"-Skulle ni vanliga dödliga, klara av att göra en grundlig & orädd, självransakan om er själva, se alla era fel & brister för att sen kunna erkänna de, för er själva & en medmänniska!?"

Har tänk & funderat lite, eller ganska mycket med att se verkligenheten som den ser ut, i vad de än må gälla eller vad de än må vara. Försöker se verkligenheten som den är i allt, inte försköna, förneka, eller trycka undan tankar, känslor som faktiskt är, för att jag inte vill att de ska vara så.Fast de är jobbigt. Fast man vill att de skulle se ut på ett annat sätt. Jag tror vi ofta gör så, förminskar saker/tankar/känslor som faktiskt är viktiga, om än jobbiga, och istället förstorar de som egentligen inte betyder så mycket.
 
(Kan bara utgå från mig själv & mina erfarenheter & tankar)
 
Men av alla dessa sakerna så tänker jag nu skriva om, dehär med relationer, hur man beter eller förhåller sig till varandra och saker i en relation. Hur beter vi oss egentligen mot den vi säger betyder allt för oss. Gör vi saker och val för dennes bästa, och framförallt för vårat eget bästa. Eller förminskar vi faktiska problem för att de är vårat ego och ägande begär som styr många gånger. Kan vi själva faktiskt välja om hur vi ska förhålla oss, och bara sköta våran del, eller lägger vi över, styr, ställer en massa krav på den vi lever med, för att de är de vi tror behövs för att vi ska må bra, och då kommer också relationen må bra.. Saker som, men om du bara.. om du inte hade.. om du bara gjorde... Förekommer hela tiden, och de är att lägga över skuld och ansvaret för ens eget måående på en annan människa. Varför är de så svårt att se sin del och sin egen sida på saker..
 
 
 
 
Ett stort problem i relationer, eller för mig iaf. Men jag tror de är ganska överlag. 
Är ju svartsjuka & tillitsbrist, rädslan att man ska bli sårad, lämnad, eller att den andre ska gå till någon annan.
Jag har länge lagt över all min svartsjuka på personen jag varit med, att de är dennes fel till att jag är, gör, säger, beter mig si eller så. För att de är att jag inte kan lite på den jag är med.. Jag slänger ur mig, att ja men om du gör så, då du säger så, blir de såhär. Om du inte hade, om du nu skulle tänka förfan normalt, om du inte, gör inte, säg inte... Så här ska de vara.. Blablabla. Listan kan göras lång.
 
För att jag där nånstans tror mig kunna hitta och få min tillit att komma, att jag ska kunna må bättre då jag satt upp en massa regler om hur en annan människa ska vara, hur denne får eller inte får bete sig. Men vad är de egentligen jag gör.. Lägger över allt ansvar på mitt egna måeende och mina problem med mig själv på en annan människa. Jag har alltså befriat mig från mitt egna arbete med mig själv, att bygga upp mig själv så pass, att jag kan må bra i mig själv, se allt om mig själv, hur jag beter mig i saker, för att kunna erkänna och ta eget ansvar. 
 
 
 
 
Men de är ju själklart, de är lättare att skylla på andra än att göra något åt de själv. Om inte jag har ett egetvärde för mig själv, älskar den jag är, ser mig som den viktigaste i mitt liv, behandlar mig själv med respekt, och allmänt tycker om mig själv så pass, att jag aldrig skulle behöva en massa regler för en annan människa, och att jag kan se att om någon sårar mig, är jag värd nått bättre, och kunna gå vidare. Om jag inte har allt dedär, hur ska jag någonsin kunna få de från en annan människa..
 
