, men de är defenitivt ett ansvar som jag hade, skyddar man sig inte, så är de ju oftast så att, plötsligt händer de. Ändå vart jag så förvånad. Ringde & berättade för Oskar (som var i kiruna & jobbade), eller jag hann inte ens säga de innan han frågade, är du gravid ? Jajoo.. Fick reda på där & då, att han ville såklart att vi skulle behålla de. Jag väntade 2veckor med att ringa barnmorskan, jag sa att de kan ju visa fel. När jag väl gick till bvc & gjorde ett test där, sa hon till mig "-Du är jätte gravid!" Vad nu de skulle betyda. Under graviditeten, kämpade jag med mitt illamående, vattenskada hemma, fick alltså leva utan vatten mitt i de, men de gick ändå bra. En karl som jobbade borta, kämpade med vad jag nu vet & kan se tydligare, med mitt medberoende till en i släkten. Fick även ett stort svek, svart på vitt, alkoholfria öl & läskedrinkar i vinglas. (beteendet av att jag var så aktiv i hjärnan som de gick att vara, kan jag ju se nu. när jag vet att jag är en beroende & lider av beroendesjukdomen) Ultraljudet som sa tvillingar..  & gick klart terminen i skolan (HR), 3 veckor efter åkte vi in på förlossning. 

 

 

 

Vad hände emellan födseln & januari 2012.. De är en historia för sig.

 

Som sagt, här stod jag i lägenheten, jaha. Stängde av & klarade mig igenom 1:a helg bra, med vänner & dryck. Sen kom pojkarna, och vi skulle börja ha varannan vecka.. Bara den omställnningen.. Det enda som de "tillförde" för mig var att de vart varannan vecka fest, och varannan vecka inte, dock fanns mamma & hon ville ofta vara barnvakt. Vilket gynnade ju mig, i mitt missbruk. Allt dehär har kommit till mig senare, de var ingenting jag visste om eller nått som jag såg, eller förstod var ett problem då, förrens nu senare. Jag flög liksom utanför min kropp, jag var någon helt annanstans mentalt hela hela tiden, mådde dåligt, men visste inte varför. Var trött oj så trött, lättretlig, arg, irriterad, och less. Nu kan jag förstå varför de var så.

 

 

Enda gången jag kände att jag "levde" var helgerna när jag var med polarna & festade, shit, singel, och nu, nu är de min "tur att leva livet". Var ut med kompisar medans jag bodde med Oskar också, även om jag inte var ut, så läste jag böcker & drack så fint "ett vinglas" på kvällen. Men nu hade jag barnen bara varannan vecka, så festandet nådde en helt ny grad. Som de hade varit före jag hade barn, och före jag vart gravid. Ska man räkna de som att leva livet, så hade jag nog levt klart de livet för flera år sen. Jag mådde inte alls bra idedär, jag ville inte, men de fortsatte ändå. På morgon för att fly, från ångest, skuldkänslor, skam, jag ville fly från fyllan jag hade haft dagen före för jag ville inte ta den verkligenheten, så jag fortsatte. In i dimman för att slippa känna, slippa leva, slippa vara med mig själv, jag stod inte ut att vara med mig själv helst en endaste sekund. Därför var de mitt sätt att fly.

 

 

 

Kan inte hantera känslor, tankar, känslomässigt störd. Självmedecinering. Sen när jag var tvungen kliva ur de, så den ångesten, sorgen, smärtan, skam och skulden som jag då kände veckan jag hade pojkarna, förvandlades, till att jag var någon helt annanstans, min kropp var här, men sinnesfråvaron var enorm. Tackade ja, då jag kunde till barnvakt på helgen, så jag kunde döva bort, allt helvete som jag lagt lock över, men som bara väntade på att explodera. Pojkarna flyttade till Oskar sen, jag gjorde inte motstånd. Jag orkade inte, jag orkade inte vara med mig själv, och dom ville inte vara med mig. Jag var så frånvarande, och de kände dom. Jag var inte påverkad, men min hjärna var ju ändå långt borta i tankar på annat. Dom ville inte in i lägenheten, på grund av att dom kände mitt dåliga måående. Hur ska de ha känts i mig ? För att inte dö av dessa känslor, som skapades i mig, var jag tvungen fly. Känslan av att inte kunna vara mamma, känslan av att inte kunna förmedla, ge de som man ska kunna, att inte kunna känna de som man ska känna, känslan av att se att dom inte kände trygghet med mig, känslan av att jag inte längre kunde förmedla kärlek, att mina barn inte kunde känna sig trygga i min famn, jag försökte, men mitt dåliga mående kände dom av. Känslan av att inte vilja vara Mamma. Dom hade inget att hämta här hos mig just då, för deras bästa så vart lösningen att dom slutade komma. Om jag kunde förmedla den smärta som jag har känt när jag senare har försökt känna & kännt på alla dessa känslor som jag slog bort då jag var aktiv, så kanske ni skulle förstå. Att jag har varit tvungen erkänna så hemska tankar som jag haft, att jag inte ville vara Mamma.. De går inte att förklara hur de känns att erkänna en sån sak, för sig själv. Ett totalt nederlag. - Det är dehär som beroendet gör med oss, som lider av de.

 

 

För är de inte en sjukdom, vafan är de då ?  Vem väljer bort de finaste man har, för dom som känner mig, vet att jag älskar mina barn mer än allt, dom är de finaste jag har. & ändå ska inte de räcka för att stå emot, jag förstår de knappt själv.. De är hemsk, och fruktansvärt, men de har varit & är min verklighet, som jag måste leva med hela livet, men jag kan hitta en acceptans, och jag kan förändra. Jag är inte ansvarig för min sjukdom, men jag är ansvarig för mitt tillfrisknande, och jag är ansvarig att se till att jag inte glider tillbaka, att jag gör de jag ska, så att inte beroendet i mig kan växa & ta över jaget.

