Vad är de som gör att vissa människor går så fantastiskt bra ihop, vänner, pojk/flickvänner, allt de där. Vad är de som gör att de helt enkelt klickar mellanvissa människor ? I vissa fall märker man direkt att man klickar, man har hittar nya vänner och man går hur bra ihop som helst. Man har kul tilsammans och de känns som att men verkligen kommer vara vänner för evigt. Man behöver egentligen inte alls vara lika varandra, man kan vara som natt och dag och ändå funkar de liksom. Kanske är de så att man klickar bäst med människor som kompleterar en, och man kompliterar varandra. Att de hålls på en lagom nivå. Är då man kan bli osams med den man är närmast, kanske ett tag, men att man alltid löser de och pratar om de, är de då man känner sånna band till någon att, de inte spelar någon roll hur ofta man träffas eller hur mycket man pratar med varandra, så vet man att man alltid finns kvar för varandra. Även om man skulle bli osams, tar man de imellan varandra och inte blandar in andra, är de då äkta vänskap. Att man kan vara glad för en annan människa helt och full, att man känner att man vill göra allt för att hjäpa om de behövs, även om man inte hörts av på väldligt länge så vet man. De är nog äkta vänskap, jag har den, ibland mer eller mindre, men de spelar ingen roll för den finns där hela tiden. Det gör att man känner sig trygg. Äkta vänskap är faktiskt då personerna i fråga tycker om dig hur än du är, men även vågar konfrontera dig, och påpeka och hjälpa dig med dina brister. Det finns tusentals olika vänskaps relationer, ingen är den andra lik, är man samma människa med alla man umgås med, men tar kanske fram de olika beroende på i vilket sällskap man är i då ? De tror jag nog att man ganska ofta gör. Finner man vänskapen av en slump och sen funkar de bara ? Detta är en vänskap som består även om åren går, de spelar ingen roll hur många år, eller att man förändras så är den alltid kvar. Jag tror att de enda jag kan kalla de är - Vackert !

Sen finns de vänskaps relationer som inte längre är kvar, de kan istället övergått till - irritation, ingenting alls, eller till och med till hat.

Relationerna man haft med människor som sen övergått till igenting, varför blir de då så ? Man har gjort allt tillsammas, haft bra och dåliga stunder, man har inte bråkat, utan helt plötsligt hörs man inte av längre. Beror de på att man bara har lessnat, att man har sakta men säkert hamna i annat umgänge, bytt skola, flyttat ? Men om man ändå har varit så bra vänner sen måste väl något annat än en flytt kunna hålla vänskapen vid liv ? Detta blir till en föredetta relation som man tänker tillbaka på och minns, som man kan små le för sig själv och tänka tillbaka på den tiden. Något som har lämnat ett spår inom en och som man inte skulle byta bort mot något annat. Undrar vad dom gör och hur dom har de. Tänker att
de skulle vara kul om man kunde återuppta kontakten. Trots detta hör man inte av sig till varandra, utan man låter de bara vara, och man pratar inte heller om de. Utan nöjer man sig bara med att ha de i tanken istället för att försöka göra något åt de ? Det blir kanske helt enkelt för besvärligt, då måste man ju hitta varandra igen, och blir de inte exakt som de var förut så kommer man bli besviken. Människan är så jävla egoistiskt så man vill inte utsätta sig själv för de, utan då är de helt enkelt enklare att ha dessa minnen i tanken, och ta fram och le åt dom då och då.
Jag tror de enda jag kan kalla de är - Oförglömligt !

Relationerna som har varit intensiva, helt otroliga och kortvariga existerar även de. Man träffas man har den mest intensiva vänskapen som kan göra att man nästan försummar dom riktiga vännerna. Mycket i tron att nu har man träffat någon som kommer att kunna hamna i den kategorin. Man gör allt tillsammans, hur man någonsin kunde ha så här kul, visste man inte existerade. Är de så att de blir en kick, någonting nytt. Man är så otroligt lika och passar som handen i handsken - Man ska alltid vara vänner, inget ska någonsin skilja oss åt ! Detta rus, om man kan kalla de så, blir så stort att de nästan förblindar och gör att man kan såra andra utan att man ens ser de själv. Sen ser man att de börjar ta en ny vändning de blir mer och mer, sorgset. Det är mer dåliga saker man pratar om, någonting har tagit bort den dära riktiga gnistan som fanns från börjar. Man försöker, men vad man än gör blir de fel. Är detta ett tecken på att man var för lika, kanske inte så lika som man trodde, eller helt enkelt att man har fått ett nytt synsätt på relationen än man tidigare hade. Snart inser man att, de inte kommer bli den där djupa vänskapen, där man alltid finns, där man glädjs åt den andra. De blir istället den motsatta effekten. Egentligen kanske man inte förstår någonting, fast man ändå förstår allt. Blir allt bara mer och mer fel, att man sen bara inte orkar ? Kan man försändras så mycket som människa att man inte längre passar, eller är de relationen som förändras och man inte vill att den tar vändning, så att man då istället flyr från den ? Är de då vänskap blir till hat ? Blir då de man trodde var den bästa vänskapen blir sen den bittraste ?
Jag tror de enda jag kan kalla de är - ?

Kanske är de dags att tänka om och komma ihåg alla dom som finns, har funnit, och kommer alltid att finnas i era liv. I alla relationer man haft finns de alltid något bra att tänka tillbaka på, och även de saker som är mindre bra kan man inte annat än att lära sig av dessa.


För oavsett vilka relationer ni har eller har haft så är ni alla en liten del av alla ni mött !