 
Saken är den, att skulle jag någon gång välja att vara otrogen, de har inget att göra med att personen jag är med  är dålig på nått vis, eller de spelar ingen roll om jag har fått 1000 sidor med "regler" eller lovande ord, vad konsekvensen skulle bli - Att jag ex, skulle bli lämnad om detta skulle inträffa. De spelar ingen som helst roll, inget av de skulle kunna isf hindra mig, allt som skulle driva mig till att vara otrogen, ligger ju i mig. Dåligt självförtroende/självkänsla, bekräftelse behov, de skulle vara mitt eget ego, även tron att jag är inte värd den jag är med. De är att jag saknar allt dedär i mig själv och ihopp om att fylla de hålet, gör något som ger mig allt de jag saknar i mig själv.. För en liten liten stund.. Men sen då, jag vet själv, att skulle jag ha levt med mig själv förr, så vet jag, att även om dehär har hänt, jag fick regler om detta, och att konsekvensen skulle bli att den jag var med lämnade mig.. Skulle inte göra de ändå i slut ändan.. För skulle man vara så pass säker i sig själv, skulle man aldrig ha de behovet att ställa en massa krav på hur, vad, när, en annan person skulle få eller inte få göra. Sen om de då skulle hända ändå, skulle jag stolt som jag är och vetskapen om mitt värde, säga tack och hej. En chans till skulle jag aldrig ge.
 
För jag har aldrig hört någon som sagt att dom accepterar otrohet, men därimot dubbelt fler som ger chans på chans, ihopp om att du ska betyda så pass mycket att de inte händer igen.. Men, de handlar inte om DIG! 
Hur än mycket någon älskade mig, gav mig, gjorde för mig, så skulle de inte hjälpa mig att känna de om mig själv, för de arbetet kan bara jag göra! Ohja, de är ett arbete. Om jag känner allt de jag vill ha från en person jag har ett förhållande med, i mig själv, de är först då som jag kan ta emot de. De är först då jag kan ha tillit & tro på de en annan människa säger till mig, om mig, alla dessa posetiva sakerna.
 
 
 
 
Man måste nånstans inse att, jag är totalt maktlös i hurvida en person går att lita på eller inte. 
Maktlös inför om denne kommer att skada mig eller inte.
Maktlös inför dennes, val av att vara med ngn annan eller inte. 
Vill jag ha tillit, måste jag ge tillit. - Som med allt annat.
 
Jag har genomgår en väldigt intressant, men även smärtsam process i mig själv just nu. Men även väldigt befriande .Att jag ser verkligheten som den är och hur den har varit, ser mina fel, brister, och min tro på att faktiskt, mitt dåliga måeende som varit, inte alls haft nått med mig att göra.. De har varit helt fel. Två saker i mitt liv som jag inte kan ta på mig ansvaret för, de är om någon varit otrogen mot mig, och att min pappa lämnade mig. 
 
-De kan jag inte ta något som helst ansvar för, men därimot, mitt ageerande i dessa situationer, hade kunnat vara väldigt annorlunda. För att jag i de skulle ha kunnat bestämma hur jag skulle må, och hur pass de skulle få påverka mig, hur jag skulla ha hantera de. Jag hade tex, kunna lämna de förhållandet, men jag såg inget egetvärde, så därför stannade jag i den relationen om och om igen, och lät mig själv må dåligt, efter som att jag gjorde inget åt de. Ja, ja skyllde allt på min partner! Resultatet blev att jag mådde dåligare och dåligare, och straffade, den jag levde med för vad han gjort, hela tiden, gång på gång. Eftersom att jag inte hade tagit tag i de, jag kunde inte glömma de, jag kunde inte förlåta, men ändå fanns de ett hopp att ja kanske, men de är ju bara, om han nu.. om han bara, bara han inte.. Samma karusell igen.. Detta resulterade i samma sak, fast ännu värre, min svartsjuka, min tillits brist, vart sju reser värre.. Varför!? Jag tog inte mitt ansvar och gjorde nått åt de, jag tog inte hand om mig själv, inget självkänsla.. Jag kunde inte lämna honom, för att.. hur skulle jag någonsin hantera att kunna se han med en annan !? 
 
 
Nu kommer vi till nästa grejj jag går och funderar på..
La ut en bild på facebook igår, och de var ganska intressant, då ja börja tänka på de.
 
Texten var: You know it's tru love, when all you want is for that person to be happy,
even if you're not a part of their happiness.
 
