"-Det förändrar ingenting !"
Jag minns första gången jag såg dig.. Du vet vad jag tänkte, de har jag berättat. Men de skulle visa sig att det som jag föreställde, inte alls kom att stämma in på hurdan du egentligen var, precis där & då. De märkte jag ganska snabbt. Jag kände de som att jag tidigt kunde se saker med dig som jag såg, att du inte alls såg själv. Men de är väl så de oftast funkar, andra ser de vi inte har en aning om..
Sol & hur varmt som helst, kom jag till de stället där jag hade tänkt genom lida lite tid, och avbryta efter några veckor.. Inställd på att tiden, skulle bli plågsam, genomlidas i trisstess, med människor som inte alls jag var de minsta lik. Jag hade fel. Där mitt i massan var du, jag la märke till dig direkt.. (haha, ja hur ja tänkte då ! Mupp !) Nu ser jag tillbaka och skulle gärna vrida tillbaka tiden, om och om igen, har träffat människor jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att ha kvar i mitt liv. Men i våran bransch så är tyvärr inte detta möjligt.. Från en dag till en annan, kan man ha "förlorat" någon man står nära och har delat sitt innersta med. Detta fick jag uppleva även under min behandling, mer än en gång. Saker händer, människor runt omkring går tillbaka, och där står man helt maktlös, men ändå är man så säker att man ska kunna hjälpa. Det är en omöjlighet.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.
Skratt, sol, värme, djupa & meningslösa konversationer, blickar, beröring, närhet utan att vara nära. Detta vart börjar på nått som jag inte har varit med om förut. Där man möttes på botten, fick se en människa utifrån skiten som man gått igenom, eländet som man ställt till med, vidriga historier om de man orsakat andra, hur man har behandlat sig själv, de var början, men hela tiden syntes någonting annat. Jag såg dig, så som du var, just där du var just då, de var där vi möttes, precis där i nuet, inte då och inte sen. Där skulle vi nog ha stannat. Jag vet att jag inte förstod vad som höll på att hända, jag slog bort de som andra påpekade, jag kunde inte tro att de var sant. Jag fick kanske de som jag behövde just då, men när nuet är så som de är, vet jag inte vad jag ska tro på, om de var ödet, eller jag som skapade mina egna problem. Sena kvällar, tidiga mornar, med ett flertal blickar som brännde igenom de mesta av de jag hade byggt upp, jag kunde inte förstå. Jag släppte och lät de komma, de kom, de kändes och vart tillslut så mycket, att jag vart livrädd, och gjorde de mesta för att stänga bort de och sakta ner. Jag kunde inte göra annat, jag vågade inte ta tag eller placera allt som jag kännde och tänkte, de kunde bara inte vara möjligt att man skulle kunna känna sådär, de kunde inte vara så. Du försökte verkligen att få mig att sluta analysera sönder allt, och att jag skulle låta de vara precis som de var. Jag lyssnade, men jag tillät de inte att vara som de var. Jag gjorde de mesta möjliga för att hålla undan de som redan hade hänt..
Känslor..
Please let me take you
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you're gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There's no need to go and blow the candle out
Because you're not done
You're far too young
And the best is yet to come
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you're gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There's no need to go and blow the candle out
Because you're not done
You're far too young
And the best is yet to come
Där och då, och vi så som vi var, där vi var, de vi gjorde, de som sas, de som inte sas. Där jag öppnade de innersta, med en 100%ig ärlighet lät jag dig se mig precis så som jag hade varit, var, och vad jag önskade att bli. Jag berättade, jag förklarade, beteenden, då, nu, hur, varför, innersta tankar. Lämtat ut allt, gav bort alla delar av mig själv, där du kunde se, precis allt. Jag hade öppnat upp och du klev in, och där har du blivit kvar. De är snart 7månader sen, jag mötte dig. Såg dig, redan där, så var de som ingen återvändo, varken för dig eller mig. 7månader där jag gjort en otrolig resa, som jag delat med dig, varit med i varandras mot och framgång. Har kunnat blotta allt, men samtidigt där jag legat brevid dig, kännt att de skulle inte finnas någon annanstans jag hellre skulle vilja vara, än just där med dig, de jag fått uppleva på de sättet som jag fått tillsammans med dig, psykiskt och fysiskt. Att bara vara precis vi, med alla fel och brister, men att de kunde kännas så perfekt, de är nått som jag inte kan förstå, fortfarande. "Vad är de som händer, vad gör du med mig?" Jag har försökt med allt, avstånd, då, så, varför, därför. Men jag har alltid fallit tillbaka till dig. Jag har försökt att spela på alla de sätt jag kan, manipulera hit och dit. Men hur skulle de kunna funka.. Du vet precis allt, du ser, du kan mig. De funkade inte heller. Jag har försökt med allt, där ingenting har funkar, och ingenting har kännts rätt. Försökt att trycka bort allt, bort med allt som jag någonsin tänk eller kännt, sagt eller gjort. Det har varit ett kaos på alla plan, men jag vet inte om jag skulle byta de, om jag kunde.. Jag vill se om jag tar mig igenom de jag är i nu, då kanske jag kan förstå eller se vad de gett mig, ur ett "friskare" perspektiv.
