Hittade ett inlägg som jag skrivit för längesen, men tänkte att de var vart att pupliceras igen. Gav mig själv en tankeställare då ja läste vad jag själv en gång skrivit !

Livet och människor är nog lite som en jätte stor tårta, med lager på lager. Kan man jämföra de så, med olika smaker, olika dofter, olika konsistens och dekoration. Man lägger på allt möjligt som kan tänkas passa. Med massor med olika smaker, dofter, konsistenser och sen täcker man de hela, täcker över, sen pyntar man på de med dekoration. Nu har man där framför sig något som ser ut som de bästa ögat skådat, och man vill helst bara kasta sig över den för att känna hur den smakar. Sen då man bjudit alla gäster och alla har en bit av allt de där goda framför sig, ser man hur alla tar en tugga och.... allas reaktioner är så olika, någon visar avsmak, flackande blickar, konstiga munrörelser, petande och letande för att bara äta just de lagret som dom tycker om. Man ser allt de där, men sen så säger ändå alla, hur god den är och att man gjort ett jätte bra jobb, sen tackar alla för sig med ett leende och lämnar tallriarna med någon form av rest. Då dörren stängts så pratar dom sen om alla dessa lager och att de inte alls var gott, bara vissa vissa lager. Men de är väl så de är, alla har olika tycken och gillar olika saker. Bara för att de ser ut som världens godaste och finaste tårta, så när man väl smakat vill man helst bara spotta ut och aldrig smaka igen. Man vill inte heller berätta att tårtan till viss del var dålig, till den som gjort den. Utan de sägs till någon annan, på samma sätt som människor pratar bakom ryggen på varandra. Människor påpekar väldigt sällan en persons brister till personen i fråga, utan påpekar de till en tredje part. På samma sätt som att bagaren då inte kan förbättra sin tårta, kan inte heller människan förbättra sina bra eller mindre bra lager. Tänk att få äta samma tårta varje gång den bakas och man gillar den inte, men man säger inget, på samma sätt som att gång på gång få uppleva något som man inte gillar från en annan person som kan ändras, men istället tiger man. De har gått till de skedet att man inte ens kan tala öppet om hur vida man gillar de man stoppar i munnen, eller andras val av kläder. Ärlighet på detta plan behöver inte vara elak eller dryg, man kan vara ärlig med något man inte gillar på ett trevligt sätt, som inte heller gör de inblandade sårade. Skulle man hellre inte uppskatta ärlighet på ett snyggt sätt, än prat bakom ryggen, då någon har en åsikt eller tycke som man inte framför.

Jag tänker mycket på vänner, personer i ens liv, vilka som finns, funnit, och som kanske är mer bekanta nu mera. Man hälsar, byter några ord då man ses, men sen säger man vänligt hejdå, och ger sig av.

Då jag sen kan komma att tänka på, att hade detta varit för nått år sedan, så hade vi kramat om varandra, delat med oss av de senaste i våra liv, för att sedan snabbt ringa varandra nästan direkt efter att man sagt hejdå.

Men livet förändras så som människorna man har omkring sig, situationer ändrar, vissa flyttar, skaffar partner, barn eller nått annat som kan göra att en situation och vänskap förändras. De behöver inte vara dåligt, men ofta kan de bli tråkigt då man tänker hur man tagit personer förgivna, eller blivit tagen förgiven själv.


De är konstigt hur man kan förändrar så fort, kanske har man växt upp lite grann. Jag hör mig själv tänka, då jag ser tonåringar på byn, att inte ska dom ju röka, dom är ju så små, men alltså ska dom verkligen vara ute såhär sent, (när klockan egentligen inte alls är mycket.) Men snälla lilla, stäng jackan, varför har han igen mössa, varför har hon kjol då de är minus grader !. Massa av dessa tankar brukar jag tänka, och ibland dela med mig av till mig käresta. Vilken han snabbt brukar påpeka, ja men dom är väl säkert 17år, hur var du då ? Jag funderar, men skakar då snabbt av mig tanken, att ja Ellen Hällgren, kanske din mamma hade rätt när hon sa si och så, kanske skulle du ha tagit på dig mer kläder, gått hem tidigare, eller väntat med att dricka. Men som sagt, jag skakar snabbt av mig de och tänker, inte var jag sådär liten som dom iaf ?! Man kan försöker förtränga saker nu mera, eftersom man vet att man gjort fel, eller att vissa saker kanske inte var så smart eller coolt som man måste ha trott då. Sen slår de mig snabbt igen att jag är ju ändå bara 21år, medans jag känner mig så mycket äldre i förhållande till ungdomarna ute på byn, vilken inte är riktigt sant i förhållande till ålder. Kanske har de mer med mognad att göra ? Medans jag ser dessa ungdomsskaror, så ser jag inte ner på någon, eller tycker åh, vilka skitungar.. Utan jag känner mer att jag skulle vilja gå och bara dra igen jackan på dom lite grann, vilken egentligen är lite ironiskt..

