Försvinner, tynar bort, lever upp, glädjs, skrattar, försvinner, låser in mig. Skrattar, lever, finns.. Varför kan ingenting gå som jag vill, men vad vill jag, var frågan.?

Vad vill jag egentligen. Står, lever, skrattar, finns till, men inombords känner jag fortfarande en tomhet. Men samtidigt så full av en massa tankar att de enda man gör på dagarna är att gå och funderar, avtalar & köpslår med mig själv.

Vad ska man nu göra för att slippa allt, precis allt, bara en liten stund, förvinna, stänga sig inne. Bara bli tom och blank för att sedan fylla på allt de tomma om igen, inte som förrut utan med, utan en helt ny historia. Leva ut sina drömmar, radera allt. Börja om bygga nytt, leva om. Kanske blir de bättre. Bara ränsa hela hela systemet från de som finns där just nu. Hur kan allt vara så himla bra sen plötsligt bara helt plötsligt, är de bra borta, de försvinner och fylls på av något som inte alls känns bra. Man kan inte sätta fingret på vad det är. Men det känns inte bra, går hela tiden och tänker på vad jag känner, vad är de som är fel, vad är de som är bra, varför känns de så, vad är de som känns? Att aldrig veta, tär. Vill att det ska försvinna, vill kunna veta vad jag känner, när jag känner det, för det vet jag inte. Har nog aldrig vetat, ibland kan jag verkligen tro att jag kan känna de, vad jag känner men oftast så vet jag bara inte. 

Men varför ens försöka att förstå sig på de, dig, hela världen. Du kan inte ge mig vad jag vill ha, du finns inte här, men hur orkar jag ens tänka de. Du vill inte se mig. All historia bakom mig snälla försvinn. Lurad, nej jag vet inte.Varför ska dehär ens vara ett problem. Det var aldrig någonting, vad kunde det ha blivit.. Allt går bara runt min historia bara fylls på, jag vill tömma dig, snälla historia försvinn. Jag kan fixa det bättre, jag vet att det ska gå. Därför måste denna historia suddas ut, varför går de inte. Varför är den skriven med bläck? Önskar att jag hade skrivit med blyerts.

Förvinn från mig historia, och så du, försvinn. Jag kan inte vänta, går jag vidare nu, det finns ingen återvändo då. Våran chans är slut, borta, hur skulle den kunna komma tillbaka. Men vad jag jag tappat då? Något som jag aldrig haft. Vem är de som har tappat nått, du eller jag. Varför känns det som att det är så svårt, som att jag inte vill släppa. Som att jag verkligen bryr mig om dig. Tycker om, bryr mig, vill vara nära.

Du kanske lever kvar i texterna i det jag skiver, i min historia, men aldrig kommer jag visa nått igen, aldrig vill jag försöka igen. Chanserna har flytit förbi, och kvar blir bara du. En ny historia hade kunnat göra de lättare. Som att skaffa ett nytt blad och skapa en ny historia. En ny historia, inget förflutet som följer mina spår, allt de är borta.

Men Du ska veta att jag inte behöver dig, min väg var aldrig din och i spåren som jag lämnar efter mig, så finns det ingenting. Jag vänder aldrig blicken bakom mig, så brinn historia brinn och svaret på din fråga blir alltid;

Nej du betyder ingenting...