Du vilar här på mitt bröst
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum
När du i disträheten tätnar
Men jag hör dig
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum
När du i disträheten tätnar
Men jag hör dig
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går
Jag har stått utanför och sett, försökt hjälpa, sett dig trilla tillbaka, pratat "nya relationer", velat finnas där, försökt. Där har jag gått sönder inombord, hur ska jag kunna se de, utan att bli som en trasdocka inombord. Hur skulle jag kunna hjälpa dig i en relation till en annan kvinna.. De är ju förfan helt jävla omöjligt, om jag vill ha kvar nån självrespekt eller en liten bit av mig själv som jag kan se värdig. Jag har sett, och jag vet att du spelat de spelet med mig, de är fel, helt fel, men nu spelar de ingen roll. Jag har sett och hört, jag vet vad som hänt och inte.
Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det
Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min
samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min
samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Jag ser dig, men de är inte du, du är inte kvar. Blicken är tom, orden helt utan mening, du är förlorad.. Jag är maktlös. De största jag gav bort var ärlighet, sen fick jag lögner tillbaka, jag såg de, jag sa de, du förnekade mig ändå den sanning jag redan visste. Då känns de ganska jävla meningslöst, allt de som jag nämt hittils. Jag frågar mig, men vem var jag ens, hur kunde jag inte lyssna på dom tankarna jag hade, för att kunna bespara mig dehär, jag är inte värd att kunna bli sårad så av en annan människa, som jag gett bort mig själv till, i allt de jag visste att jag hade, eller allt de jag visste att jag var.
Du är naken nu, du är naken här för mig men jag ser inte dig
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt,
önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro,
jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol,
leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt,
önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro,
jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol,
leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
Rädslan av att inte kunna få ur mig de som jag kom på mig med att jag förnekat, förnekat mig blå, bara för att jag skulle slippa erkänna de, för mig själv och ännu värre för dig, de vart för mycket att bära, och jag var tvungen, för mig och ingen annan, för mig egenskull ihopp att de skulle kunna göra de lättare att släppa dig, så att du gör de du måste, men jag slipper vara med i de. Jag vill inte se de, och jag vill inte ta hand om de, jag vill inte försvinna ner med dig, även om de ibland känns som att de skulle vara lättare än att hantera allt de som snurrar i mig, nu. Omän, finns de nu stunder där de känns lättare, men de vänder hit och dit så fort. Rädslan av att om något skulle hända.. Även om du inte förstår de så är de nått som jag tänker på dagligen, jag är livrädd. Men de var också de som gjorde att jag insåg att jag, helt utan förbehåll, var tvungen att få de sagt. Vilket jag fått. De gick inte alls så som jag hade gått igenom de i huvudet de två dygnen innan. Men de viktigaste vart sagt. Jag såg på dig då, jag kännde, du var nästan inte där. Men att jag inte läxande upp dig, eller sa allt de som jag såg, känns otroligt bra, de är inte mitt, och de var inte därför jag var där, där jag var, med dig just då. De handlade inte om dig, de handlade om mig.
Det finns inget att försvara, jag är elak och dum mot dig. Du som vill ha mig, jag tar, jag förstör, jag är blind. Vill du ta mig tillbaka, kan du göra mig hel igen? Jag föraktar mig själv nu, inget är med oss. Sinnet tar mig till en annan värld, en plats som jag kallar hem nu. Jag har försökt bryta mig fri, men nån jävel drar mig tillbaka. Och hoppet kommer numera sällan, här ska jag leva, här ska jag dö.
Torka mina tårar, det är så jävla synd om mig, stackars arma krake. Jag kan inte tro du är min. Varför är du kvar här, inte fan kan du älska mig? Jag är ju en börda, hitta nån annan. När du ser mig byta roll, kan du inte då hålla om mig? Immun mot medicin, inte mot din kärlek. Men jag kan inte, jag vill inte ens förstå mig, hur kan jag då öppna mitt allt? Vår saga är slut nu, ingen kommer läsa den, jag förstörde allt, Min underbara vän. Jag vill inte andas, försök att förstå mig, du kommer alltid vara med mig, Min älskade vän. Det finns inget att försvara, jag var elak och dum mot dig, du som ville ha mig, jag tog, jag förstörde, jag var blind. Ta mig inte tillbaka, nu kan du bli hel igen. Jag tycker om mig själv nu, allting är med oss
Jag har pratat en del om detta, en sak jag fick sagt till mig om dig, i min tvivel, var "Ingen människa kan fejka dedär, ingen kan någonsin fejka sånna känslor i hela hans sätt att vara." Jag tänker på de ibland..
De jag har fått sagt till mig om mig, är ju "att de inte kan vara så", men hur de än må vara, så är de så, precis så jag känner nu, precis de som jag sa, så är de, men av vilken nivå, eller på vilket plan, de kommer jag att få veta genom att tiden går. Det enda jag vet, och kan tro just nu, är att jag känner de och jag känner att de hjälper mig att jag fick de sagt. Men tiden kommer att ge mig alla de svaren, på allt jag kan undra, om de är nått som är tänkt att jag ska veta. Jag vet inte hur jag ska kunna berbeta dehär, annat än i text. Då du inte längre finns här, och jag inte kan ta det med dig, så måste jag nog skriva de, när jag känner att de inte funkar att prata med andra. De är mitt sätt att hjälpa mig själv.
Du gillade allt de som jag avskydda med mig själv.
Vi sårar varandra, samtidigt som vi vill ge nått fint.
Du såg saker jag inte kan se.
Jag älskar dig - Men de förändrar ingenting!
Kommentarer
Trackback