Min lillebror ser jag nu mera som bara barnet.. Då jag för inte allt för längesen försökte intala min mamma att han är ju vuxen och ditt och datt. Nu är de ombytta roller. (han fyller 18år, men jag kan inte förstå de) Varför, ja de kan man fråga sig.. Jag vet inte om de har något att göra med att man har blivit förälder, att de är därför man tänker så som man gör ibland.

Bara tanken på att mina barn, ska köra runt med en moppe, att dom kommer att dricka, att dom kommer ta körkort, eller bara att dom kommer sitta på byn i för lite kläder, gör mig förvirrad. Fast de är år och dar kvar, så kan de inte undgå mig att fundera på de ibland. Nyttigt eller onyttigt jag vet inte..


Vars jag vill komma, eller säga med detta, nja inge speciellt, skulle kunna skriva i år och dar och detta, men jag tror jag slutar här. Funderingarna är många..

Livet och människor är nog lite som en jätte stor tårta, med lager på lager. Kan man jämföra de så, med olika smaker, olika dofter, olika konsistens och dekoration. Man lägger på allt möjligt som kan tänkas passa. Med massor med olika smaker, dofter, konsistenser och sen täcker man de hela, täcker över, sen pyntar man på de med dekoration. Nu har man där framför sig något som ser ut som de bästa ögat skådat, och man vill helst bara kasta sig över den för att känna hur den smakar. Sen då man bjudit alla gäster och alla har en bit av allt de där goda framför sig, ser man hur alla tar en tugga och.... allas reaktioner är så olika, någon visar avsmak, flackande blickar, konstiga munrörelser, petande och letande för att bara äta just de lagret som dom tycker om. Man ser allt de där, men sen så säger ändå alla, hur god den är och att man gjort ett jätte bra jobb, sen tackar alla för sig med ett leende och lämnar tallriarna med någon form av rest. Då dörren stängts så pratar dom sen om alla dessa lager och att de inte alls var gott, bara vissa vissa lager. Men de är väl så de är, alla har olika tycken och gillar olika saker. Bara för att de ser ut som världens godaste och finaste tårta, så när man väl smakat vill man helst bara spotta ut och aldrig smaka igen. Man vill inte heller berätta att tårtan till viss del var dålig, till den som gjort den. Utan de sägs till någon annan, på samma sätt som människor pratar bakom ryggen på varandra. Människor påpekar väldigt sällan en persons brister till personen i fråga, utan påpekar de till en tredje part. På samma sätt som att bagaren då inte kan förbättra sin tårta, kan inte heller människan förbättra sina bra eller mindre bra lager. Tänk att få äta samma tårta varje gång den bakas och man gillar den inte, men man säger inget, på samma sätt som att gång på gång få uppleva något som man inte gillar från en annan person som kan ändras, men istället tiger man. De har gått till de skedet att man inte ens kan tala öppet om hur vida man gillar de man stoppar i munnen, eller andras val av kläder. Ärlighet på detta plan behöver inte vara elak eller dryg, man kan vara ärlig med något man inte gillar på ett trevligt sätt, som inte heller gör de inblandade sårade. Skulle man hellre inte uppskatta ärlighet på ett snyggt sätt, än prat bakom ryggen, då någon har en åsikt eller tycke som man inte framför.