 

 

 

Sen ska man ju förstå att, jag har manipulerat mig själv så mycket, de är en del i sjukdomen. Så att dom som är beroende, lever i en alldeles egen verklighet. Jag lovar & svär med handen på mitt bröst, att jag har aldrig i hela mitt liv under alla dessa åren sett att jag skulle ha ett problem. Aldrig någonsin, snarare har jag levt i den verkligheten att de är andra som har problem med mig ! Vafan, de är dom som har problem, de är myndigheterna som har problem, de är grannarna de är fel på. - "Hur fan kan dom komma & gnälla att jag ska sänka musiken, 3 på morgon en onsdag, va ?" De är sjukt, men de är den verkligenheten jag levt i, allvarligt. Alla har varit ett preoblem, utom jag ! Fast de finns folk i min närhet som har sagt & påpekat saker, så har jag inte fattat vafan, hur dom kan ens yttra sånna ord, som alkoholist.. Men ja, svaren kom till mig snabbare än dom kanske hade trott.

 

 

 

De tog några veckor (med inte en endaste nykter dag) efter att pojkarna flyttat helt, så vaknade jag upp på avgiftningen i Sunderbyn.

 

Resan efter de är en helt annan historia!

 

Varför jag skriver dehär, är i hopp om att kunna hjälpa andra, se att dom inte är ensamma, eller att folk som har ett medberoende, ska kunna förstå, att vad dom än gör, hur mycket personen som lider av ett missbruk älskar er, så spelar de ingen roll. Beroendet tar över allt. & ni kan ingenting göra, man måste ha viljan & ta ett eget beslut, i mitt fall tog jag behandling, istället för att åka hem. Men de krävdes mycket, & vad jag tror hjälpte var att jag avgiftades i dryga 2veckor, så fick sitta där, med mig själv & mina tankar. Hade dom släppt ut mig, hade de varit kört, men dom gjorde inte de, och jag hade liksom inget val. Sen har jag fått massor med hjälp av min kontaktperson, som hjälpte mig att ta den rätta vägen till behandling, & för de är jag henne evigt tacksam.

 

Jag ber er nu, att inte göra egna tolkningar, eller hitta på egna sanningar, fråga hellre, snälla. Jag har aldrig utsatt mina barn, för vanvård, svält, skitiga kläder, eller ett skitigt hem, misshandel eller nått sånt. Jag vill att vi ska vara klara på den punkten. Jag har mått dåligt och inte varit närvarande, jag har varit orkeslös.

 

Jag kan förstå att de kan skapa problem för mig för att jag skriver dehär, jag kan förstå om jag orsakar mina egna problem, och om folk föraktar, tycker illa, eller dömmer mig. Men de är pågrund av okunskap, och de är inte min oförmåga, de är deras. Då får jag ta de. Men jag hoppas jag kan ge nått, till någon som behöver de.

 

 

 

Jag ryser när jag läser sin blogg ! Önskar dig allt gott i livet ! Fina tjej <3 önskar att allt ordnar sig med allt å att du hittar dig själv som den fina du är !

Finaste du..
ÅÅÅÅH.. <3 Så himla fint skrivet. TACK!
Det var så fint å läsa men samtidigt sorgligt. Men du har ju så mkt insikt i detta och det är det som är så fint.. För då KAN du ju förändra det och ta hand om dig, och må bra - så du kan vara den fina mamman jag misstänker att du ÄR. Tänk hur många som ALDRIG får upp ögonen, där beroendet är så starkt så dom hinner dö innan hjälpen hinner nå fram. Det hade kunnat vara du, det hade kunnat vara jag.. Men så är vi där vi är, och det gör så satans ont ibland men vi har åtminstone fått chansen! Vi KAN.. Om vi VILL. :)

Puss å kram fina du.

Jag förstår din förtvivlan att inte kunna vara den mamma du velat vara, att inte orka. När jag var gravid raserades mitt liv av en människa jag knappt kände, som jag aldrig gjort något ont. Detta ledde till att jag bröt ihop totalt, så länge jag var gravid klarade jag av att behärska mig, men efter att min son fötts föll jag ännu djupare. Jag har periodvis bedövat mina känslor, men det värsta är tomheten och orkeslösheten. Att inte kunna vara mamma. Att ligga på soffan och bara skaka av gråt, ångest och rädsla att denna människa ska komma tillbaka och ta allt ifrån mig igen. Rädslan att jag en dag inte orkar mer och min son ska bli utan sin mamma. Tre veckor var jag ensam med honom, jag klarar inte av det, när min värld faller kan jag inte ta hand om honom, det är som en mur, jag vill stiga upp och ta upp honom, leka med honom, trösta honom, men denna mur hindrar mig att ens lyfta blicken. Jag känner mig misslyckad som mamma, jag skäms, jag söker förtvivlat efter en lösning, något som tar bort det onda, som river muren. Jag vill inget hellre än att vara lycklig med min son, för trots all skit så är han det bästa som har hänt mig. Men samtidigt känner jag mig så otroligt ensam och missförstådd. Jag förstår inte varför, vad just jag gjort för fel. Varför denna människa får gå ostraffad därifrån och jag som offer får det värsta straffet man som människa kan få och missar min sons uppväxt.