"-Vad är de för fel på dig, vad är de för fel på mig?"
Jag har gjort de igen, men på ett helt annat sätt än förr. Den här gången med vetskap, men även ett seriöst & ärlig försök, att jag försökte göra annorlunda, med en ärlighet, att jag öppnade mig, öppnade de innersta, la bort de murar som har både skyddat mig & förstört för mig i de förflutna. Men nu var jag sårbar, verkligen.. Jag lät de vara så, jag gjorde mitt yttersta för att släppa kontrollen. Men de betyder att de inte är jag som styr, jag måste förlita mig på att den som håller mitt sköraste i sin hand, kommer att hanskas med de på ett sätt som inte skadar, eller vänts emot mig..
Men mitt förflutna hann ikapp mig och jag försökte stänga de jag öppnat, trycka ut de som tagit sig in, och snabbt försöka resa upp murarna jag en gång hade. Min vetskap & känslan av att vara sårbar, att jag lagt över till någon annan. Jag kännde att om något går fel, så går jag sönder, jag kan bli sårad, jag kunde inte annat än att göra ett val. Ett val som bestod av att försöka trycka ut & återigen bli kall som förr.. Jag gjorde de, men de funkade inte.
Jag försökte & försökte trycka bort de som mina känslor försökte att säga mig. Tankarna som sa mig, att jag hade gjort ett misstag, men ändå av rätt andledning. De hade verkligen kunnat funka, om jag hade kunnat stänga av. Jag kunde inte de, de var försent & jag var redan förlorad. Något jag absolut inte ville erkänna.
I dåliga försök, att göra saker till de bättre, i dåliga & felaktiga sätt att erkänna mitt misstag & mig ånger.
Med försök att lägga bort min stolthet, och föörsöka krypa till korset..
De var försent.. Jag har många terorier som inte är besvarade. De var förlorat.. Borta..
Känslan av hopplöshet, känslan av ett spel, med oäkta känslor, så känns de. En lämnad själ.
Jag hade gjort alla mina fel igen, men de var väl på riktigt nu, varför känns de annars såhär.
De är försent, över & förbi.. Kvar ligger bitarna på golvet, jag försöker plocka upp dom, men dom trillar ur mina händer. Tomhet. De är förlorat & jag står ensam kvar, med resrerna att plocka upp.
Jag öppnade mig, släppte in, försökte, kände, jag förlitade mig, jag trodde, och hoppades..
Jag vart rädd. stängde av, försökte rädda mig själv, de var försent för de.
Jag försökte få de rätt, men de var också försent.
Jag försökte av hela mitt hjärta..
- De vill jag aldrig göra igen, vill aldrig att de ska kunna kännas såhär igen.
Jag har inte kraften att laga de, jag vill aldrig öppna mig igen.
Vildhjärta - Rotlös
♥
Kommentarer
Trackback