Tragiskt, sitta här utan någon andledning. Ändå så uppslukas man av datorn på kvällarna. Av vilken andledning ? De vet vi nog alla, antingen är vi ensamma, eller bara less på vad vi har, eller på det som vi inte har..

Söker bekräftelse på internet, hos personer man aldrig träffat, eftersom att dessa människor kan inte dömma en direkt. Ingen vet något om en, man kan skapa sig ett helt annan liv än man kanske egentligen har. Folk som inte vet något om en, vet heller inte om ens brister eller felsteg som man kan ha tagit. Man kan skapa sig ett liv som ser bra ut, eller precis hur man önskade att de skulle vara. Man kan bara berätta precis de man vill och känner för, ingen kan då heller säga att detta är fel eller att det inte är sant. Eller göra sig själv som ett offer, att söka tröst, hitta någon som inte vet och kanske
är villig att lyssna, och på så sätt får berätta ens egen verson av sig själv, som inte medför en massa rykten, som de kanske är i de verkliga livet.

Men sen att bli omtyckt, för de man har berättat, helt okey. Kanske har skapat ett förtroende för en person, sedan början man förklara sig själv som en mer klart bild. Man är inte perfekt, men sedan. Blir personen då avskräck och sen börjar hela karusellen om igen, man vart dömd uti från handlingar och inte personen man är.

Är de ens handlingar som skapar den man är, eller erfarenheten ur ens handlingar..
Frågorna är många och svaren få.

Har läst igenom en massa texter, om funderingar, åsikter, och annat som jag har skrivit för längesen, vissa av dom finns långt tillbaka i bloggen.. Men nu hade jag iaf tänkt publisera några av dessa gamla inlägg igen, tänk vad man kan ha för funderingar, och att jag skrev ner så himla mycket. Men iaf, läs eller inte, håll med eller inte, gilla en inte, de är upp till er. Nu ska jag då göra så iaf (:

Jag ids då it bry mig om en massa helvetes skit i fan den här jävla världen och denna byfaan !

Jag lämnar nu denna bloggen bakom mig ett tag fram över.
När jag är tillbaka de får vi väl se..


Fyfaan vad less jag är !

Vänner, och vänskap.. Ja de är nog enligt mig en av de viktigaste sakerna, och relationerna i livet. Jag har funderat kring detta och hur viktigt de är med vänner, och vänskap, men även den dära äkta sanna vänskapen som man bara kan hitta med just den, eller vissa få personer.

Då de slog mig, vart har mina nära vänskaps relationer tagit vägen.. Då jag funderat på detta inser jag att dessa fina och sanna vänner, som man hade så nära, nu är längre bort, en vän. Men de där speciella som man hade tillsammans har tagits för givet, och spåren som funnits kvar av detta har sakta men säkert sköljts bort.. Man har inte tagit sig tid att trampa upp spåren i sanden, så att säga. Man har varit så säker på vänskapen och dess styrka att man aldrig i sitt liv trodde att de skulle ändras.. Man hörs inte av så ofta, men pratar allt mer sällan, åren går, man förändras, fast man inte trodde man skulle de. Vännerna likaså, och med de vänskapen. Hade man därimot följt varandra i dessa dagar, veckor, månader, år, då hade man förändras tillsammans, och vänskapen likaså. Vännerna man kunde ringa mitt i natten om de skulla ha varit nödvändigt, visst finns dom kvar, men så långt borta.

Jag funderar och tänker, vem skulle jag ha ringt om jag verkligen behövde prata, och de värsta är att jag vet inte..

Delen i mitt liv där man träffade sina vänner flera gånger i veckan, har mer och mer försvunnit. Man har förlorat dessa närmaste, men även hittat nya fina vänskapsrelationer, som jag är väldigt glad att jag har, och alla fina vänner som jag fått nu på senare.


Den bästa tiden i mitt liv gällande vänskap, de var då jag gick på Älvåkraskolan, 7-9. Även, 1.5 år på backa. Dessa år som jag tog helt förgivet, om jag visste att jag skulle sitta här nu och sakna alla mina nära runt om kring hade jag minsann tagit vara på tiden mer. Även försökt att ta vara på min vänskap med mina klasskompisar, vänner, och alla vänner jag hade runt omkring mig på den tiden. Hade jag de, hade jag kanske inte suttit här nu och undrat, vad som hände. Sen går de ju så himla fort, nu helt plötsligt sitter jag här, med sambo, hus, kombi, och två underbara tvillingpojkar, som är över 6månader. Om jag vetat att tiden skulle gå såhär fort skulle jag inte ha tagit den lika mycket förgivet. Så nu försöker jag njuta varje minut av dagarna som går.