Texten fick 3 likes.. Så vad säger de oss människor, självupptagna, själviska, egoistiska människor, som inte kan låta sig gjädjas åt personer som betyder mest för oss, fast vi innerst inne kanske inte mår bra av de vi lever i, fast vi älskar en annan, så kanske man inte kan ge varandra de vi förtjänar. Vi kanske inte kan ge, villkorslöst. 
 
Vi kanske inte ens vet vad vi vill, vi kanske måste hitta oss själva, men de kommer aldrig hända då vi lever i relationer av fel orsaker.. Ägandebegär.. Huuur många gånger har jag inte hört folk säga, ja joo, men, ja skulle aldrig klara av av hon/han träffade ngn annan. Jag skulle aldrig klara av att se den personen med en annan.
Vem skadar man mest, framförallt varandra i en sån relation, men framför allt en själv. Men jag säger de, kan man kommer över dedär, och, den personen man verkligen älskar, de är väl just då man kan släppa den fri, (då de behövs, då man båda egentligen behöver de.) Den som betyder mest, de är den man vill se lycklig och se denne må bra, även om inte jag kan vara en del av de, på de sätt jag önskar. Likväl som jag är värd desamma, de funka bara inte just då, just nu, eller kanske någonsin för oss tillsammans. Kärleken & känslorna behöver inte vara mindre för de. 
 
 
 
 
Jag kan berätta att jag har nått dit, äntligen på riktigt. 
Efter allt arbete med mig själv, och insikter, att jag har kunna se verkligheten och mina betenden så som de faktiskt varit.. Har jag helt kunna släppa taget, om en person, som jag absolut fortfarande älskar, men på ett annat sätt, på en djupre invå, inte av förälskelse, men av de faktum att han är pappa till mina barn, en fantastisk pappa också för den delen. En person som alltid kommer att finnas i mitt liv, och som jag vill ha en bra, fin relation med, så att de fungerar, att vi ska gilla varandra, och vi kan prata även om de inte gäller barnen jämt.
 
Jag tycker de är fint, en gång var vi ju ett par, som älskade varann på de viset, men de vi kunde inse var att vi skadade varandra, kunde inte ge, de vi ville ge. Vi fick helt enkelt låta varandra gå. Svårt.. Såklart. 
 
 
De enda jag känner är kärlek för denne person, en människa som är värd all lycka i livet, som är värd att få ha de bra, även om de inte är med mig. Han har nu en ny, jättefin och gullig tjej, verkligen. Jag är glad för hans skull. De känns skönt att jag kan glädjas åt en männsika som fortfarande är och alltid kommer vara viktig för mig. Visst kan de kännas mysko, helst att hälsa på där, och mitt i allt inser jag att jag är där i de som en gång var mitt gamla hem, & upptäcker att ja står liksom utanför i en ny familj. Men jag kan som acceptera, att min plats på de sättet, är över och förbi. Jag är bara där på besök nu, fast de är "min familj" som bor där, och jag är lite utanför. Men jag kan ta de, och se att de var så, och nu är de inte så, min del på de viset är slut, samtidigt som de ibland känns konstigt, så ser jag verkligheten som den är och hur den var. De känns som att jag kunna skicka vidare en del av mitt hjärta, till någon som kan tahand om de på bästa sätt
Jag har kunna skicka de vidare, för att jag har bara kärlek kvar! 


Kommentarer
evelina

Gud så tänkvärt allt är som du skriver om.
Du är en stark tjej Ellen och otroligt smart, det märker jag bara genom att läsa allt detta.
Kram

2012-10-22 @ 21:39:32
URL: http://theycallmelilleve.blogg.se
Ellen Hällgren - Mamma & Människa <3

Tack så mycket ! Va kul att du läser mig blogg (: ! Evelina, kiruna, va ? :P

2012-10-23 @ 14:50:49
URL: http://Cpsoet.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ellen - Mamma & Människa ♥

Då man stannar upp och tittar tillbaka, de är då man ser hur långt man kommit, och att tiden den väntar inte på någon.

RSS 2.0