Men jag har en massa fina minnen, som jag ibland tänker tillbaka på och blir varm i hjärtat av.


Jag saknar de där.

Sen hörde jag nått så sjukt för ett antal dagar sen.. Ja ibland kan man verkligen undra vad tusan denna by får allt ifrån. Folk måste ju nästan hitta på saker som dom önskade vara sanna, bara för att ha nått att prata om.. Jag förstår inte ibland ! Fakta är fakta, och sånt som bara är så urbota dumt, att de inte ens kan vara sant, de ska man ändå prata om som att de faktiskt är så. Sen går detta från mun till mun och helt plötsligt är ett rykte, dumma funderingar och tankar, plötsligt något som är verkligt och sen så finns de inte en i världen man då kan övertyga om att de inte är sant. Fast dom själva hör hur otroligt de låter.. Men de är som att de är hugget i sten för fn.. Hittas saker på för att de är folk som har nått emot andra så mycket att man skulle kunna förstöra dens liv nästan, för ärligt talat, så får man ett hemskt rykte, desto värre, desto värre att bli av med. Kanske för att de känns bra att prata skit och smutskasta andra..

 Bara de inte gäller en själv är man kanske nöjd ? Sen då man får höra och veta att detta pågår i sin egen vänner krets och kan handla om någon som man alla känner, känns de ännu hemskare..

Vad sägs egentligen bakom våra ryggar, som kommer från våra såkallade vänners munnar ?
Jag sitter och undrar vad som sägs om mig, mina vänner och bekanta..

.. kanske snart får höra "-Ja men Ellen Hällgren hon orkar inte ta av barnens kläder för att tvätta dom, så hon slänger ju in hela ungen i tvättmarskinen !!"

Huummf, ja men typ nå sånt dumt som sen har satt igång hela byn, och så hugger dom in de, i kommunhusets vägg så att de är att beskåda för all framtid, så att man alltid har något att dra upp på tjejmiddan, festen, eller kaffe bjuningen.

Vissa saker borde man kanske bara skaka av sig, då man hör de, eftersom att man egentligen vet att de är omöjligt, och att de inte är sant.


Ja jag kan gå på om dehär i all evighet och inlägget kan bli sju sidor långt men jag ska sluta här och lämna resten till tankar och funderingarna för er.

Vad sägs egentligen bakom ens rygg ? Om man hör nått om sig själv eller någon av ens bekanta, är de då ens vänner som sitter och pratar om de, med varandra men ingenting säger ?

Jag skrev ju tidigare ett inlägg om att "-Lämna bort era barn, va fan är de för jävla ord !" Så blev frågad av en tjej, som gillade texten, om hon fick ta med texten i en ungmamma tidning som hon startat på internet. Så klart hon fick, så nu är tidningen klar och min text finns i den.

Gå till http://chicmommy.blogg.se/ för att komma till direkt länken och läsa tidningen, de finns en massa bra i den ! Jag tycker också personligen att hon har gjort ett super bra jobb och startat en mamma tidning på internet, man får ut så mycket av att läsa vad andra mammor skriver, och nu är vi alla och våra berättelser, tankar och funderingar samlade i en och samma tidning, de är ju super bra ! Sen är den full av värdefulla tips, och ja, jag kan bara säga att ni ska läsa den nu !

Annars så gör vi inte så mycket här hemma ikväll, Levi har lagt sig för kvällen, han är ju kvälls trött och morgon pigg, medans Kevin är helt tvärt om ! Så Kevin ligger här och sprattlar och far runt som en tok i babygymmet . Han försöker verkligen vända sig, han har lyckats en gång, så han kämpar på (: Oskar for och jobbade igår, och blir borta en vecka så de är super trist, fast man vet ju att han far, men de känns ändå så himla jobbigt varje gång. De kan inte hjälpas. Nä nu ska jag ta min lilla trollunge och busa lite med han så blir han kanske snart trött och vill sova. Då ska jag plocka ut diskmarskinen och fixa med lite tvätt, eller så tar jag tvätten imorrn, de återstår att se (:

Jag smider medans järnet är varmt !

Jag kan i mitt liv inte förstå hur man som nära släkt inte kan ställa upp för dom som behöver ! De jag pratar om just nu är att hjälpa och stötta dom som fått barn. (Självklart ska släkt och vänner finnas för dom utan barn också, men de är inte de jag vill ta upp just nu) Även om de är första barnet, andra eller tredje barnet, om man är ungmamma, eller lite äldre, så behöver man hjälpt av personer i sin omgivning som stöttar, eller bara kommer och hälsar på ! Sen framför allt vilja finnas i barnets liv, om man är mor eller farföräldrar, moster/faster/farbror och allt vad man nu kan vara, så tycker jag att man kan visa lite intresse och försöka finnas till så gott man kan.

(Ska också tillägga att detta inte gäller oss eller våran familj för dom finns alltid där för oss och stöttar och hjälper om vi vill och behöver, kommer med råd, och besöker oss och barnen så ofta som möjligt, och de är guld värt att veta att dom finns där när och om man vill, de är jag så frukansvärt glad över ! )

De är nämligen så att jag råkar ha folk i min omgivning som inte får så mycket hjälp eller stöd som jag tycker att man egentligen behöver.



Att man som är närmast inte finns där, för föräldrarna och inte minst barnet/barnen tycker jag är skandal. De kan vara allt från att man vill få lite tid till att städa hemmet ordentligt, eller att man vill ta sig en liten sväng till stan och storhandla, ha en kväll då man vill ha tid för varandra, och inte minst bara ha dom att hälsa på och vara intressade hur de går, och alla andra saker som hör barnet och familjelivet till.

Sen så kan man ju faktiskt om anhörig erbjuda sig, bara för att man kanske tackat nej, en, två eller tre gånger, behöver inte de betyda att man alltid kommer göra de. För de kan faktiskt vara väldigt svårt att be om hjälp, och släppa kontrollen ! Nu kan jag bara prata för mig själv, men de förstå två månaderna, fick jag jätte mycket erbjudandet av släkten att dom kunde komma, om jag ville ta en liten paus, och mamma erbjöd sig flera gånger att komma och sova över, så att vi fick sova en hel natt. Och jag vet inte hur många gånger jag tackade nej till alla dessa fina erbjudanden. Tackade tillochmed nej på BB, då dom sa att dom så gärna matade barnen på natten.(dom fick ersättning, och vi var där en vecka, på intensivavdelningen) Jag ville inte känna mig som att jag inte klarade av mina barn, huset, tvätten, mig själv och allt annat, tillräckligt. Jag ville inte släppa kontrollen, och vara rädd att jag skulle vara otillräcklig eller sämre om jag tog denna hjälp som nu erbjöd sig ! De var och är ju ändå mina barn, och mitt beslut att dom skulle komma till världen, de måste jag klara själv. Men saknta så börjar man förstå att de handlar inte om att vara den "ultimata och perfekta super mamman"(de är ju "alla" mammor ändå), och att helt klara av allting själv jämt. I efterhand har jag nu insett att jag var och är fortfarande en bra mamma även om jag, tar viss hjälp som erbjuds mig ! Även om jag inte gjorde de i början så känndes de så fruktansvärt skönt att veta att de fanns folk runt om kring mig, om jag ville.

Jag kan bara känna mig ledsen att inte alla har de lika bra, att få umgås med sina, barnbarn, systerbarn, brorsbarn, eller vad de nu kan vara, måste ju vara den bästa känslan som finns, och att de inte är alla som tycker de är lika viktigt tycker jag är tråkigt. Men finns dom inte där för barnen eller föräldrarna då dom verkligen behövs, och barnen är små, så tycker inte jag att dom har någon rätt att bli intresserade sen, då barnen är större och "klarar sig själv".

De måste ju handla om att man är egoistiskt och så fruktansvärt insnöad i sig själv som gör att man inte finns där helt och fullt ! Nu menar jag inte att man ska säga upp sig från jobbet och flytta in hos en ! Men att ha dåliga bort förklaringar som att man ska "se något på tv, eller att man vill ju inte störa", är enbart dåliga bortförklaringar.
Sen kan jag inte förstå att viljan att finnas där,  inte finns ?!

Nu låter dehär lite grovt kanske, men all hjälp och att bara finnas där, och att man vet om de, är guld värt !
Även om man inte alltid tar hjälpen, betyder inte att den inte behövs !




Hjälp dom som har händerna, huvudet, och själen fulla !

De spekuleras om att man som ung förälder, eller de är de jag antar att dom menar, att man lämnar bort sina barn för att man ska dricka eller överhuvudtaget skaffar barnvakt för att göra något som att umgås med varandra och vänner. På folk låter de som att man struntar i sina barn, dom som säger - och ni lämnar bort era barn ! De är ju inte som att man ger bort dom för alll framtid. Men de är ju inte riktigt så fallet är. Jag kan ju ta och berätta ur mitt perspektiv som faktiskt har barn själv. Detta är från flera håll som jag hört detta.

För de första så har man varit gravid i oftast nio månader, i mitt fall åtta. Under dessa månader var jag helt fri från alla dåligheter, slutade snusa omedelbart, (eller jag snusade två snusar på kvällen då jag hade fått veta. rätt ska vara rätt) Sen så drack jag naturligt vis ingenting, och maten jag åt var inte annan än nyttig. Sen har vi ju illamåendet som man får leva med, vissa hela graviditet ut, och man får sprina på toa och spy om vart annat. Sen detta springande på toan för att man måste pissa sju miljoner gånger per dag och ännu mer på natten. Man blir tjock, stor och pluffsig man känner sig inte de minsta attraktiv, och kläderna, hur mycket känner man för att klä upp sig och ens göra sig fin när man känner sig som en stor klump ! Även om man klär upp sig och försöker lägga på lite make ihop om att de ska funka, så gör de inte de. Man är hur som helst en klump ! Sen orken, den finns inte till att göra mycket annat än att vänta där i slutet..

Sen kommer den dagen och barnen är här, otroligt magiskt, och de bästa som hänt mig, ingen tvekan ! Sen kommer, somnlösa nätter, inte nog med att man slutade sova redan då jag var i 4e månaden. De är så mkt nytt att ta in och man har helt plötsigt någon annans liv i ens händer. De är oro, jamen denna oro ! Sen på dagarna, är de allt man ska göra med barnen, plus att städa lite, och hinna tvätta, sen vore de ju också bra om man kunde klämma in en dusch åt sig själv också, sen ska man ha en massa besök, och hinna inhandla allt som man insett att man behöver, fast man inte trodde de innan barnen kom, man ser vad som saknas och ska ha tid att hinna fixa de, sen ska man äta själv, men de är seriöst sant, de gjorde inte vi, skulle vi ha nå mat fick isf Oskar fixa, eller så kom någon med matlådor. Barnen tar upp all tid, och de är ju precis som de ska vara ! Sen när man ser på dom, är dom värd varendaste liten smärta som var under förlossningen och dom är värda allt arbete, och sömnlösa nätter som finns. Sen så återfår man sakta figuren, och man kan ha kläder och faktiskt tycka att man ser fin ut, de är roligt att börja sminka sig och man känner att man vill ha nytt, för mig var de som att jag blivit en helt ny människa och jag ville ha en make over, man köper lite nya kläder, och de känns så skönt att känna sig ganska nöjd med sig själv, och de blir faktiskt lite lättare. Sen finns de ju absolut ingen tid för varandra, vi har haft precis fullt upp hela tiden med pojkarna, att de har inte funnits, tid, ork eller lust att ta sig tid för varandra.

(Nu då jag skriver detta betyder inte de att jag tycker att barnen har eller är jobbiga, och att jag önskade att jag hade massa tid till att göra saker för mig själv, utan de är de bästa som hänt mig, och jag älskar dom mer än livet själv. Men bara för att folk ska förstå, att livet blir helt helt helt annars och inte minst med två små bebisar. Skulle ha gjort om de igen om jag var tvungen utan tvekan, men den som kommer till mig och säger att de alltid är frid och fröjd och att man aldrig blir trött och känner att orkar kanske kommer ta slut, och att de är enbart lätt. Den personen synar jag. De är så underbart med barn, absolut, och dagarna är så fulla med kärlek, och lycka. Men att de är tufft, de är ett faktum !)

Sen om man nu efter många om och men beslutar sig för att skaffa en barnvakt, och fara ut och göra något annat, och umgås med varandra, och sina vänner, att kunna sitta och föra vanliga konversationen som inte innehåller "-Hur var bajsen nu då ?" och "-Hur mycket bajsade han, var de hårt, löst ?" De kan faktiskt känner grymt skönt. Sen så är jag med barnen 24timmar om dygnen 7dagar i veckan jämt, jämt jämt. Att att jag gör något en kväll, de handlar om några timmar på kvällen, och till kanske 8-9 dagen efter, nu om vi har varit och tagit oss nån öl med bekanta. Sen att barnen får vara med tex sin mormor en stud, de är nog inte så hemskt, utan mest nyttigt och kul för dom att se andra ansikten, än mammas och pappas, de är faktiskt bevisat ! Som nu på Halloween, då ska vi ut, ja hör och häpnad. Min mamma erbjöd sig nämligen att sitta barnvakt så vi kunde fara ut och göra något annat, hon kommer hit och passar barnen här hemma hos oss, som vanligt, så dom känner sig ju verkligen hemma, dom har alla sina saker, och egna sängar, och ja där dom alltid är vana att vara. Sen om vi hade varit oansvariga och flängt runt och lämna barnen här och där upp och ner jämt, så tror jag att någon i våra familjer hade reagerat, men de är ingen som har missunnat oss att göra något annat. Sen vill ju alla vara barnvakt också, men inte har vi barnvakt hela tiden för de ! Ja för de är faktiskt så, att få komma bort från de dagliga en stund är ganska skönt, och de gör mig ännu mer motiverad och jag känner verkligen att de är mina barn som betyder mest, för så är de. Sen folk som man träffas, då har man ju nöjet att få berätta vilka skatter man här där hemma. Sen de med att man lämnar bort dom,  va fan är de för jävla ord ens. Låter ju ur dumt ! Sen att de är så hemskt om barnen bara är några månader gamla, vadå skulle de vara med okey, om man lämnade dom kors och tvärs om dom är 3-4-5 eller 6 år, då är de helt okey att lämna bort dom hur man nu än vill ?

Om ni visste vilket jobb vi mammor har, och hur vi sliter för någon som vi älskar mer än allt, de går före allt ! Mamma ledigt, är då de sämsta jävla ordet i världen ! Så om någon nu missunnan mig, eller någon annan att fara ut för en kväll och roa sig och umgås med mina vänner så tycker jag som kan ta och tänka på att dom kanske själv ska ha barn någon gång, ska jag då komma och säga att dom, den är dålig för att dom har tänk göra något annat ! De är både behövligt och roligt att få egentid, tid med sin parter och sina vänner, som man inte får i vardagen. Mina barn kommer garanterat inte tycka jag är nå sämre mamma för de, och jag tror absolut inte att dom kommer att tycka de då dom blir äldre heller.

 

Alla får absolut ha sina egna åsikter, men tänk efter sen då ni sen får barn själva om ni vill fara och göra något annat. Sen finns de dom som inte alls vill eller känner nått behov av att skaffa barnvakt, eller fara och göra saker, vilket nog kommer sen. Men de respekterar jag, absolut, men jag vill inte känna mig mindre värd eller att jag är en sämre mamma, eller klarar av de sämre, för att jag väljer att hitta på annat en gång.. Faktum är att ja, vi är unga än, men vi är inte sämre för de !

Jag säger inte att jag är någon expert för att jag har klämt fram två barn till världen, de kan de flesta klara av. Men kan folk förklara vad dom menar med att de är så grymt hemskt att ha barnvakt nån enstaka gång ? Barnen är i goda händer, och de lika bra som om dom skulle varit med oss. Sen är de ju bara för en liten stund ! Så försök inte få någon mamma att få dåligt samvete över att dom har skaffat barnvakt ! Du är där själv en dag !

(Nu handlar ju de här om någon enstaka gång och inte flera gånger i månaden.)

Om jag helt struntar i mig själv, och precis allt som de jag vill göra - blir jag då den bästa mamman ?
(Sen finns de ju dom som inte alls vill, och de har jag full respekt för !)

Sen ska jag bara säga till alla mammor där ute, att ni är så fruktansvärt värdefulla och ni gör ett sånt fruktansvärt bra jobb ! Tusen stjärnor i himlet åt er, ni är guld värda !

Ikväll kommer Oskar hem, vi ska då bara mysa, och så ska vi möblera om lite i tv-rummet, och hallen, och få upp nå tavlor, sen kan ja slappna av, då är de inte nå som jag känner att jag måste göra uti sånt iaf. Då blir de nog mer en massa saker jag skulle vilja göra, som att handla en massa prydnader typ, och sen lite mer till bebisarna faktiskt, har inte riktigt allt ännu men de blir nog bra.

Nu lite bilder på lite smått och gott från vårat hem !
(Blir lägga ut mer sen, men vill möblera om först)


Kök



Sovrum



"Blivande" allrum (övervåning)



Hall



Kök



Kök

Så fin du är med sötismagen! Och tänk att det ligger tvillingar där i :) Är det första gången gravid? :)


Svar: Ja de är ganska otroligt att de är två små människor där innuti (:
Ja de är första gången, så de är ganska spännande !

---

Puh, ajajaj, ojoj, iii, oooh. Så känns de då man ska ta sig upp ur soffan eller vända sig i sängen, trycket bakom revbena är mest hela tiden nu, och fogarna, fy vad de börjar göra ont nu ibland, de börjar nog bara lite trångt för mina små troll i magen nu. Sen är de ju ryggen, ibland tror jag den ska ta död på mig !


Men speciellt roligt kan jag ju inte påstå att de är, att gå, en sån enkeö sak börjar bli väldigt tung nu, och så måste jag ha någonstans som jag kan sätta mig och ibland lägga mig då de bli för jobbigt, men jag kämpar på. Enklare blir de ju då Oskar är hemma, så han kan hjälpa mig på med legging, byxor och hjälpa mig upp ur sängen, men som sagt har jag ju bara den lyxen ibland då han jobbar borta. Men snart har han semester iaf, de ska bli skönt att ha han hemma, länge, de är alltid något som måste göras här hemma, och de är ju nödvändigt så vi enbart kan fokusera på barnen då dom kommer, så i helgen har vi som inte umgåtts så mycket med varandra, men vi har fått en altan/bro iaf ! Så duktig min älskade är ! (Vi hade sj-pallar före) Så de behövdes ju verkligen, nu har jag lite möbler jag vill byta plats på, som jag tyvärr inte kan göra själv, men till helgen ska de nog ordna sig (: Men överlag så är de ju bra med mig, att de är tungt för kroppen och ibland själen är ju inte så konstogt, och så är de ju två stycken också, så jag har de nog ganska bra ändå.. Men ja, ibland blir man less ! (:


Och sen så har vi ju en toa nere sen två veckor tillbaka, kanske.. Hmm. Ja väldigt behövligt iaf ! Så de är skönt att slippa springa i trapporna så mycket. Så snart måste jag ju lägga ut nå bilder på vårat hem ju ! Men först ska jag se hur de blir möblerat till helgen (:


Tänka sig, imorrn är de V.34 (33+0), nu börjar de bli pirrigt minsann !!  Vi var på tredje ultraljuden i måndags, och allt var då bra, dom vägde runt 1800gram vardera, en var lite mindre, sen så hade en lite rackare vänt sig så denna gång låg dom huvud/säte.. Hmm, ja vi får se om de hinner vändas igen, men jag kan tycka att de ska vara så trångt !?!? Men de får vi ju som sagt se =)


Har även fått skötväskan som vi beställt ! Sviina snygg om ni frågar mig, är så nöjd så ! Har även börja packa den med bebisarnas saker och lite sånt (: Kanske borde börja packa lite åt mig själv också snart, de är ju bättre att vara ute i tid ! Så kanske får göra de till veckan.


Men nu lite bilder !
V33.